Blågula kärnvapen – nej tack!

David Carlqvist är en fd utrikesreporter, reservofficer och säkerhetspolitisk expert. Det han verkar ha glömt är att kärnvapen inte enbart är en fråga om säkerhetspolitik. Att skaffa kärnvapen är också beroende av både tekniska realiteter och fysikens lagar.

Nordiska kärnvapen skulle knappast göra världen säkrare. Flera incidenter under kalla kriget hade kunnat resultera i en kärnvapenkatastrof. Fler kärnvapen och fler kärnvapenmakter ökar riskerna för att de skall avfyras av misstag eller av en person som förlorat förnuftet.

Glöm inte heller bort att Sverige tog sig genom kalla kriget utan att vara medlem i NATO. Vårt arbete för nedrustning minskade risken för ett globalt kärnvapenkrig. Det fredsskapande arbetet var möjligt just tack vare att vi inte hade egna kärnvapen och stod utanför NATO.

Enligt David Carlqvist bör Sverige skaffa kärnvapen tillsammans med de övriga nordiska länderna eftersom dessa är de enda allierade som vi verkligen kan lita på.

Vi kan nog lita på våra nordiska grannar, men den krångligare frågan som aldrig besvaras är: Hur det här skall gå till? Vi kan inte skaffa oss kärnvapen utan att utmana USA, Ryssland, Frankrike och Storbritannien, dvs samtliga länder som har kärnvapen placerade i vårt närområde.

Detta är nämligen det enda som dessa länder är helt ense om. De vill behålla sitt kärnvapenmonopol och förhindra att fler länder skaffar kärnvapen. Inte ens Frankrike, som villigt säljer vapen till de flesta länder, skulle sälja sina kärnvapenladdningar till länderna i Norden.

Anrikning av uran kontrolleras av samma kärnvapenländer. Tack vare att vi har skrivit på icke-spridningsavtalet så får vi köpa anrikat uran som behövs i våra kärnkraftverk. En förutsättning för att få köpa anrikat uran för elproduktion är att det inte används för vapenproduktion.

Vi kan teoretiskt producera vapenplutonium i våra kärnkraftverk men det kräver att vi tar ut bränsleelementen innan de är utbrända. Det är detta som IAEA övervakar i alla länder som skrivit på icke-spridningsavtalet.

Om vi skulle säga upp det avtalet och börja producera vapenplutonium så skulle vi inte få köpa anrikat uran. Då skulle våra kärnkraftverk stanna.

På sikt klarar vi oss säkert utan kärnkraftverk, men idag förser de oss med ca 30% av vår el. Om vi trots detta skulle välja egna kärnvapen kan vi gå tillbaka till taktiken från 60-talet när Sverige ännu planerade för egna kärnvapen.

Vi kan bryta vårt eget uran och använda det i tungvattenreaktorer för att producera vapenplutonium. Tungvattenreaktorer går nämligen att köra på naturligt uran som inte behöver anrikas. De kan producera vapenplutonium som fungerar för att bygga egna kärnvapen.

Ett problem med en sådan taktik är att vi behöver bygga nya sådana reaktorer eftersom de gamla sedan länge är skrotade. El producerad med tungvattenreaktorer och svenskt uran är också många gånger dyrare än dagens kärnkraftsel.

Alternativt skulle vi kunna bygga upp en anläggning med gascentrifuger för att själva anrika uran. Det är sådana anläggningar som Iran byggt och som USA och Israel bombat och saboterat på olika sätt.

Det är mycket avancerade anläggningar som kräver lång tid att konstruera och bygga. Vi måste också vara beredda att både USAs och Rysslands underrättelsetjänster skulle försöka sabotera bygget och driften av en sådan anläggning.

Ett annan teknisk realitet är att vi skulle behöva utveckla kärnvapenbärare till våra hypotetiska kärnvapen. De länder som inte vill sälja kärnvapen vill knappast sälja robotar eller bombplan som kan bära dem. De är säkert inte heller villiga att sälja de avancerade komponenter som skulle behövas för att utveckla sådan teknik.

JAS Gripen skulle inte flyga utan en USA-tillverkad motor och är inte utvecklad för att bära kärnvapen. En svensk (eller nordisk) raketmotor till en ballistisk robot eller en motor till en kryssningsmissil skulle ta mycket lång tid att utveckla. Kärnvapen som inte kan ta sig ända fram till målet utan att skjutas ned är ingen trovärdig avskräckning.

Tyvärr är det inte enbart i Sverige som det talas om att lämna icke-spridningsavtalet. Nordiska planer på kärnvapen skulle kunna bli den sista spiken i den kistan.

I Sydkorea vill oppositionen föra en tuffare linje mot Nordkorea och detta innebär bland annat planer på kärnvapen. När USA drar sig tillbaka och den gamla fienden Sydkorea skaffar kärnvapen skulle troligen Japan också överväga att lämna icke-spridningsavtalet.

Kommer Tyskland lita på kärnvapen i händerna på Frankrike och Storbritannien eller vill man också bygga ett eget kärnvapenförsvar? Polen har redan antytt att man kan vara villig att göra så.

Samtliga de här länderna har ekonomisk och teknisk förmåga att genomföra sådana planer. Vill vi se kärnvapen i händerna på Turkiet och Egypten?

Det är lätt att slänga ur sig vilda idéer när man inte behöver förklara eller ta hänsyn till verklighet eller konsekvenser. Det kan ge uppmärksamhet i media och i värsta fall få konsekvenser som vi ser i USA just nu.

I det här fallet får vi vara tacksamma om det verkligen är en ogenomförbar plan. Allt annat hade ökat riskerna för både oss och resten av världen.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.