Flyktingars brottslighet

   Dagarna efter nyår släpptes en forskningsrapport, som visar att våldsbrotten i den tyska delstaten Niedersachen har ökat efter det stora flyktingmottagandet 2015.

   För alla med flyktingkritisk agenda var det en önskepresent. Journalisten Paulina Neuding, chefredaktör för webbmagasinet Kvartal och krönikör i Sveriges Kommuner och Landstings tidning Dagens Samhälle, skrev att den tyska rapporten motiverar att en likadan undersökning görs här i Sverige för att svenskar ska ha ett bra beslutsunderlag vid valurnorna.

   Tonfallet var uppfordrande och riktat till regeringen: ”Varken integrations- eller migrationspolitiken är gudagiven, och väljarna har rätt till relevant underlag för att ta ställning till den politik som förs.”

   Även Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg hänvisade till rapporten när hon argumenterade för att vågen av gängkriminalitet är en migrationspolitisk fråga. ”En förutsättning för att komma till rätta med brottsutvecklingen är därför att Sverige under lång tid framöver för en restriktiv migrationspolitik.”

   Oroade sig forskarna bakom studien över hur den skulle användas politiskt? ”Ja”, svarar Dirk Baier på Institut für Delinquenz und Kriminalprävention i Zürich, när jag kontaktar honom via e-post, och fortsatte:

   ”Men det avskräckte inte oss från att göra jobbet. Vårt mål var att genomföra en vetenskaplig analys. Denna analys utgick endast från att större delen av ökningen av våldsbrott hänger ihop med flyktingarna. Då detta inte är förvånande givet flyktingarnas ålder och kön, deras kulturella bakgrund, deras levnadsförhållanden i Tyskland och det faktum att brottsoffer är mer benägna att anmäla utlänningar än landsmän, presenterade vi sedan flera slutsatser. Tyskar i samma situation skulle vara lika brottsbenägna som flyktingarna. Vårt mål var att hitta orsaker till brottsligheten, för att i framtiden kunna förebygga den. Det är svårt för exempelvis högergrupper att missbruka en så komplex analys, hoppas jag.”

   Torftiga svenska tolkningar visar att Dirk Baier hoppades förgäves. Lystnaden efter att teckna nedsättande beskrivningar av människor med rötter utanför Europa, tycks få somliga att släppa hämningarna.

   Särskilt drabbade av detta är just nu de ensamkommande pojkarna från Afghanistan. Enligt en debattartikel i Expressen nyligen är dessa väldigt benägna att begå kriminella handlingar och bör därför – apropå den lag som ska göra det möjligt för några att stanna i landet, förutsatt att förslaget passerar riksdagen – inte tillåtas att vara kvar i Sverige.

   ”Vid det här laget finns så starka indikationer på att kriminaliteten varit särskilt oroväckande just bland ensamkommande”, skrev artikelförfattaren Paulina Neuding. Ja, även denna varning var signerad av henne och riktad till regeringen.

   Så svepande påståenden om en utpekad etnisk grupp har tidigare varit rätt ovanliga, för att uttrycka det försiktigt. Åtminstone från skribenter med anspråk på rumsrenhet och som inte håller till inne i de skuggigaste hörnen, utan mitt i offentligheten.

   Att Neudings eget webbmagasin har som programförklaring att ”främja en vuxen samhällsdebatt genom vederhäftig och saklig samhällsjournalistik, och bidra till att stärka och återupprätta civilitet, rättsstat och fungerande normer”, är i det här sammanhanget en ironi det skulle gå att orda om en stund.

   Hur stod det egentligen till med vederhäftigheten och sakligheten i chefredaktörens debattartikel?

   För ett par år sedan talades det en del om sexuella ofredanden vid gatufester och i simhallar, så pass mycket att det ledde till att underrättelseenheten vid polisens nationella operativa avdelning, NOA, gjorde en kartläggning av läget. Rapporten presenterades i maj 2016 och där sades inget entydigt om ensamkommande pojkar från Afghanistan.

   Detta hindrade dock inte Paulina Neuding från att med en svepande hänvisning till nyhetsflödet skriva: ”De många medierapporter som föregick studien pekade mot ett särskilt problem just bland ensamkommande.”

   Hon refererade till en två år gammal artikel om en våldtäkt utan känd förövare som begåtts på Eriksdalsbadet i Stockholm, samt obekräftade uppgifter om att ensamkommande gjort sig skyldiga till sexuella ofredanden där.

   Jag ringer badets chef Marie Holmqvist som säger att övergrepp på badhus har inträffat i alla tider. Sedan blir hon illa till mods inför risken att det ska verka som att hon anser att sådant beteende tillhör det normala.

– Så är det ju inte alls.

– Men är ensamkommande eller andra asylsökande överrepresenterade när sådant ändå händer?

