Är fel person dömd för mordet?

Vi minns namnen, Joy Rahman, Thomas Quick, Samir Sabri och andra. Gemensamt för samtliga är att polis och åklagare inte kunnat ta till sig det som någon journalist och advokat många år senare rotat fram i det befintliga spaningsmaterialet och sedan grävt vidare.

Morddagen

Det här mordet sker några kilometer söder om Gnesta i Sörmland den 6 juni 2014. Mordoffret, Åsa, bodde ute på landet med sina två minderåriga barn. Barnen är den här dagen hos sin pappa Egon i Gnesta. Fastigheten som Åsa och barnen bodde i bestod av en mindre villa och diverse uthus och bodar.

Omkring klockan 19.15 hittades Åsa död på innergården utanför sin bostad. Det är en granne som hittar Åsa och larmar 112.

Det skulle senare vid obduktionen visa sig att Åsa hade slagits ihjäl med 17 slag mot huvudet med ett hårt föremål.

Under morddagen skickade Åsa ett sms till en väninna klockan 14.20. Egon klargjorde samma kväll för polisen att han under morddagen hade varit vid Åsas bostad och då hittat henne död. Att han var på platsen från cirka 16.30 till cirka 17.45, har kunnat bekräftas bland annat genom olika vittnesuppgifter. Om någon annan dödade Åsa måste alltså mordet ha utförts mellan 14.20 och 16.30.

Anhölls inom ett dygn

Polisen fattade misstanke om att Egon hade dödat Åsa sedan två polismän hade åkt hem till Egon och barnen för att lämna dödsbudet vid elvatiden på kvällen samma dygn. Egon berättade då för polismännen att han tidigare under dagen hade hittat Åsa utanför sitt hus men att han inte hade ringt 112 eftersom han hade blivit chockad. Han anhölls dagen därpå, den 7 juni.

Så långt är ingenting konstigt. Det finns en hel del i Egons beteende på mordplatsen som gör honom misstänkt. Vi ska återkomma till det.

Problemet som sedan uppstår är att polis och åklagare från dag ett tycks vara helt övertygade om att Egon är gärningsmannen, vilket går ut över mordutredningen. När vi började titta på fallet efter att anhöriga hört av sig och ifrågasatt polisutredningen, kunde vi ganska snabbt se en alternativ gärningsman som kunde ha utfört mordet.

Inte ondsint eller korrupt

Varken i det här fallet eller andra liknande fall, har det handlat om några ondsinta eller korrupta poliser och åklagare. De har tidigt varit övertygade om att den eller den är skyldig och att det ska bevisas. Men därmed har de också bedömt det som pekar åt något annat håll som betydelselöst för utredningen.

Bevisligen har det varit så, eftersom just sådant material sedan har kunnat hittas i den så kallade slasken av journalister. Alltså den del av spaningsmaterialet som åklagaren inte bedömt som väsentligt och därmed inte tagit med i den förundersökning som rätten och försvaret fått sig tilldelad.

Varning – murvel

Under en period i slutet på 1980-talet satt jag uppe i det stora polishuset i Stockholm hos det som benämndes Riksmord och läste handlingar som jag inte fick ta ut ur huset. Fick hålla till i ett litet kontorsrum. Dag två hade någon tejpat upp en handskriven lapp på min dörr, där det stod: VARNING – MURVEL.

Under veckorna som gick fikade jag med de erfarna mordutredare som arbetade där. De ”förhörde” mig om hur ”dom där murvlarna” kunde skriva si och så, och jag ”förhörde” dem om hur deras mordutredningar konkret går till. I början var de lite fåordiga.

En av dem sa:

– Det är enkelt Dick. Man tar reda på vem som sist såg den döde i livet, för det är mördaren.

Med tiden blev de mer pratsamma. Och jag minns speciellt ett samtal där jag bad en kommissarie förklara hur det konkret går till när de åker ut på ett så kallat spaningsmord. Alltså ett mord där den lokala polisen inte kommer längre.

Specialiserade på mord

De flesta poliser kommer inte i kontakt med ett enda mord under sina tjänsteår, så den här våldsroteln hos Rikskriminalpolisen, som bara arbetade med mordfall hade naturligtvis en helt annan erfarenhet och kunskap. Därtill hade de som tjänstgjorde där ofta specialutbildats inom olika områden här och där i världen. Att det därtill alltid var många sökanden till den här roteln, gjorde inte kompetensen sämre.

