What the fuck, Chuck!

De senaste veckorna har representanter för Republikanerna och Demokraterna röstat om republikanernas budgetförslag. En överväldigande majoritet av det demokratiska partiets väljare och företrädare ansåg att man ska rösta ner budgeten, vilket skulle leda till en nedstängning av statsapparaten.

Det demokratiska partiets ledare Chuck Schumer, som för övrigt är senator från Trumps hemmamiljö, New York, är en av ett fåtal demokrater som meddelat att han tänker stödja Republikanernas förslag. Schumers beslut uppfattades som ett enormt svek av det demokratiska partiets företrädare och väljare.

Röstningen ägde rum i två steg, med början i representanthuset och sedan i senaten. Slutomröstningen där det räckte med 51 ja-röster föregicks av en preliminär omröstning som krävde att 60 senatorer ställde sig bakom förslaget. Röstsiffrorna blev 62–38 till republikanernas fördel.

Tio demokratiska senatorer röstade till fördel för Republikanerna, medan Rand Paul var den enda republikan som röstade emot det egna partiet.

Det är inte första gången Chuck Schumer, som är minoritetsledare i den amerikanska senaten fått ta emot kritik. Han har fått upprepad kritik av egna partiföreträdare och medlemmar, för att han inte ansetts vara tillräckligt progressiv.

Schumer har anklagats för att vara för nära den politiska och ekonomiska eliten, vilket enligt hans kritiker lett till att han prioriterat att skydda etablerade intressen, framför att driva en mer progressiv agenda.

Kritikerna menar att han inte har utnyttjat sin maktposition tillräckligt för att konfrontera stora företag eller ojämlikhet på ett mer direkt sätt, vilket lämnat många av partiets progressiva väljare besvikna.

Under Donald Trumps presidentskap har Schumer också fått kritik för sin handlingsförlamning och bristande förmåga att effektivt motverka Trumps program.

En orsak till att många amerikanska väljare bär med sig en allmän misstro mot politiska partier och deras företrädare, är att de upplever att etablerade politiska företrädare representerar en liten privilegierad elit, som är alldeles för villiga att anpassa sig till det politiska etablissemanget på bekostnad av väljarnas intressen och behov.

Många demokrater anser att Schumer är ett exempel på den politiska korruption som man anser präglar den amerikanska demokratin.

Journalisten och författaren Sarah Kendzior har skrivit en hel del om korruptionen i USA:s politiska system. Hon har fokuserat en stor del av sitt skrivande på frågor som handlar om auktoritära regimer, korruption och olika hot mot demokratin.

Hennes böcker Hiding in Plain Sight (2020) och They Knew (2022) bygger på hennes analys av hur USA:s politiska system blivit alltmer auktoritärt och korrupt.

Några centrala budskap i hennes böcker är bland annat att:

Donald Trumps uppgång till makten inte var någon slump, utan en del av en långvarig process av korruption inom amerikansk politik, näringsliv och media.

Kendzior beskriver hur auktoritära tendenser och organiserad brottslighet har genomsyrat det amerikanska samhället i decennier, ofta med kopplingar till ryska oligarker och internationella nätverk av kleptokrater.

Hon argumenterar för att Trumps presidentskap är ett symptom på ett djupare systemfel snarare än en isolerad händelse. Hon hävdar att amerikanska makthavare – både politiska ledare och medieinstitutioner länge vetat om de hot som korruption och auktoritära krafter utgör, men valt att inte agera. Hon går även igenom flera historiska och samtida exempel på hur regeringar och företag medvetet har låtit problem som ekonomisk ojämlikhet, propaganda och kriminalitet frodas.

Kendzior kritiserar framför allt den bristande ansvarsskyldigheten hos den ekonomiska och framförallt politiska eliten och beskriver hur allmänheten manipulerats för att inte inse vidden av dessa hot.

Det hon lyckas sätta fingret på och förklara på ett pedagogiskt sätt är hur ekonomiska och kriminella intressen samverkat med politiska krafter på sätt som bidragit till att undergräva den amerikanska demokratin och inneburit ett svek mot vanliga amerikaner.

