Michael Williams – Sida 3 – Magasinet Para§raf

Rädslan som det politiskt normala

Rädslans politik, ”politics of fear” vädjar till vårt ”sunda förnuft” och pekar alltid ut någon syndabock som tillhör de ondskefulla ”de andra” – de som bär skulden.

Släpp orden fria igen

Häromdagen lyssnade jag på ett värdefullt föredrag av Expo som handlade om demokratibrott. Det handlade om det hat och hot som bland annat journalister och politiker får utstå, hur det syftar att skrämma demokratin till tystnad. Det handlade även om de fall då hat och hot realiserats i våldsdåd utförda av ensamma, radikaliserade män som Breivik eller Mangs.

Pandemipanik 2.0

Såhär en bit in i den andra pandemivågen radar frågorna upp sig. Lärde vi oss inget av den första vågen? Den som aldrig skulle drabbat Sverige från första början. När det väl blev sommar och den omtalade kurvan mattades av, trodde vi då att viruset på något magiskt sätt skulle försvinna? Varför är vi inte bättre på det här? Varför är vi reaktiva? Varför följer vi inte rekommendationer från WHO? Fungerar smittspridningen på ett annorlunda sätt i Sverige mellan svenskarna?

Var varsam med sanningar och noga med hantverket

Man kanske skulle ha önskat sig en verklighet där ytterhögern var de alltjämt onda som for med osanningar och tolkade statistik och undersökningar för att passa och bekräfta det egna ställningstagandet. Tyvärr är det inte riktigt så svart-vitt.

Står vi också där en dag – och undrar vad som hände?

Att försöka sig på att förklara ett politiskt ”varför”, är förstås en grannlaga uppgift. Ändå är det många i världen som undrar varför någon som Trump överhuvudtaget har en chans att vinna, eller hur det ens är möjligt att så många människor lägger sin röst på en man som är en notorisk lögnare, denna personifiering av en ”con man”, som under sin första mandatperiod lyckades göra bort sig i sällskap av alla andra ledare i världen.

Trump och de demokratiska principerna

En av de grundläggande tankarna i ett demokratiskt system är att de som påverkas av politiken också ska kunna ha något att säga till om den. Det är rimligt och det ger demokratin och politiska beslut den legitimitet som krävs för att vi människor ska acceptera besluten, även när vi inte håller med. Det finns liksom en överenskommen ordning och någon annan gång kanske besluten går vår väg.

Veckans storm

Storm mellan tre skivor sesamfröbröd

Ett av samtidens problem är att det är så näst intill omöjligt att diskutera sakfrågor. Det mesta är nedtyngt i skyttegravar av affekt och så snart argumenten tryter så dras miljö- och klimatkortet, som oftast åtföljs av skuld- och skambeläggande. Tänk på dina barnbarn. Tänk på djurens lidande. Tänk på planeten och den globala uppvärmningen. Det måste gå att tänka på allt detta och ändå diskutera sakfrågor. Låt oss göra ett försök!

Upphöjelse och fall

I alla tider och kulturer har människor haft ett märkligt intresse av att finna någon som har det där lilla extra. Någon som är vis, eller moraliskt obefläckad och kanske gärna någon som kan leda oss. Någon som vi kan upphöja till en nivå ovan oss vanliga dödliga.

Var hör Marcus Oscarsson hemma?

Marcus Oscarsson är idag Sveriges, kanske farligaste politiska maktfaktor. Den position och det genomslag Oscarsson åtnjuter kan inte jämföras med andra aktörer och debattörer i media. Det kräver att Oscarsson tar sin maktposition och dess konsekvenser på betydligt större ansvar.

Kan marknadsekonomin frälsa oss alla?

Jag läste en debattartikel signerad av företrädare för Ratioakademien som publicerades i Göteborgsposten den 3 oktober, se länk nedan. Författarna söker ett nytt samhällskontrakt som bygger på en rättvis ojämlikhet. Därefter argumenteras för att rättvisa inte är samma sak som jämlikhet. Vi tar det från början.

Veckans ensamma galningar

En ensam galning igen?

I Sverige har vi våra alldeles egna 9/11 i den mening av omskakande händelser som traumatiserat samhället. Händelser som inte riktigt fått avslut och på så vis gjort att vi som land inte kunnat sörja, resa oss och gå vidare. Tre sådana traumatiska händelser är mordet på statsminister Olof Palme, mordet på utrikesminister Anna Lindh och den återaktualiserade händelsen när m/s Estonia sjönk för 26 år sedan.

Identitetspolitiken – bemötande

Hej Michael Williams!

Du drar lite väl långtgående slutsatser utifrån det jag skrev i min krönika. Jag skrev inget om att ge ”tolkningsföreträde” eller att inte få ”äga sin berättelse”. Inte heller att mina åsikter på något sätt skulle ”återges” genom mina ”tolkningar och erfarenhetsfilter”. Ifrågasatte bara identitetspolitiken.

Debatt

Replik om identitetspolitik

Carin Åberg gillar inte identitetspolitik och tanken om representation (Para§raf den 27 september). Carin tänker sig istället att allt borde handla om "åsikter, visioner, om hur ett framtida samhälle skulle se ut". Det kan ju vara gott så, men undrar varför Carin Åberg tror att sympati och medkänsla med andra skulle vara tillräckligt för det goda samhället.