– Vi är oftast tre stycken som åker till orten ifråga, sa den här kommissarien. Vi har då begärt att dom ska kopiera alla handlingar som rör fallet i tre uppsättningar. Sedan sätter vi oss på var sitt hotellrum och går igenom alltihop. När vi är färdiga träffas vi och ofta har då alla tre kommit fram till en speciell person som vi misstänker.

– Och då tar ni alltså in den personen till förhör, sa jag.

– Nej för f-n. Tvärtom så försöker vi fram vad det är som talar för att det inte är han. Annars kan vi ju i värsta fall knalla på åt helt fel håll i flera månader.

Varje gång jag läst om ett fall där någon efter att ha tillbringat flera år i fängelse och sedan fått resning i Högsta domstolen och blivit frikänd, har jag tänkt på det där samtalet. Likaså när jag själv arbetat med sådana fall. För varje gång har jag kunnat se att det var där det gick fel. Kunnat se att man inte hade gjort vad den här kommissarien beskrev, undersökt vad det var som talade för att den man misstänkte faktiskt kunde vara oskyldig.

Inte skickligare

När någon journalist flera år senare börjar rota i ett sånt fall, är det naturligtvis inte så att han eller hon är skickligare mordutredare än vad erfarna kriminalpoliser är. Utan det handlar om att dessa journalister då gör det jobb som polisen skulle ha gjort – tittar på vad det är som talar för att den dömde faktiskt inte är skyldig.

Därmed tillbaka till det mejl vi fick för en tid sedan om mordet utanför Gnesta. Vi får massor av sådana brev, mejl och telefonsamtal. Oftast från någon anhörig som inte för sitt liv kan tänka sig att personen ifråga har kunnat göra sig skyldig till det ena eller andra grova brottet.

Om vi tycker oss se något som är värt att titta närmare på läser vi domarna och den tekniska utredningen. Där brukar det ta slut, eftersom vi hittar klara tekniska bevis för att den som har dömts är skyldig. Det är självklart inte så att det döms massor av oskyldiga människor i landets domstolar – men det händer. Det är människor som utreder brotten och människor som dömer. Och människor gör ibland fel.

Hon hade slagits ihjäl

Åsas död var resultatet av ett upprepat grovt våld mot hennes huvud. Hon hade slagits ihjäl av 17 slag med något hårt trubbigt föremål. Exakt vad lyckades man aldrig utreda eftersom föremålet ifråga aldrig hittades.

Den före detta maken, Egon, kom efter en bitvis noggrann utredning att dömas för mordet till 16 års fängelse.

Det vanligaste mordet i Sverige utförs när två män, som är vänner, super i en av männens kök. I fyllan börjar de gräla och den ena kör en vanlig förskärare i den andre. Gärningsmannen ringer ofta polisen själv när han inser att han dödat sin vän. På andra plats kommer män som mördar en närstående kvinna. En hustru, sambo eller en före detta. Alltför ofta handlar det då om grov misshandel som går så långt att kvinnan dör.

Grips och anhålls nästa dag

Här hade nu polisen en man, Egon, som är en före detta make och som tillstod att han har varit på mordplatsen samma dag. Därtill en död kvinna som hade misshandlats så till den grad, med något föremål, att hon avlidit. Och Egon hade inte försökt få dit polis eller ambulans.

Han berättade i förhören att han hade rusat fram och försökt lyfta upp Åsa när han såg henne ligga där. Och försökt skaka liv i henne. Efter ett tag hade han ”försökt snygga till henne”, som han uttryckte det. Bland annat hällde han vatten över henne.

Det och mycket annat han gör under en dryg timme på mordplatsen kan tolkas som att han försöker dölja att han mördat Åsa. Det är så poliserna och åklagaren tolkar det. Och som sagt, han larmar inte 112, utan cyklar hem till barnen.

Väl hemma i hyreslägenheten i Gnesta går han ner i tvättstugan och tvättar kläderna han har på sig, på en annans tvättid. Det är kläder som har blivit blodiga. Och han berättar inte för barnen vad han varit med om.

Allt det här kan naturligtvis tolkas som att han är gärningsmannen och nu försöker dölja alla spår efter sin gärning. Och därtill få det att framstå som om han aldrig varit på mordplatsen.