– Nej, inte mig veterligen.

   För att inpränta situationen i Stockholm – som två år senare alltså inte beskrivs som särskilt kopplad till ensamkommande afghaner – länkade Neuding till en nyhet från januari 2016 om att Rosenlundsbadet i Jönköping stärkt sin bevakning.

   Detta hade dock inte gjorts för att något särskilt inträffat där – badgästerna hade varken rapporterat händelser eller kommit med klagomål – utan på grund av rykten om ofredanden från andra håll i landet.

   När jag ringer chefen Zophie Vilppala Edvinsson bekräftar hon faktiskt att just afghaner ställde till med problem på Rosenlundsbadet för ett par år sedan. Flera hoppade i vattnet trots att de varken kunde simma eller bottna i bassängen, så att personal var tvungen att hoppa efter och rädda dem.

– Vi tänkte att om de nu har tagit sig över Medelhavet så ska de väl inte drunkna i vår vågmaskin.

– Sexövergreppen då?

– Sådan problematik har i viss mån alltid funnits inom bad. Det är inte något som har ökat för att vi har fått in de här ungdomarna i samhället.

   Paulina Neuding uttryckte även oro över drogmissbruk bland de ensamkommande afghanerna och hänvisade till en vida spridd TT-artikel från januari förra året när hon skrev att en majoritet av dem som varje vecka söker vård på mottagningen för akuta drogproblem, är afghanska pojkar eller unga män.

   ”Även dessa sannolikt mycket svårlösta problem måste finnas med i beräkningen när riksdagen tar ställning till amnesti. Och journalister har ett ansvar att granska också denna aspekt av frågan”, skrev Paulina Neuding allvarligt.

   Att majoriteten av de som uppsöker mottagningen är afghaner, som Neuding påstår, skulle verkligen vara djupt oroande och direkt sensationellt– men så är det heller inte sant.

   I artikeln hon lite ungefärligt refererade till framgick det istället att de flesta ensamkommande som söker sig till mottagningen är unga afghaner.

   Det går bara att spekulera i hennes avsikt med att vilseleda läsarna. Sakfelet om de knarkande afghanerna fick spridning i sociala medier och någon rättelse har inte synts till.

   Jag ringer ytterligare ett samtal, till överläkaren och psykiatern Juan Figueroa på Maria ungdom. Han pekar ut sambandet mellan utbredd psykisk ohälsa bland afghanerna och att några fastnar i missbruk av narkotika:

– Att ensamkommande ungdomar kommer hit måste sättas i sitt sammanhang. Vi träffar två-tre stycken per månad ur en grupp på kanske nio tusen individer.

   Till skillnad från Paulina Neuding som varnat regeringen för att låta afghanerna stanna, framhåller Juan Figueroa att det snarare är trygghet och möjlighet att tro på framtiden som skulle förmå fler att hålla sig ifrån droger.

– Det är klart att de flesta skulle lösa sina problem om de fick uppehållstillstånd. Om de vet att de kommer att ha sin tillvaro här, att de kan studera och arbeta och vet att de kan hjälpa sin familj, var nu den bor. Om de inte har den möjligheten, om de har bott här i tre år och fortfarande är ovissa om hur det ska bli – jag vet inte riktigt vilken människa som klarar det, säger Figueroa.

   Trots alla avhumaniserande påståenden passerade Paulina Neudings text utan uppståndelse. Ohämmade spekulationer om de afghanska pojkarnas förmodade kriminalitet har snart blivit en egen medial genre, hela tiden underblåst av den mest etablerade anklagelsen, De ljuger förslaget om sin ålder.

   Redan det faktum att en person kommer från Afghanistan bör föranleda misstänksamhet, var följaktligen kontentan när Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi nyligen kommenterade de hårt kritiserade medicinska åldersbedömningarna. Större delen av texten ägnade han dock åt en märkvärdigt oklar koppling mellan osäker ålder och mordförsök, genom att berätta om åtalet mot den afghan som i höstas knivhögg en polis på Medborgarplatsen i Stockholm.

   Samma guilt by association-metod, men breddad till att omfatta alla asylsökande, användes av Kvällspostens krönikör Lars Klint, som påminde om att Rakhmat Akilov vistats i Sverige utan papper när han stal en lastbil och mejade ner människor på Drottninggatan.

   Lars Klint bad en bön till myndigheterna om att snabbt köra ut alla andra papperslösa ur landet. ”Allt annat är ett hot mot medborgarnas trygghet.”

   Jag tvivlar på att det hade varit möjligt att uttrycka sig så här i etablerade medier för bara ett par år sedan. Likgiltigheten för pressetik och immunitet mot fakta har flyttat ut i ljuset. Det är stötande och djupt oroväckande.

Av Thord Eriksson