Tidöavtalet, paradigmskiftet och kriminalpolitiken

Här är en sammanfattning av rapporten som tagits fram av Redaktionsrådet vid Tidskrift för Kriminalvård: 

Regeringens kriminalpolitik leder inte till minskad kriminalitet, men medför stora kostnader

Strafflagstiftningen och polisiära tvångsåtgärder har ökat mycket kraftigt i Sverige sedan åtminstone sekelskiftet. Tidöregeringen hävdar dock att detta varit helt otillräckligt och att det behövs ett paradigmskifte i kriminalpolitiken, särskilt för den allvarliga gängrelaterade våldsbrottsligheten. Paradigmskiftet består i ytterligare kraftigt höjda straff och utvidgade tvångsåtgärder. Det innebär också en stark attack på rättssäkerheten och traditionella svenska rättstraditioner. Repressionen riktas i anmärkningsvis hög grad mot barn och unga.
”Förebyggande åtgärder” nämns, men innebär oftast inget annat än ökad repression.

Redaktionsrådets granskning av Tidöavtalets kriminalpolitik visar följande:

Brottsligheten i Sverige har inte ökat

Är kraftigt ökad brottslighet motiv för ett trefaldigande av antal fängelseplatser? Nej. Den totala brottsligheten ökar inte i Sverige. Ungdomsbrottsligheten har minskat successivt sedan 1980-talet. Våldsbrottsligheten har minskat enligt olika mått. Antalet mord och dråp är lägre än 1990. Men det dödliga våldet inom gängbrottsligheten ökar och skjutningar och sprängningar drabbar allmänheten. Unga män hotas eller lockas att utföra dödligt våld.

Strängare fängelsestraff är inte effektivt

• Fängelse är inte effektivt mot gängrelaterad brottslighet, som styrs av andra faktorer.
• Fängelse ökar risken för återfall.
• Längre fängelsestraff ger inte högre avskräckningseffekt än kortare.
• Fängelse som inkapacitering för gängkriminella är inte effektivt, då enligt Polisens skattningar de gängkriminella uppgår till minst 12 000. Det står alltså många i kö för att ta de fängslades positioner.
• Trots att USA femfaldigat sin fängelsepopulation har utvecklingen av det dödliga våldet fram till 2010-talet varit densamma där som i Sverige utan mer än en liten ökning av antalet fångar.

Unga bör inte straffas lika hårt som vuxna

Enligt regeringspolitiken ska barn och unga i tilltagande grad behandlas som vuxna såväl i straffutmätning som verkställighet. Detta sker trots att barn och äldre tonåringar inte är färdigutvecklade, inte kan bedöma konsekvenser av sina handlingar och inte kan motverka sin impulsivitet på samma sätt som vuxna.

Granskningen lyfter fram:

• Isolering i häkte och fängelse ger barn psykiska skador och en risk att utveckla en kriminell identitet.
• Frågan om barns ansvarighet, mognad och förmåga till konsekvensbedömningar är central i straffrätten men lämnas därhän i Tidöavtalet.
• Forskningen visar tydligt att en sänkt straffmyndighetsålder får negativa effekter på risken för återfall i brott.
• En sänkt straffmyndighetsålder skulle bryta mot vad som gäller i Norden i övrigt.

Konsekvenser för fängelser och kriminalvård

• Redan idag har Tidöpolitiken starkt påverkat Kriminalvården. Överbeläggningen är stor, med en beläggningsgrad på 120 procent. Möjligheten till behandling på fängelserna minskar kraftigt. Utrymmen och resurser går till celler och säkerhet. Behandlingsprogram läggs ned. Ambitiös personal slutar med en hög personalomsättning som följd. Incidenter med våld och hot mot personal och mellan intagna har tiofaldigats.
• Kriminalvårdens lägsta prognos ger ett trefaldigande av antalet i fängelse från 2023 till 2033. Sverige skulle då få 260 frihetsberövade per 100 000 invånare 2033. Därmed lämnar Sverige de västeuropeiska länderna och närmar sig länder som Georgien, Ryssland och Turkiet.
• Enligt Kriminalvårdens prognos motsvarar de ökade driftskostnaderna per år 12 000 nya lärare eller socialsekreterare. Detta är lika många som antalet gängkriminella enligt Polisens skattningar. För denna summa skulle det alltså också vara möjligt att ge varje gängkriminell en heltidsanställd kontaktperson i stället för att utvidga fängelseplatserna.

Brott mot internationella konventioner och överenskommelser

• Tvärt emot Europarådets rekommendationer utökar Sverige häktning och isolering under häktningstiden med regeringens politik.
• De straffrättsliga ingreppen mot barn går stick i stäv mot Barnkonventionen som är lag i Sverige. En sänkning av straffmyndighetsåldern är inte under några omständigheter förenlig med konventionen enligt FN:s expertgrupp Barnrättsrådet.
• Institutet för mänskliga rättigheter (MR-institutet) kritiserar bland annat, tillsammans med barnrättsorganisationer och flera myndigheter, förslag att polisen får visitera utan misstanke om brott och vräkning av familjer där barnet begått brott.

Slutsats:

Regeringen har inte lyckats minska den allvarliga gängrelaterade våldsbrottsligheten.

Åtgärderna resulterar i mycket höga kostnader för samhället.
De kriminalpolitiska insatserna vilar inte på kunskap och erfarenhet och kan inte ses som ett rationellt projekt för att minska brottsligheten. Paradigmskiftet består i den starka attacken på rättssäkerheten och traditionella svenska rättsprinciper och urholkningen av demokratins lagstiftningsprocess.

Kriminalpolitiken blir snarare en del av ett större projekt för att utveckla den illiberala och autokratiska staten.

Rapportens författare är:

Birgitta Göransson, f.d. kriminalvårdsdirektör, leg psykolog
Henrik Tham, professor emeritus, Kriminologiska Institutionen, Stockholms universitet
Torbjörn Forkby, professor, Institutionen för socialt arbete, Linnéuniversitetet
Pelle Granström, Europarådets antitortyrkommitté, f.d. chefsrådgivare, f.d. anstaltschef
Kerstin Svensson, professor, Socialhögskolan, Lunds universitet
Tova Bennet, jur dr i straffrätt, Juridiska Institutionen, Lunds universitet
Frans Schlyter, webbredaktör, f.d. programutvecklare, Kriminalvården
Thomas Ekbom, chefredaktör, f.d. personalutvecklare, Kriminalvården
Peter Andersson, lektor, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet

Läs hela rapporten här

Artikeln har även publicerats i Tidskrift för Kriminalvård