Fängelse utan återanpassning – en tickande bomb som snart smäller

Nya brottsbekämpande metoder, såsom massavlyssningar och tvångsmedel utan brottsmisstanke, har tillkommit i desperation från politikerna i Rosenbad. Vad resultatet av dessa åtgärder blir återstår att se, men vad vi däremot kan konstatera redan nu är att vi har fler intagna än någonsin i landets fängelser – och att Kriminalvården verkar oförberedd. Begreppet ”vård” lyser alltmer med sin frånvaro.

Repression och förebyggande åtgärder

Medan brottsbekämpande myndigheter lovordar sina insatser och ger varandra ryggdunkningar har de missat en avgörande aspekt: De tusentals personer som dömdes under de stora EncroChat- och Sky ECC-rättegångarna är nu på väg att friges. En successiv tillströmning av frustrerade före detta intagna till ett redan kaosartat samhällsklimat väcker frågan: Vad har myndigheterna egentligen åstadkommit?

Kriminalpolitiken kretsar idag kring två begrepp: repression och förebyggande åtgärder. Men ingen tycks längre prata om rehabilitering och återanpassning – de delar av Kriminalvården som borde vara centrala. Myndigheten har visserligen fått större anslag än någonsin, men hur dessa resurser används är högst tveksamt.

Få rehabiliteras

Av Sveriges drygt 7 000 intagna i fängelse är det få som är föremål för någon återanpassning värd namnet. Istället sysselsätts de med skenverksamheter som att montera pallkragar eller sortera skruvar ett par förmiddagar i veckan – ofta i verkstäder som under resten av tiden tjänar som caféer.

Yrkesutbildningar är begränsade, och skolgång är en sekundär verksamhet som knappt fungerar ens på halvfart. Kriminalvården skyller gärna på det höga antalet intagna, men faktum är att problemen har funnits långt innan överbeläggningen blev akut.

När en av oss undertecknade avtjänade ett straff 2012 såg verksamheten innanför murarna likadan ut, trots att fängelser då avvecklades på grund av för få intagna.

Övergått till ren förvaring

Efter ett antal spektakulära fritagningar och rymningar i början av 2000-talet förändrades fängelsesystemet – från att ha varit inriktat på rehabilitering till att bli mer restriktivt. Sanningen är att svensk kriminalvård under de senaste decennierna alltmer har övergått till ren förvaring.

Bilden av att svenska fängelser skulle vara ”för bekväma” fick fotfäste, och istället för att fokusera på att få ut människor i samhället på ett bättre sätt, har Kriminalvården utvecklats till en plats där intagna enbart avtjänar sin tid utan att få några verktyg för att förändra sina liv.

Bästa återanpassningen gynnar hela samhället

Varför ska vi egentligen bry oss om hur fångar har det? Är det inte dags att låta brottslingar sona sina brott på ett kännbart sätt? Jo, säger två sunda röster – men varför måste repressiva inslag och upprättelse för brottsoffer ske på bekostnad av en fungerande kriminalvård?

En pragmatisk kriminalpolitik bör prioritera återanpassning, inte enbart straff. Detta är en fråga som berör hela samhället, eftersom varje rehabiliterad fånge innebär färre presumtiva brottsoffer, lägre kriminalitet och miljarder i minskade kostnader för samhället.

Ta lärdom av Norge

Sverige skulle kunna ta lärdom av Norge, där fängelsesystemet fokuserar på att ge intagna meningsfull sysselsättning, utbildning och arbetsmöjligheter. Ett exempel är Halden Fengsel, där fångarna kan studera, utbilda sig i yrken och ha kontakt med samhället redan under strafftiden. Denna modell har visat sig framgångsrik – återfallsfrekvensen i Norge är betydligt lägre än i Sverige.

Här hemma är situationen den motsatta. Gymnasiestudier inom Kriminalvården är i praktiken obefintliga. En av undertecknade har själv, under en tvåårsperiod, endast kunnat läsa in 300 poäng – en bråkdel av vad som är möjligt i det vanliga skolsystemet. Kriminalvården försummar därmed sitt uppdrag: att återanpassa medborgare. Och detta kommer vi alla att få betala dyrt för.

Dags att investera i framtiden

Kognitiv beteendeterapi och liknande program har sin plats, men i ett högspecialiserat samhälle är det utbildning och yrkeskompetens som gör den största skillnaden. Varför skulle det vara annorlunda för människor med ett kriminellt förflutet?

Alla intagna är inte mottagliga för förändring, men att neka dem som är det, möjligheten till utbildning och rehabilitering är en direkt otjänst mot samhället. När människor friges till samma branta uppförsbacke som de en gång leddes bort från, då har kriminalpolitiken misslyckats.

Vi har chansen att använda fängelsetiden till att rusta människor för en bättre framtid – men just nu slösas denna möjlighet bort.

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribenternas. 

Av: Kardå Talani & Dodou Jallow, intagna på Kumlabunkern samt Eddie Jobe, erfarenhetsbaserad skribent