Olust över politikernas beslut

Jag brukar skoja med mina kamrater med förankring inom politiken, att det för närvarande inte finns en enda politiker som kan ta ansvar för det som händer i vårt land. Då kommer genast ett garv och man talar om vår ”så kallade” statsminister med en regering som inte kan styra landet. När jag dessutom påpekar att reformer är något som lyser med sin frånvaro i vårt land, ja då hänvisas det återigen till den sittande regeringen. Men håll med om att det var längesen som politiker talade om reformer.

Nu behöver naturligtvis inte reformer vara det som för ett land framåt alla gånger. De kan ju även vara direkt skadliga om ingen ordentlig behovsanalys görs. Ett stort dilemma för dagens politiker måhända, som inte ens verkar förstå vad en behovsanalys innebär.

Någon som minns Psykiatrireformen 1995? Eller Ädelreformen som genomfördes 1992? Dessa reformer innebar att kommunerna skulle ta över vård av psykiskt sjuka, funktionsnedsatta samt äldre. En i grunden ideologisk reform, och ett av de officiella skälen då var att få bort institutionaliseringen och ge ökad frihet till just dessa samhällsgrupper.

Dryga trettio år senare har kommunpolitiker i alla möjliga konstellationer bidragit till alla dessa människors ökande isolering, bostadslöshet, samt minskad vård och omsorg.

De flesta socialdemokrater i maktens boningar hade under denna tiden ett mantra som upprepades i alla möjliga och omöjliga sammanhang – Skola, Vård och Omsorg.

I rikspolitiken menar man att vi får bättre beslut för samhället om ansvaret delegeras ut dit där det händer. Det kan naturligtvis vara en bra poäng i sammanhanget.

Men vad är det som gått åt helvete sedan dess? Jo – Skola, Vård och Omsorg.

Vad är det som händer i vårt samhälle nu? Finns det ingen som kan ta ett ansvar längre eller stå till svars för sina beslut?

I storstäderna var ambitionen att väljarna skulle komma närmare politiken och beslutsfattare. Man införde kommundelsnämnder och slussade där in de politiker som stod i kö för att börja jobbet i stadens/kommunens fullmäktige.

Jorå, det gick ju bra att träffa politiker, men haken var att dessa politiker var ju inte beslutsfattare. Effekten blev faktiskt att man istället ökade avståndet mellan beslutsfattarna och väljarna, men det kanske var det som var avsikten? Det finns ju trots allt saker inom den kommunala hanteringen som inte bör komma till allmänhetens kännedom.

För många år sedan när kommunerna ville undanhålla information bildades kommunala bolag som i sig inte gick att få insyn i. Det var bara det, visade det sig, att kommunala bolag då stred mot kommunallagen och då blev det besvärligt.

Då såg man till att ändra i kommunallagen och plötsligt gick det bra med kommunala bolag trots att det stack i ögonen på väljarna.

Dessutom i nutid laddar våra kommuner och regioner med ”kommunikatörer”, ett skrå som växt sig starka i landet. I Stockholm stad lär det finnas runt 200 stycken, och man räknar med att det i landet finns dryga 2000 kommunikatörer i Kommuner och Regioner.

Kommunikatörer är en skara människor som i regel har studerat på universitetets/högskolans journalistprogram. Deras uppgift är och ska vara att förmedla till väljarna vad kommunens/regionens politiker har att säga, en sorts papegoja som jag ser det. Således ytterligare ett finurligt men dyrt sätt att skapa längre avstånd mellan beslutsfattare och väljare.

Det är väl inte så konstigt att vi som medborgare och röstboskap inte litar eller har förtroende för våra folkvalda politiker här hemma ens?

Vi behöver faktiskt inte se över vattnet till det stora landet väster för att känna olust över vad politiker är i stånd med att ställa till.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.