Det måste gå att få upprättelse när det blivit väldigt fel

Varje år döms cirka 10 000 personer till fängelsestraff i Sverige. Möjligen får en eller två av dessa efter en tid resning i Högsta domstolen och får därmed sitt fall prövat på nytt. Varje gång det sker har en eller flera journalister granskat fallet och fått fram nya omständigheter. Ska rättssäkerheten bygga på enskilda journalisters arbete? Eller behövs det som Kaj Linna skrev om här på Para§raf i onsdags, ett resningsinstitut?
Debatt

Därför är det viktigt att införa ett resningsinstitut i Sverige

Kaj Linna skriver här för Para§raf om varför han med sin långa erfarenhet av att sitta oskyldigt i fängelse för mord och rån, anser att Sverige måste införa ett resningsinstitut. Alltså ett institut som granskar fall där någon kan ha blivit oskyldigt dömd. Som han uttrycker det: Jag tänker inte här påstå att Sverige behöver ett resningsinstitut, däremot kan jag gå ed på att det i allra högsta grad faktiskt är nödvändigt.

Sprängningen av Fontainebleau del 4 – Konsten att stämma en försäkringsjätte

Historien kunde ha stannat här. Blivit bortglömd. Om än olöst. Men så blir det inte. Leif Silbersky bestämmer sig för att stämma Skandia och i en snårig rättegångsprocess som kommer att pågå under flera år försöker Skandia lyckas med det som både polis och åklagare misslyckats med. Att binda de två ägarna till bomben. Samtidigt som Ingemar Arbro och Conrad Öberg kämpar för att peka ut en alternativ gärningsman. Och alla medel verkar vara tillåtna.

Sprängningen av Fontainebleau – En känslig historia

När nattklubben och restaurangen Fontainebleau sprängs tidigt på morgonen nyårsafton 1982 börjar en historia som än idag inte fått ett tillfredställande slut. Spår får tips från flera håll, men det är TV-kocken och krögaren Niklas Ekstedt som till slut får oss att börja granska fallet. Det är något märkligt med åklagarens roll. Och ägarna? De försvann från krogbranschen helt efteråt. Varför? Dessutom får vi en varning. Fallet är tydligen fortfarande känsligt.