Kravpolitiken har havererat – det är dags för tillit

För regeringen finns det en idé om att människor lättare lär sig språk om man kräver att de ska lära sig ett språk. Underförstått är problemet lättja eller bekvämlighet, men problemet kan avhjälpas om språksvaga människor tvingas hosta upp med pengarna själva. Det kallas med ett finare ord för incitament.

Pengar är för övrigt Sverigedemokraternas ingång i frågan. Man ser det som en möjlighet att spara åt statskassan. Paradoxalt nog är det just besparingstanken som gör att SD accepterar undantag från betalningskravet när det gäller kontakter med sjukvården och rättsväsendet. Det kan ju bli ännu dyrare om människor behandlas för sjukdomar i onödan eller om rättsprocesser tar längre tid för att ingen fattar vad någon säger. Det är inte rättssäkerheten eller patientsäkerheten som är i fokus för SD utan kostnaderna.

Kravet på att bekosta sin egen tolkhjälp ska ses i ett större kravpolitiskt sammanhang där tumskruvarna dras åt för vanliga människor. Tidigare var det vi som ställde krav på våra folkvalda att leverera. Nu är det de som ställer krav på oss. Framförallt på de av oss som har det svårt.

Regeringen vill förutom krav på att bekosta sin egen tolkhjälp införa språkkrav för medborgarskap med i princip samma argument. Genom att göra livet surt för människor som man inte tycker anstränger sig tillräckligt mycket kommer, enligt den något diffusa logiken, språkkunskaperna att skjuta i höjden. Att forskningen pekar på att språkkrav för medborgarskap snarare försämrar än förbättrar integrationen spelar ingen roll.

Fundera över din egen kamp med att lära dig tyska, franska eller spanska i skolan. Var det bristande krav som ledde till att du nu inte är flytande i språket eller kan det möjligen vara så att du hade lärt dig språket bättre om du känt att det fanns en anledning att lära sig språket? Kan man möjligen tänka sig att den gamla klyschan om att språk är vägen till integration behöver ersättas med den mer rimliga “integration är vägen till språket”.

Vi lever i ett kravsamhälle och det har vi gjort länge även om kravställandet bara ökar och ökar. Bärande för vår samhällsgemenskap är inte längre tillit utan misstro och den som misstror andra måste ställa krav. Försörjningskrav, Vab-intyg, karensdagar, diskretionskrav, minutstyrning inom hemtjänsten, visitationszoner, övervakning och olika sorters krav på prestation.

Kravställande är fiffigt eftersom det är gratis. Språkundervisning och tolkhjälp kostar pengar, språkkrav är gratis. Kravställandets enda egentliga brist är att det inte fungerar.

Sverige har en skenande arbetslöshet på runt 10% och när arbetsmarknadsministern uttalar sig om saken ser han det som rimligt att ställa krav på människor att ta de jobb som finns eller att flytta dit jobben finns. Det fanns en tid när det upplevdes mer rimligt att väljarna ställer krav på sina politiker att driva en fungerande arbetsmarknadspolitik.

Ge människor möjligheter att komma i kontakt med andra människor som pratar svenska genom jobb, utbildning, bostadspolitik och människor kommer att lära sig språket. Ge människor möjlighet till utbildning och jobb och människor kommer att ta chansen.

Kravpolitiken har nått vägs ände. Det är dags att vi provar något nytt. Vad sägs om att vi börjar lita på varandra?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.