Begick gärningen med uppsåt

När Egon åtalades för mordet var åklagarens framställan formulerad så här:

Egon har den 6 juni 2014 vid Mälby Alstugan, inom Gnesta kommun, berövat Åsa livet genom att använda kraftigt trubbigt våld mot hennes huvud. Åsa har avlidit av de huvudskador och hjärnskador hon erhållit tillsammans med yttre förblödning. Egon begick gärningen med uppsåt.

Dömd av enig rätt

När vi läser Nyköpings tingsrätts dom och därefter Svea hovrätts dom, framstår det onekligen som om Egon är skyldig. Och det är ingen domare eller nämndeman som har reserverat sig mot att han döms för mordet.

Men – det är ett antal faktorer som vi hakar upp oss på när vi går igenom förundersökningen. Faktorer som innebär att det kan vara en annan gärningsman än Egon som mördade Åsa. Låt oss försöka strukturera upp det hela.

Vad som talar för att Egon är skyldig:

• Han har inte ringt efter polis eller ambulans när han, som han säger, har hittat sin före detta hustru död.
• Han säger att han försökt ”snygga till henne” och han har bland annat hällt en del vatten över henne, vilket tolkas som att han försökt få bort eventuella spår.
• Han har fått blod på sina kläder och tvättar kläderna direkt när han kommer hem till sin hyreslägenhet – på en annan persons tvättid.
• Han har en del blåmärken och småsår på kroppen, som kan misstänkas ha uppkommit av tumult i samband med mordet.
• Han flyttar runt en stege på mordplatsen på ett sätt som kan tyda på att han gör det för att det ska se ut som en olycka.
• Mordet har skett efter 14.20 den 6 juni 2014. Egon kom till platsen cirka 16.30 och var där i minst en timme. Det ger en annan möjlig gärningsman tidsmässig möjlighet att utföra mordet under ytterst begränsad tid, cirka två timmar mellan 14.20 och 16.30.
• Det finns en objektiv grund för motsättningar mellan Åsa och Egon. Hon behåller deras idylliska hus ute på landet efter skilsmässan, medan han hamnar i en lägenhet i Gnesta, en halvmil därifrån. Hon har ifrågasatt hur han sköter deras två gemensamma barns mat när de är hos honom. Och nu har hon även sagt upp hyresavtalet på en drejarverkstad på hennes tomt som han efter skilsmässan har hyrt för tusen kronor i månaden.
• Den utlösande faktorn kan ha varit att Egon tidigare föreslagit Åsa att de ska teckna en slags kompletterande försäkring för deras gemensamma barn, vilket hon inte varit intresserad av. Nu har han ändå gjort det och sannolikt tagit med sig det för att försöka övertyga henne om att betala halva premien. Vilket hon då kanske inte gått med på, trots att det bara handlat om en mindre summa.
• Försäkringsbrevet har han tagit med sig till Åsa och sedan tagit hem. På det finns blodstänk som tolkas av tekniker som att de måste ha uppkommit medan Åsa fortfarande levde och misshandeln pågick. Det är rimligen det här som väger tyngst när han döms för mordet.
• När han förhörs kommer han vartefter ihåg olika detaljer och ändrar då ibland vad han sagt i tidigare förhör.
• När det görs en rekonstruktion på mordplatsen med Egon tycker man inte att hans version av vad han påstår sig ha gjort stämmer på alla punkter med polisens brottsplatsundersökning.

Men är det Egon som har mördat Åsa?

Det är onekligen en hel del som talar mot Egon – men samtidigt ytterst lite av direkta bevis. Däremot finns det två faktorer som skulle ha kunnat utgöra tunga tekniska bevis – om de hade pekat ut Egon:

• Åsa ska enligt åklagaren och domen ha blivit grovt misshandlad under ett antal minuter. Först stående, därefter stående på knä och till slut liggande. Avvärjningsskador på underarmarna och skador på händerna visar att hon försökt värja sig och göra motstånd. I ena handen har hon, när hon är död, två hårstrån som hon tycks hålla fast. Se bilden nedan. Dessa kommer inte från henne enligt vad teknikerna får fram. Men – de kommer inte heller från Egon, för Egon har rakat huvud. Det framgår av övervakningsbilder som samma dag vid lunchtid fångat honom när han handlar mat i Gnesta. Möjligen kan han ha korta hårstrån på några millimeter.

