Därför blev eget bruk av narkotika kriminellt

Hur kommer det sig att Sverige valt en repressiv väg för att kontrollera befolkningens bruk av narkotika? Och har strategin varit framgångsrik? Detta är första delen i en serie på Magasinet Konkret, där Felipe Estrada, Henrik Tham och Albin Stenström, forskare vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, går igenom vad forskningen säger om den säregna svenska narkotikapolitiken.

Flest narkotikabrott per capita

Nyligen släpptes statistik över anmälda brott 2024 (Brottsförebyggande rådet 2025) och den brottskategori som ökade mest var narkotikabrott. Sverige har sedan länge haft flest anmälda narkotikabrott per capita i Europa och ser därmed ut att befästa den positionen inom en överskådlig framtid.

Det är dock inte smugglarna och langarna som dominerar statistiken utan de brott som anmäls utgörs i nio fall av tio av narkotikabruk och mindre innehav för eget bruk (Estrada, Stenström & Tham 2023).

Hanteringen tar stora resurser i anspråk från polis och rättsväsende. Utvecklingen har resulterat i att narkotikabrotten passerat stölderna som historiskt utgjort det vanligaste lagförda brottet. (Bäckman, Estrada, Nilsson & Sivertsson 2023).

Hur kommer det sig att Sverige valt denna repressiva väg för att kontrollera befolkningens bruk av rusmedel? Har strategin varit framgångsrik? Med denna artikel påbörjar vi en serie där vi går igenom vad forskningen säger om denna säregna svenska narkotikapolitik. Vi kommer diskutera politikens kostnader och genom att blicka utanför Sveriges gränser se till andra alternativa vägar.

Från medicinsk fråga till kriminalisering

Kriminaliseringen av narkotikabruk har sina rötter i en förändrad syn på droger och hur brukare av dessa droger bör hanteras. Under första halvan 1900-talet betraktades narkotikaanvändning som en medicinsk fråga. Från 1960-talet gick narkotikan från ett individuellt och medicinskt problem till att bli ett offentligt samhällsproblem. (Olsson 2011).

Insatserna bestod inledningsvis av en stark skärpning av straffen för de allvarligare narkotikabrotten. 1972 hade maximistraffet för grovt narkotikabrott höjts till tio års fängelse, det då högsta tidsbestämda straffet i Sverige. Straffen riktades mot producenter, importörer och storförsäljare. Brukarna uppfattades däremot som offer för drogerna, och debatten gällde om vården skulle vila på frivillighet eller tvång. (Tham 2024).

Kampen för kriminalisering

Krav på kriminalisering av själva bruket av narkotika började dock föras fram i slutet av 1970-talet. Den förändrade synen hade sin grund i att narkotikabruket började beskrivas som en epidemi.

Riksförbundet narkotikafritt samhälle (RNS) spelade en viktig roll i att driva frågan om kriminalisering. De inspirerades av läkaren Nils Bejerots idé om att narkotikaproblemet kunde lösas om bara brukaren slutade konsumera. (Törnqvist 2009).

Den nya inriktningen av narkotikapolitiken formulerades i en budgetproposition som ”Sverige narkotikafritt samhälle” (Proposition 1983/84:100).

Synen på brukaren hade nu förändrats i enlighet med Bejerots tes: Kunde brukaren fås att upphöra med sin konsumtion skulle hela pyramiden av smålangare, grossister, producenter, importörer och till och med korrupta regimer i andra delar av världen falla. (Bejerot 1975).

Narkotikakommissionens varningar

I början av 1980-talet tillsatte regeringen Narkotikakommissionen. I sitt slutbetänkande (SOU 1984:13) rekommenderade experterna att inte kriminalisera bruket av narkotika. En kriminalisering riskerade att avskräcka personer från att söka vård och att bevisa bruk skulle innebära praktiska svårigheter. Ett förbud skulle också främst drabba personer på gatunivå och därmed bli en form av klasslagstiftning. Dessutom menade utredarna att förbudet skulle vara en symbolisk markering utan effekt på problemet.