En annan viktig poäng i Kendziors analys är att dessa krafters övergripande mål är att påverka det politiska systemet, på sätt som gör att de står över lagar och regler.

Det kan finnas flera orsaker till att Chuck Schumer bestämde sig för att rösta mot hans egna partikollegor och väljares uppfattning. Han kanske ansåg att beslutet skulle vara mer gynnsamt för hans väljare och den amerikanska demokratin.

Vill man vara mer konspiratorisk och räkna in de några av de aspekter som Sarah Kendzior lyfter fram i sina böcker, blir en rimlig hypotes att det kan ha funnits andra orsaker till att Schumer röstade som han gjorde.

Schumer har ett antal politiska hjärtefrågor som kanske vägde tyngre än omsorgen för den amerikanska demokratin? Schumer har bland annat haft en nära och långvarig relation till pro israeliska lobby-grupper. Flera av dessa lobby-grupper är mycket erfarna i att omvandla politiska beslut till en handelsvara.

Det kan också vara så enkelt som att någon som företräder Republikanerna eller Trump, kan ha gett Schumer ett ekonomiskt erbjudande som har varit svårt att tacka nej till. Man får inte glömma att Trump har stöd från några av världens rikaste män.

Detta är naturligtvis bara spekulativa och insinuanta resonemang, som det skulle vara enkelt att avfärda med hjälp av en utredning. Men en sådan utredning kommer vi inte få se så länge Trump sitter vid makten.

Mycket av det som sker i USA har likheter med det som sker i den svenska politiken.

Även om vi inte har sett några tecken på att svenska politiker skulle få finansiellt stöd av ryska oligarker, har vi kunnat se flera exempel på hur osunda relationer till olika särintressen, lett till betydande risker för olika former av korruption.

Kristerssons problematiska relation till Landerholm talar för att det finns regeringsmedlemmar som väljer att prioritera sina personliga vänskapsrelationer framför allmänhetens intressen. Jimmie Åkessons osunda relationer till företrädare för kriminella grupper visar att pratet om att ”ta avstånd från kriminalitet” bara är en ihålig slogan för Sverigedemokraterna.

De potentiella hoten mot den svenska demokratin stannar inte där. Vi har nyligen fått erfara hur regeringsmedlemmar spridit falska budskap i sina konton på sociala medier, till förmån för vissa utländska intressen.

De samlade erfarenheterna visar att vi har flera ministrar som antingen är osedvanligt korkade eller välvilligt låtit sig användas för främmande makts propaganda.

Ett annat exempel på försök till påverkan har varit SD:s trollfabriker, där ambitionerna har varit att påverka den svenska allmänhetens åsikter och uppfattningar på ett bedrägligt sätt. Erfarenheten med SD:s trollfabriker visar att det finns flera partier som är beredda att åsidosätta allmänhetens intressen, om det kan ge dom politiska fördelar.

Just nu verkar det som att den omdebatterade Myndigheten för psykologiskt försvar och delar av polisen, låter dessa saker fortgå utan några egentliga åtgärder.

Man kanske behöver fundera på vad dessa fenomen kan få för konsekvenser i ett läge som är än mer skarpt än det vi befinner oss i…

Erfarenheter från andra europeiska länder visar att högerextrema partier ofta är den svagaste länken i det demokratiska samhällsbygget. Om vi inte täpper till de brister som finns är risken stor att bristerna i den svenska demokratin kommer utnyttjas av krafter som vill Sveriges befolkning illa.

I USA är det HBTQI-personers rättigheter och invandring som användes för att manipulera befolkningen, här hemma har det varit invandrare och muslimer.

Idag är det sannolikt många amerikaner som ångrar att de lät dessa frågor få en så oproportionerligt stor inverkan för hur de röstade.

För något är sedan var det vanligt att krafter på högerkanten använde begreppet ”demokratiskadad” i syfte att håna människor som stod upp för humanism och mänskliga rättigheter.

Jag skulle vilja använda samma term för att lyfta fram förekomsten av människor som tar demokratin så mycket för givet, att de inte kan se och förstå att deras handlingar kan bidra till att demokratin går förlorad.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.