Det är naturligtvis inte sannolikt att Åsa under det tumult som förevarit skulle ha haft dessa hårstrån i handen redan innan misshandeln, och sedan hållit kvar hårstråna när hon värjer sig och först tar emot slag stående, sedan knästående och till slut liggande – och fortfarande har dessa hårstrån kvar i handen när hon är död. Det är i sammanhanget att observera att Egon inte har några sår i ansiktet eller på huvudet i övrigt när han undersöks. Tingsrätten beskrev problematiken så här:

• ”Det står genom utredningen klart att de hårstrån som inte har kunnat analyseras med all sannolikhet inte kommer från Egon. Mot denna bakgrund konstaterar tingsrätten att det finns en osäkerhet kring frågan från vem dessa hårstrån kommer. Det kan således vara så att hårstråna kommer från någon annan person än Åsa. Denna osäkerhet bör gå ut över åklagaren”.

• Det betyder på vanlig svenska att det här försvagar åklagarens bevisning.
• Åsa har topsats under naglarna. Vid sådana här tumult när offret har avvärjningsskador är det en självklar åtgärd. Kan det vara så att offret har rivit gärningsmannen och har hud eller till och med blod under naglarna som via DNA kan matchas med en bestämd person? Det fanns blod under Åsas naglar, men det gick inte att få fram ett fullgott DNA från det.
• Att Egon beter sig chockat och förvirrat när han hittar modern till två av sina barn död med ett väldigt stort blodigt sår i huvudet, och då försöker ”snygga till henne” – kan tyckas vara ett underligt beteende. Men behöver det vara det? Människor i chock har agerat underligare än så i många situationer. Egon har därtill haft en stroke några år tidigare. Den hjärnskada som denna stroke resulterat i har inneburit att han inte längre klarar av sitt arbete som busschaufför och därför håller på och skolar om sig. Så hans tänkande och agerande är kanske inte alltid det mest logiska.
• Att han vid rekonstruktionen inte kunnat redogöra korrekt i detalj för vad han gjort på mordplatsen, ska naturligtvis ses i förhållande till den chock och därmed förvirring han agerade i. Och – att han bevisligen har problem med minnet efter sin stroke. När han försökte återgå till jobbet som busschaufför mindes han plötsligt en dag inte hur man startar en buss.
• Angående bloddropparna på försäkringsbrevet: Hur bloddroppar far omkring och träffar olika föremål har i olika rättsfall tolkats på flera olika sätt av experter. I det här fallet vet man inte exakt var försäkringsbrevet har befunnit sig när Egon irrat omkring. Och hans förklaring att det möjligen kunnat härröra från när han försökt skaka av sig blod från händerna, är inte orimlig. Det är att observera att han inte försökt gömma eller bränna upp försäkringsbrevet.
• När poliser kommer hem till Egon på morddagens kväll den 6 juni för att berätta att hans före detta hustru är död, berättar Egon direkt att han vet det för att han varit där under dagen och sett det.
• Egon kommer senare i förhören att berätta om vilken ångest han kände inför att behöva berätta för barnen att deras mamma är död. Och att han funderade på om han skulle försöka anlita professionell hjälp för det samtalet med barnen.
• Den objektiva grunden för motsättningar mellan Åsa och Egon har aldrig tagit sig uttryck i våld från Egons sida. Inte heller hot om våld. Och allt tyder på att bodelningen skett i bra samförstånd. Vad gäller drejarstugan så hade Egon när Åsa mördades fortfarande tre månader på sig innan han skulle flytta ut ur den. Han hade också vid tillfället andra lokaler att välja på som låg närmare hans nuvarande bostad.
• Egon, som har hunnit bli 56 år när mordet sker, har aldrig dömts för något lagbrott av något slag.
• Ingen påstår att Egon någonsin varit våldsam mot någon enda person. Flera personer som haft kontakt med honom beskriver honom tvärtom som en person som ”inte är sån”.
• Såren på Åsas huvud och öga finns på hennes högra sida. Avvärjningsskadorna på Åsas händer och armar tyder på att mördaren stått ansikte mot ansikte när han tilldelat henne dessa skador. Därmed bör han ha varit vänsterhänt. Egon är högerhänt.
• Det är 17 slag mot huvudet som har utdelats mot Åsa, med början när hon står upp, därefter när hon gått ner på knä, och slutligen när hon ligger ner. Det framstår som osannolikt att en högerhänt person hela tiden skulle ha utfört denna utdragna misshandel med ”fel” hand.
• I tingsrätten har Egon en ung och ganska ny advokat som han tilldelats. ”Den advokaten körde dom över”, säger ett av vittnena när vi pratar med henne. Egon byter därför advokat till Thomas Bodström i hovrätten. Kanske inte så konstigt att han gör det valet eftersom Bodström är känd efter att ha varit justitieminister. Men såväl åklagare som advokater som haft erfarenhet av Bodström i olika rättegångar tycks vara överens om att han är en dålig advokat. Oftast inte påläst och agerande utan någon klar inriktning. Det här inser tids nog även Egon och därför skriver han själv en överklagan till Högsta domstolen. Något som är dömt att misslyckas.
• Samtliga fall i Sverige under de senaste 30 åren där någon dömts för ett grovt brott, men efter en tid i fängelse fått resning och blivit frikänd – har haft en minsta gemensam nämnare. Amerikanska undersökningar har påvisat samma problematik i USA: Polis och åklagare har från början riktat in sig på en viss person och bortsett från faktorer som kan tyda på att det finns en annan möjlig gärningsman. Här bestämmer man sig efter mindre än ett dygn för att det är Egon som ska ha mördat Åsa – och sedan kör man på med den utgångspunkten.

