Den självgoda oviljan “De som kommer till Sverige är inga flyktingar från krig och bomber. [...] De kommer hit som bidragsturister. Inget annat.” Så kommenterades ett inlägg där jag skrev om asylrätt och flyktingar. Jag svarade inte, för ibland blir jag lite trött på mänskligheten.
När SD och deras väljare hade rätt och jag hade fel Hösten 2015 kommer för mig för alltid att vara förknippad med den våg av flyktingar som strömmade genom Europa och där till slut ganska många hamnade som asylsökande i Sverige. Jag var, och är, av uppfattningen att det är vår skyldighet att ge skydd åt människor som flyr. Jag var, och är, av uppfattningen att mångkultur berikar vårt samhälle.
Mänskliga rättigheter och andra rättigheter När flyktingarna samlas vid gränsen till Grekland och Europa, inställer sig frågan vad en rättighet egentligen är värd. Betyder rättigheter något alls, eller är rättigheter bara ett påhitt som vi kan strunta i när det passar oss?
Det är fel att ljuga – men om det handlar om överlevnad… Det påstås på en del mörkblåbruna sajter att 80 procent av de ensamkomna flyktingbarnen ljög när det utreddes hur gamla de var. Nu var det inte alls så. Låt mig återkomma till det. Men om nu några 18-åringar ljög och hävdade att de var yngre, för att därmed rädda sitt liv – kan vi i så fall fördöma det?
Därför låtsas de att det fortfarande är 2015 Jag tror att varje morgonmöte på Göteborgs-Postens ledarredaktion och varje Sverigedemokratisk träff börjar på samma sätt. Mötets ordförande ser sig allvarligt omkring i rummet, lyfter vänster arm, vrider upp handleden och säger: Synkronisera era klockor genom att ställa tillbaka tiden tre och ett halvt år. Låt oss fortsätta att låtsas att det är 2015.
