Krigsspråket i svensk media

Hela intervjun är en fantastisk analys av läget i stridigheterna i och kring Israel och Palestina. Jag vill verkligen uppmana den som är intresserad och har tid att lyssna på denna intervju på YouTube ”Netanyahu’s total victory narrative has collapsed”. Här ska jag bara reflektera kring sättet att använda språket hos media och regeringsföreträdare.

I svenska och andra västerländska media har det ända sedan den 7 oktober 2023 alltid talats om Hamas som ”terrororganisationen Hamas”. Namnet Hamas tycks ha varit förbjudet att uttala om man inte också sade ”terrororganisationen”. Hamas har sedan länge varit klassat som en terrororganisation både av EU och av USA. Däremot finns det inget förbud mot att använda namnet utan denna klassificering.

I samma vecka, dvs runt den 23 januari i år, hörde jag också Cecilia Udéhn påpeka att Hamas även är en statsbärande organisation med alla funktioner som behövs för att organisera ett samhälle. De organiserade det som behövs för att upprätthålla lag och ordning, allt för att tillhandahålla el och kommunikationer, försäkran om tillgång till vård och skolor, infrastruktur etc. Hamas vann valet till Palestinska lagstiftande rådet i Gaza efter att allmänna val hölls 2006. Valet hölls efter en konflikt med Fatah.

Hamas har en militär gren, al Quasam, som förvisso har utfört terrordåd. Hela organisationen är ändå klassad som terrororganisation. Med detta gör man ju som man vill, men vi missar en del om media oupphörligen upprepar ”terrororganisationen Hamas” som om det ingick i namnet.

Många i västvärlden blir på så vis överraskade när de ser bilder från ett välorganiserat överlämnande av gisslan. Visst, att kalla en terrororganisation för terrororganisation är helt i sin ordning men det skulle ge oss så mycket mer om vi kunde få fram en mer allsidig rapportering.

Att sätta epitet som ”terrororganisation” framför namn är ett sätt att visa var sympatierna ligger, det är en värdering, och som sådan helt legitim, men som det har använts nu så blir det ett sätt att förmörka skeendet. Är det fråga om självcensur eller påtryckningar från något styrande ställe?

Även om Israel har förbjudit journalister att verka i Gaza så har våra journalister i allmänhet mycket mer kunskap om stridigheterna än vad som kommer fram. Man kan faktiskt berätta att Hamas ses som en motståndsrörelse av många. Daniel Levy lyfter till exempel fram att en förklaring till att det är just Sydafrika som ställer Israel inför Internationella domstolen (ICC) har att göra med att de känner igen sig i palestiniernas situation.

I samma anda använder media alltid uttrycket ”Rysslands fullskaliga invasion” om kriget i Ukraina. Det är fara värt att detta upprepande får motsatt effekt än vad som avses. När man har hört uttrycket tio gånger samma dag så börjar man till slut att skratta och hör inte resten av budskapet. Man förväntar sig då fler floskler helt enkelt. Vad skulle motsatsen vara? Har någon hört talas om en inte fullskalig invasion? Det är troligt att uttrycket används för att beskriva att detta skiljer sig från annekteringen av Krim 2014. Detta var ett anfall mot landets huvudstad, det vill säga hela landet.

Efter hundrade gången har uttrycket tappat mening och läsaren/lyssnaren går miste om nyanserna. Nu skiljer sig våra kunskaper om Ukraina stort från det vi får veta från Gaza. Det beror på att vi har många journalister, skribenter och fotografer som berättar därifrån. Det finns också rapporter från Ryssland även om detta är mer svårtillgängligt.

Det här så kallade papegojspråket, vad får det för effekt? När vi pratar om krigen på arbetsplatsen eller med vänner så pratar vi inte på det viset. Det är media och det är regeringen och vissa myndigheter. Visst kan det innebära att vi tappar förtroendet för dem som talar så och det är i sig allvarligt men den stora faran ligger i att vi tappar nyanserna. Ord och fraser hamras in och vi blir underkända som självständiga tänkare.

Många svenskar hittar fram till andra länders tidningar och YouTubers och får på så vis ändå en mer nyanserad bild av vad som händer i världen. Det är stora förändringar på gång och det handlar inte alltid om krig, kanske inte ens i huvudsak om krig. I alla fall inte krig med militära vapen.

När vi matas med papegojspråket får vi en känsla av att leva i en sekt. Det är ett sekteristiskt beteende att bara tillåta vissa benämningar på saker och ting. Och det är bara ett fåtal grundsatser som förklarar allt i världen och som samtidigt ska styra våra tankar och beteenden. Grundsatser som ”den fria världen” och ”Mellanösterns enda demokrati” är exempel på Europas arrogans och på vårt sätt att förneka allt annat än den storhet vi vann under kolonialismen.

När ett land befinner sig i krig blir det mer noggrant hur media och medborgare uttrycker sig. Då är det regeringen som bestämmer och all information underordnas den officiella bilden. När så den svenska statsministern säger att vi nu befinner oss i krig eller i alla fall inte fred, så klarnar bilden kring varför media använder detta krigsspråk som också är ett sekteristiskt språk.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.