En alternativ gärningsman

Finns det då någon som kan utgöra en alternativ gärningsman? Svar ja. Vi kan här kalla honom ”Sven”.

Fanns han i området när mordet begicks? Svar ja. Han fotvandrade, liftade och tältade vid det här tillfället i den delen av Sörmland. Han hade bland annat synts till i Gnesta som bara ligger några kilometer från mordplatsen.

Personer som kom i kontakt med honom blev skrämda och tyckte att han var obehaglig. En av kvinnorna som kom i samspråk med honom blev vettskrämd av hans religiösa grubblerier och prat om blod och död och om någon kvinna som skulle dö. Hon ringde en väninna som Sven sa att han var på väg till och uppmanade väninnan att åka hemifrån.

Kvinnan som blev varnad, vi kan här benämna henne Eva, beskrev det så här när hon vittnade i tingsrätten.

(Vi har ändrat några oväsentliga detaljer och namn eftersom kvinnorna ifråga fortfarande är rädda för Sven och vill vara anonyma.)

På kvällen den 10 juni ringde Pia och berättade att en man som uppträtt väldigt konstigt var på väg till henne. Hon förstod då att det var Sven, som även kallade sig Emanuel. Han ska ha talat om offer och menat att Eva bara hade fyra – fem dagar kvar att leva. Trots det stannade Eva kvar hemma den natten. Nästa dag den 11 juni ringde Pia igen och berättade mer om mannen: Han hade flera personligheter, konstiga ögon och han var aggressiv. Pia förklarade att hon skulle åka hemifrån eftersom hon inte vågade vara kvar hemma. Pia tyckte att hon borde göra samma sak innan mannen hann komma hem till henne. Därefter ringde rektorn på barnens skola och förklarade att även han tyckte att hon inte skulle vara hemma.

Eva beslutade sig därför för att lämna sitt hus. Hon var riktigt rädd. Hon rafsade ihop lite kläder och tog med sig sina två barn. Eva och Pia kom fram till att det fanns flera likheter mellan dem och Åsa som blev mördad. Bland annat var de ensamstående mammor med barn i samma skola. De hade också gemensamt att de bodde på gård och sysslade med kultur.

Efter att Eva hade flytt gick hon in på Svens facebooksida. Hon fick där tankar på att någon skulle offras och hon undrade om hon var en av dem. Sven verkade se sig själv som gud. Senare såg Eva att Sven hade tagit bort allt från sin facebooksida som var från tiden maj – augusti 2014.

Efteråt fick hon höra av sin granne att Sven hade kommit till hennes gård några timmar efter att hon hade åkt. Han hade skrikit efter henne och vrålat om en rosenträdgård. Hennes hyresvärdar hade blivit skrämda och låste in sig. Till slut lyckades grannen och några byggjobbare mota bort Sven.

