Av Andreas Magnusson 2025-02-10
Det är intressant att notera hur snabbt Trump vek ner sig om tullar mot Mexico och Kanada. Det visar att politiska luftslott lätt kan rivas ner. Allt är ett maktspel för att låtsas handlingskraftig inför de egna sektmedlemmarna. Han nöjer sig med att de tror att han har vunnit en tävling som aldrig har funnits. Och i den mån det var en tävling så var det den sortens tävlingar som bara har förlorare.Kanada och Mexiko skickar lite soldater till sina gränser och Trump låtsas som att han nu har styrt upp ländernas slappa agerande mot USA. Tanken är att Trump-anhängarna ska tro att presidenten har gjort en insats för folket. Folkets hjälte. Gränsens beskyddare.
Sådant här agerande fungerar i ett samhälle där politisk tillhörighet har blivit som att hålla på ett fotbollslag där partiledaren, presidenten eller statsministern ses som den store målgöraren.
Frågan är vilken strategi som är bäst för att bemöta agerandet? Är det bra att spela med och låta målgöraren tro att hans mål framåt betyder något när de samtidigt släpper in två mål bakåt eftersom hela laget säljer sig i defensiven? Eller är det bättre att kämpa för att få människor att förstå att politik inte är som fotboll?
Vi kan flytta hela den här diskussionen till Sverige och alla de politiska reformer som nu drivs igenom (gärna med påståendet om att det handlar om ett paradigmskifte).
Ska vi ta kampen genom att ihärdigt förklara att kärnkraft inte är lösningen på brister i elnätet för ett land som har så stort överskott av el att vi exporterar massor utomlands?
Ska vi ta kampen genom att ihärdigt förklara att sänkt straffmyndighetsålder, visitationszoner, anonyma vittnen, ökad övervakning och hårdare straff inte minskar kriminaliteten utan istället försämrar rättssäkerheten i landet?
Ska vi ta kampen genom att ihärdigt förklara att ett land som redan nu saknar arbetskraft för att lösa välfärdsutmaningen där allt färre människor ska försörja allt fler, inte tjänar på att man kastar ut unga människor ur landet?
Eller ska vi bara spela med och låta dem tro att de hade rätt för att få ut något annat av det?
Den sistnämnda strategin är den som Socialdemokraterna verkar fokusera på. Jag tror att det är fel väg att gå. Jag tror på att pedagogiskt och sakligt redogöra för fakta och att om det behövs peka på den nakne kejsaren och upplysa om att han saknar kläder.
Mexikos och Kanadas ledare har en knivigare sits än vad vi medborgare har gentemot våra egna beslutsfattare. Trump har makten att sabba dessa länders ekonomier (och samtidigt skada sitt eget lands ekonomi). Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har inte samma makt över oss. Vi behöver inte acceptera deras Tidö-luftslott.
Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Stöd oss i arbetet med att bevaka rättsstaten »Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska och religionskunskap. Han sysslar också med musik både som soloartist och med bandet Oblomov. Andreas har skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan. År 2022 debuterade han med boken ”När humanismens fördämningar brister – personerna och partierna som drogs med”. Han har precis släppt boken ”Kravsamhället: Hur allt blev ditt fel” på Ordfront förlag.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.