Bruket kriminaliseras

Trots kommissionens varningar pressade oppositionen den socialdemokratiska regeringen till att föreslå en kriminalisering av bruket år 1988 (prop. 1987/88:71). Straffet skulle dock stanna vid böter, och den som sökt eller underkastat sig vård skulle få ansvarsfrihet. Med förbudet skulle flera mål uppnås. Straffhotet skulle visa fasthet och konsekvens, det skulle avskräcka individer från att börja använda narkotika, samt stärka tilliten till rättssystemet. Regeringen hoppades nu att frågan skulle vara ur världen. De borgerliga partierna återkom dock och krävde fängelse i straffskalan för eget bruk.

Ett narkotikafritt samhälle?

Nu blev också polisen en viktig deltagare i debatten. Under devisen ”det ska vara jobbigt att vara missbrukare” krävde Rikspolisstyrelsen i ett narkotikamanifest fängelse i straffskalan. (RPS 1989). Syftet var att kunna påvisa narkotikabruk genom de prov av kroppsvätskor som därmed skulle tillåtas. Härigenom skulle det skapas goda förutsättningar att minska såväl missbruket som langningen av narkotika.

När de borgerliga partierna kom i regeringsställning infördes 1993 fängelse i straffskalan för eget bruk av narkotika. (Proposition 1992/93:142). Oppositionen röstade emot förslaget, men ändrade inte lagen när man återkom i regeringsställning. Bland företrädarna för en repressiv narkotikapolitik rådde segerstämning, RNS övervägde att avsluta sin verksamhet då föreningens målsättning i princip var uppfylld. (Linton 2015 s. 87).

Rikspolisstyrelsen såg lagändringen som ett avgörande steg för att minska narkotikabruket och på sikt eliminera missbruket helt:

Konsumtionen av narkotika är en förutsättning för all narkotikabrottslighet. Det är mot den bakgrunden Rikspolisstyrelsens bestämda uppfattning att polisen genom denna lagändring aktivt kan bidra till en snar och väsentlig minskning av nyrekrytering till narkotikamissbruk. Lagändringen torde även medföra att etablerade narkotikamissbrukare i större utsträckning än för närvarande försöker komma ifrån sitt narkotikamissbruk genom att självmant söka vård. Därigenom kommer man närmare Riksdagens mål om ”Ett narkotikafritt samhälle” (RPS 1993).

Sammanfattningsvis byggde argumenten för kriminaliseringen på att minska efterfrågan genom avskräckande straff, möjliggöra effektiva polisingripanden och få fler att söka vård. I nästa artikel i serien granskar vi om det blev som politikerna och polisen hoppades. Har Sverige närmat sig målet om ett narkotikafritt samhälle?

Av: Felipe Estrada, Albin Stenström & Henrik Tham

Felipe Estrada är professor i kriminologi vid Stocholms universitet. Albin Stenström är doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet.
Henrik Tham är professor emeritus i kriminologi och verksam vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.

REFERENSER

Bejerot, N. (1975). Narkotika och narkomani. 3 aktualiserade upplagan. Stockholm: Aldus/Bonnier.

Bäckman, O., Estrada, F., Nilsson, A., & Sivertsson, F. (2020). Den ojämlika brottsligheten. Lagföringsutvecklingen i demografiska och socioekonomiska grupper 1973–2017. Rapport 2020:1. Kriminologiska Institutionen. Stockholms Universitet

 Proposition 1983/84:100 med förslag om statsbudget för budgetåret 1984/85.

 Proposition 1987/88:71: Om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64).

 Proposition 1992/93: 142 om åtgärder mot bruk av narkotika och ringa narkotikabrott.

Linton, M. (2015). Knark: En svensk historia. Bokförlaget Atlas

RPS (1989). Rakt på knarket. Ett manifest från polisen om kampen mot narkotikabrottsligheten. Stockholm: Rikspolisstyrelsen

RPS (1993). POB-420-2539/93. Rikspolisstyrelsen

 SOU 1984:13. Samordnad narkotikapolitik. Stockholm: Sveriges offentliga utredningar.

Stenström, A., Estrada, F., & Tham, H. (2024). “It should be hard to be a drug abuser” An evaluation of the criminalization of drug use in Sweden. International Journal of Drug Policy, 133, 104573.