Flera vittnen har berättat om att Sven ibland kallar sig Emanuel, vilket han inte har som andranamn och alltså inte heter. Och att han snabbt kan växla mellan Sven och Emanuel. Ett vittne tolkade det som att han hade någon psykisk störning i form av flera personligheter.

Är dömd för kvinnomisshandel

Sven finns i polisens belastningsregister. Han har bland annat dömts till fängelsestraff för att ha misshandlat en före detta hustru. Av domen framgår att han snabbt kan bli oerhört arg och då ofta blir våldsam.

Finns det likheter mellan det han dömts för och mordet på Åsa? Ja, såren på Åsas högra sida och på höger öga motsvarar placeringen på såren och blånaderna på hans före detta hustru, som dock överlevde.

Är förklaringen till sårens och blåmärkenas placering på den före detta hustruns huvud och ansikte att han är vänsterhänt? Ja, Sven är vänsterhänt – vilket Egon alltså inte är.

När jag pratar med en av kvinnorna som mötte Sven under den här tiden, frågar jag vad Sven hade för slags hår? När jag ställer frågan över telefon har jag bilden av Åsas hand som håller i två hårstrån framför mig. Hon svarar:

– Han var flint upptill men hade ganska långt hår på sidorna.

– Var det ljust eller mörkt?

– Nja, snarare lite mitt emellan, varken riktigt mörkt eller blont, svarar hon.

Vad hon beskriver är hår som motsvarar de hårstrån jag ser på bilden framför mig. Alltså bilden ovan.

Inte säga emot

Flera personer i trakten hör av sig till polisen och berättar om den här, som de säger, ”otäcka mannen” som söker upp ensamma kvinnor och uttrycker ett hat mot kvinnor i största allmänhet. En av dessa kvinnor uttryckte det så här:

– Jag bestämde mig för att absolut inte släppa in honom i huset och att inte säga emot honom. För jag fick en känsla av att om jag skulle säga emot honom så kunde vad som helst hända.

– Du hade ju barn på samma skola som Åsa. Utifrån hur du har upplevt henne, hur tror du att hon skulle reagera om Sven hade kommit hem till henne och gått igång med samma prat med henne som han gjorde med dig?

– Åsa kunde vara skarp och säga ifrån ordentligt. Jag tror inte hon hade accepterat det. Hon skulle nog ha sagt åt honom att försvinna därifrån.

Pliktskyldigt förhör

Blir Sven därmed misstänkt av polisen som en möjlig gärningsman vad gäller mordet på Åsa? Svar nej.

Först tre månader efter mordet genomförs ett förhör med honom. Om man nu ska kalla det ett förhör, eftersom det är mer av ett gemytligt samtal. I det samtalet försöker Sven hävda att det var några veckor senare som han i juni hade gjort sin rundtur i den delen av Sörmland. Men polisen som förhör honom klargör att man vet via vittnen att det var under den här tiden runt den 6 juli 2014 som han hade varit i den trakten.

Hela det här lite pliktskyldiga förhöret tar lite drygt en halvtimme och syftet är uppenbart det att man ska kunna avvisa misstankarna mot honom genom att kunnat påvisa att han inte har kunnat vara på mordplatsen den tid mordet begicks.

Vid det här laget vet poliserna som arbetar med fallet att Åsa haft två hårstrån i handen som inte kommer från henne och inte heller från Egon. Alltså något som tyder på en alternativ gärningsman.

Att Sven överhuvudtaget hörs beror på att många personer kontaktat polisen om Sven och hans underliga skrämmande beteende och prat om blod och död.

Varför har då förhöret inte inriktningen att Sven kan vara den som mördade Åsa? Den enda rimliga förklaringen är att polis och åklagare anser sig ”veta” att det är Egon som är gärningsmannen. Och därmed blir förhöret med Sven mer av en pliktskyldig formalitet för att kunna avföra honom från utredningen.

I tingsrätten ställer rättens ordförande ett antal kritiska frågor till den polisman som hörde Sven, om varför de inte hade frågat om det eller det etc. Och varje gång svarade polismannen att Sven ”inte var misstänkt för något”. Därmed topsades inte heller Sven för att få fram hans DNA. Än mindre togs det några hårprov.

För poliserna och åklagaren hade dock förhöret fyllt sitt syfte – de ansåg att Sven nu kunde avföras från utredningen genom att han inte hade kunnat befinna sig på mordplatsen den dagen. Och därmed kunde man koncentrera sig på att ta fram bevisning mot den som man från dag ett hade varit övertygad om var mördaren – Egon.

