Vi kommer tvingas stå till svars…

Trump-administrationen har tagit ett mycket snabbt och chockerande beslut om att stänga ner USAID, som är landets myndighet för internationellt bistånd och utvecklingssamarbete.

Myndigheten grundades 1961 av president John F. Kennedy och har haft som mål att främja ekonomisk tillväxt, demokrati, hälsa, utbildning och humanitärt bistånd i utvecklingsländer. USAID har spelat en central roll i USA:s utrikespolitik och biståndsstrategi och med en årsbudget på ca 43 miljarder dollar.

Verksamheten har finansierat projekt, samarbetat med regeringar, icke-statliga organisationer och internationella institutioner för att bekämpa fattigdom, förbättra hälsovård, stödja demokratiska processer och hantera kriser som naturkatastrofer och konflikter.

Officiella uttalanden i olika medier talar för att Elon Musk och hans nyskapade ”DOGE department” varit drivande bakom beslutet om att stänga verksamheten. Nedstängningen innebär att lite mindre än hälften av världens humanitära bistånd står på spel.

Om man tittar på vad USAID fyller för humanitär funktion, kan man se att biståndsorganet bedriver en rad program som fyller en livsavgörande roll för människor i olika delar av världen.

Några exempel på program som verksamheten finansierar är bland andra:

• • Den amerikanska presidentens nödplan för AIDS-hjälp (PEPFAR) som hjälper till att bekämpa hiv/aids över hela världen.
  • Den amerikanska presidentens malariainitiativ (PMI) som arbetar för att minska malariadödsfall och infektioner, med särskilt fokus på den afrikanska kontinenten.
  • Hälsoprogram för mödrar och barn, olika program som stödjer mödravård, vaccinationer och näring för att minska barn- och mödradödlighet.

USAID har också finansierat andra typer av humanitära insatser, bland annat program för Ukrainas krigsdrabbade civilbefolkning.

Det inte går att stänga av och sätta på en så omfattande verksamhet, utan att det leder till allvarliga konsekvenser. Kunskaper och erfarenheter som tagit år att samla på sig riskerar att gå förlorade när människor tvingas söka sig till andra arbeten för att kunna försörja sig.

Rubriksättningen i en nyligen publicerad krönika i New York Times av Nicholas Kristof lyckas fånga det som sker på ett mästerligt sätt:

”The worlds richest men take on the worlds poorest children”

Humanitära insatser är insatser där humanitära frågor finns i centrum. Samtidigt finns ofta vissa möjligheter till politiskt inflytande, för den som är bidragsgivare. Ett begrepp som brukar användas för att beskriva denna typ av inflytande är ”soft power”.

Utfästelser från Trump, Musk och Mark Rubio som har frågan om USAID:s framtid på sitt skrivbord, talar för att USA har planer på att förändra landets bistånds strategi. Uttalanden från Rubio talar för att det nya målet är att använda biståndsmedel som ett verktyg för politiskt inflytande, i långt större utsträckning än tidigare.

Det är en paternalistisk och imperialistisk strategi som lett USA till flera misslyckanden. Risken med att reducera bistånd till ett medel för politiska påtryckningar, är att pengar inte hamnar där de behövs och att mottagarländer betraktar ”hjälpinsatserna” som en påverkansoperation.

Alla tecken pekar mot att att USA är på väg mot en allt mer auktoritär och imperialistisk utrikespolitik, där humanistiska värden kommer få stå tillbaks för geopolitiska intressen. En sådan förändring kommer sannolikt öka Kina och andra länders möjligheter till inflytande.

USA:s kursändring sker i ett sammanhang där landets internationella förtroendekapital är lägre än någonsin. De senaste årens utrikespolitik har gjort att USA befinner sig allt längre bort från de värden man tidigare sagt sig vilja värna och skydda.

Invasionen av Irak och landets drakoniska åtgärder kopplade till det s.k ”kriget mot terror” har undergrävt omvärldens tillit. Landets ovillkorliga ekonomiska och militära stöd till Israel det senaste året, har gjort att många länder förlorat det lilla förtroende som funnits kvar.

De senaste dagarna har Trump dessutom deklarerat att man har planer på att införa sanktioner mot den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag eftersom ICC har ”haft fräckheten att stå upp för internationell rätt”. Trumps hårresande uttalande om ICC har till och med fått personer som utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) att ”uttrycka oro”.

Beslutet om att införa sanktioner mot ICC placerar USA i direkt opposition till det internationella samfundet. Många europeiska länder har redan sedan tidigare, ett problematiskt förhållande till USA och mycket talar för att hoten mot ICC kan bli droppen som får bägaren att rinna över.

Sveriges regering har uppvisat en obscen likgiltighet inför det som har skett det senaste året.  USA:s ovillkorlig stöd till Israels blodtörstiga regering, har mötts med ursäkter och servil underdånighet från Sveriges regeringsföreträdare.

Orsaken bakom regeringens feghet har inte bara handlat om att ”hålla sig väl med USA för att skydda sig mot Rysslands aggression”, utan minst lika mycket om att vi har en politisk majoritet som avhumaniserar muslimer.

Det behöver inte vara på det sättet. Sverige har satt ner foten tidigare mot USA. Då hade vi en stridbar statsminister vid namn Olof Palme. Idag har vi en regering som kan beskrivas som den svagaste regeringen i modern tid.

Tidöregeringen har levererat nya ursäkter varje dag för att inte behöva rädda palestinska liv. Vi får se om vetskapen om att skyddslösa, ”icke muslimska” barn som riskerar att dö för att de saknar livsuppehållande mediciner, kan få Sveriges regering att vakna.

En sak står klar, det är att vi har kommit till en punkt där vi inte längre kan fly från dessa frågor.

Vi kommer tvingas stå till svars för vad vi valde att göra eller inte göra, när några av världens mest priviligierade individer försökte rasera våra gemensamma system för rättvisa och demokrati, samtidigt som de använde sin ekonomiska och politiska makt för att attackera några av världens mest utsatta grupper.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.