Kriminaliserat bruk gjorde ingen skillnad

Detta är andra delen i en serie hos Magasinet Konkret, där Felipe Estrada, Henrik Tham och Albin Stenström, forskare vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, går igenom vad forskningen säger om den säregna svenska narkotikapolitiken.

Inget svar om strategin varit effektiv

Vi konstaterade i vår första artikel om den svenska narkotikapolitiken att politikerna och polisen hade stora förhoppningar med att de hårda tagens politik skulle leda till att Sverige närmade sig målet om att bli ett narkotikafritt samhälle. Hittills har politikerna, trots att de tillsatt flera utredningar på området, inte sökt svaret på om kriminaliseringen varit en effektiv strategi. Kanske har de anat vad svaret på en sådan utvärdering skulle visa?

Men först en påminnelse. Givet att bruk av narkotika är kriminaliserat finns det skäl för brukarna att dölja sin konsumtion. Det finns därför inget idealiskt mått. Detta metodproblem brukar forskningen lösa genom att använda flera olika källor, vilket också är vad vi presenterar i denna artikel.

Ingen skillnad efter nya lagen

Genom en unik statistikserie över gatupriset för olika narkotiska preparat kan vi studera tillgången på narkotika (CAN 2023). Sammantaget indikerar tillgängliga data över utbud av narkotika att kriminaliseringen år 1988 och straffskärpningen år 1993 inte efterföljts av någon minskning av vare sig gatupriser, beslag eller platser där narkotika finns till försäljning. Till detta kommer att det under senare år dykt upp en ny och växande digital marknad (Brå 2021). Det är därför svårt att koppla samman kriminaliseringen med att narkotika blivit mer svåråtkomlig.

Sverige tillhör de länder som har de längsta tidsserierna över ungas självrapporterade bruk av narkotika – mätningarna påbörjades redan 1971. Nivåerna var som lägst mot slutet av 1980-talet då eget bruk av narkotika kriminaliserades. 1990-talet markerar en period men en tydlig ökning av andelen ungdomar som uppger att de någon gång provat narkotika. Under 2000-talet har nivån bland niondeklassare stabiliserats på den högre nivån som rådde under större delen av 1970-talet.

Sammantaget indikerar vår genomgång av tillgängliga data över eget bruk av narkotika att kriminaliseringen år 1988 och straffskärpningen år 1993 inte efterföljts av någon mätbar minskning av bruket.

Dödligheten har ökat

Den allvarligaste konsekvensen av narkotikaproblemet är förstås när brukarna dör. Dödsfallen kan ske direkt genom överdoser eller indirekt som en följd av de svåra levnadsförhållanden som präglar ett liv med problematiskt narkotikabruk. Utvecklingen är dock svårtolkad. Ökningar kan bero på att populationen åldras, annan sjuklighet i gruppen (t.ex. HIV), nya preparat eller intagningssätt (Guttormsson 2020). Viktigt är också tillgång till vård och skademinimerande insatser som sprututbyte, naloxon eller brukarrum (det sistnämnda finns inte tillgängligt i Sverige; se vidare: SOU 2023:62). Att minimera nivåerna av narkotikadödlighet bör helt enkelt vara ett centralt mål för ett anständigt samhälle.

Huvudbilden är tydlig. Alla tillgängliga källor pekar på en över tid ökande antal narkotikarelaterade dödsfall. Ökningen är främst ett tecken på att det problematiska bruket av opioider har ökat, en långsiktig utveckling som började för drygt 30 år sedan. Denna olyckliga utveckling gäller slutligen såväl yngre som äldre individer. Från ungefär år 2015 upphör dock ökningen och under de senaste åren har dödsfallen börjat minska.

Ytterligare ett sätt att få en bild av utvecklingen av det mest problematiska bruket är att jämföra hur många personer som myndigheter, organisationer och andra instanser känner till med så kallat ”tungt narkotikamissbruk”. Sådana kartläggningar har utförts åren 1979, 1992 och 1998. Resultaten visar på en tydlig ökning av antalet individer med ”tungt narkotikamissbruk” från 17 000 till 33 000 (Olsson et al. 2001). Efter millennieskiftet har uppskattningarna legat på avsevärt högre nivåer – mellan 67 000 och 83 000 individer (SOU 2023). Jämförbarheten med tidigare studier är dock begränsad då dessa siffror bygger på en bredare definition av problematiskt narkotikabruk. Tillsammans med den ökande dödlighet som vi redovisat ovan talar dock tillgängliga data för att vi sett en tydlig ökning av problematiskt bruk.

Svårt att utvärdera

Att utvärdera de möjliga konsekvenserna av kriminaliseringen av narkotikabruk 1988 och straffskärpningen år 1993 är svårt givet det uppenbara problemet att vi saknar en jämförande situation. Vi vet i strikt mening inte hur det hade gått med bruket respektive det problematiska bruket av narkotika om Sverige hade valt en annan narkotikapolitisk väg. Vidare finns det en brist på långa tidsserier vilket gör analyser av narkotikasituationen före och efter reformerna mindre heltäckande än vad som är önskvärt. I denna artikel har vi därför presenterat en rad olika indikatorer och skapat en sammansatt beskrivning så långt tillgängliga källor tillåter.

Sammantaget finns det inga data som tyder på att kriminaliseringen följts av minskat och dyrare utbud av narkotika, färre öppna drogscener, minskat bruk i befolkningen, färre med problematiskt narkotikabruk, minskat vårdbehov, påföljder som lett till ökade rehabiliteringsinsatser eller färre narkotikarelaterade dödsfall. För det flesta av indikatorerna är snarare det omvända sant. Givet detta resultat blir det särskilt viktigt att ställa frågan om den förda straffinriktade narkotikapolitikens kostnader. Det får därför bli temat för vår nästa artikel i denna serie.

Av: Felipe Estrada, Albin Stenström & Henrik Tham

Felipe Estrada är professor i kriminologi vid Stocholms universitet.

Albin Stenström är doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet.

Henrik Tham är professor emeritus i kriminologi och verksam vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.

REFERENSER