Tingsrättens slutsats

Tingsrätten anför bland annat följande om Sven:

Som försvaret har påpekat utesluter vad som har framkommit om Svens förehavanden inte att han kan ha besökt Alstugan före det att han tog sig till Taxinge slott. Med hänsyn till avståndet mellan Taxinge och Gnesta skulle detta i sådant fall ha skett med hjälp av någon form av transportmedel. Att så skulle ha skett och att Sven alltså skulle ha någonting med mordet på Åsa att göra framstår dock, mot bakgrund av utredningen i övrigt, som mycket osannolikt.

Det är en slutsats som tyder på att tingsrätten inte vet att Sven tidigare dömts till fängelse för en misshandel av en före detta hustru. Och att den misshandeln har stora likheter med misshandeln av Åsa, även om den inte gick så långt som den misshandel som resulterade i Åsas död.

Därtill är det känt att Sven på sin färd genom Sörmland ibland liftar. Dels har han själv tillstått det och dels har olika personer sett honom stå och lifta – och fått lift. Och det är fullt möjligt att han varit på mordplatsen någon gång mellan 14.20 och 16.30, och då mördat Åsa, för att sedan dyka upp vid Taxinge slott någon gång under sena eftermiddagen/kvällen, där han då har iakttagits någon gång efter 16.00. Mellan mordplatsen och Taxinge slott är det 43 kilometer. Det är med god marginal fullt möjligt att mörda Åsa och liftande ta sig från mordplatsen och vara framme vid Taxinge slott efter 16.00 samma kväll. Med bil tar det 30-40 minuter att köra den sträckan.

Två möjliga gärningsmän

Låt oss konstatera att det finns två möjliga gärningsmän som kan ha mördat Åsa.

• Vad som talar för att det är Egon är att han bevisligen var på mordplatsen den dagen och har agerat underligt. Och framförallt har han då inte larmat om att hans före detta hustru ligger ihjälslagen utanför sitt hus.
• Sven förnekar att han varit där. Han försöker också ge en bild av att han inte ens varit i Gnesta, några kilometer från mordplatsen. Men flera vittnen har sett honom där.
• En polis som träffar på honom under den färden genom nordöstra Sörmland ber honom legitimera sig. Men Sven hävdar att han inte har någon legitimation. När polisen vill titta i hans väska, vägrar Sven att låta henne göra det.
• När en annan polis flera månader senare hör honom, försöker Sven få det till att hans färd genom Sörmland skedde flera veckor efter mordet. Men så var det alltså bevisligen inte.
• Egon är aldrig dömd för någonting. Sven är bland annat dömd för kvinnomisshandel där skadorna finns på motsvarande plats på huvudet som Åsas skador.
• Skadornas placering tyder på att den som utdelat dem är vänsterhänt, vilket Sven är. Egon är högerhänt.
• Ingen har någonsin sett Egon bli våldsam. Åsa har efter skilsmässan från Egon klargjort för väninnor att hon aldrig känt sig hotad av Egon.
• Svens prat och beteende skrämmer kvinnor som han träffar på. En del av dem blir så rädda att de flyr från sina hem.
• Svens hår motsvarar vid den här tiden vad man funnit i Åsas hand – och det är inte Åsas eller Egons hår.

Går en mördare lös?

Jag påstår inte att jag är helt övertygad om att Egon är oskyldig till mordet. Men jag hävdar bestämt att Egon har dömts till 16 års fängelse för mord på sin före detta hustru, utan att mordet blivit ordentligt utrett vad gäller en alternativ gärningsman.

Jag hävdar att det beror på att polis och åklagare från början bestämt sig för att Egon är gärningsmannen och därför inte har undersökt vad som kan tala för en annan gärningsman. Och jag hävdar att allt för mycket tyder på att det kan ha varit Sven som mördade Åsa.

Det här handlar inte bara om att en person har blivit dömd till många års fängelse för ett mord som han kanske inte har gjort sig skyldig till.

Det handlar också om att en person som av psykiska problem och kvinnohat kan ha mördat Åsa utan synbar anledning – finns kvar ute bland allmänheten.

Slutligen handlar det inte minst om att två minderåriga barn som förlorat sin mamma – nu även förlorat sin pappa under många år framåt.