Kan man lita på regeringens och statens information?

Det centrala i detta budskap är definitivt att myndigheter och regering måste anstränga sig för att tillhandahålla korrekt information. Detsamma gäller så klart media, men medias roll är en annan. Media ska dels kunna ifrågasätta makthavare och alltså är kravet på samarbete lite övermaga. Media kan också ha en egen vinkling av information liksom fördjupningar med en tydligt politisk agenda. Regering och myndigheter måste alltså vinnlägga sig om att lämna korrekt information till allmänheten. Först måste vi fråga oss om huruvida de verkligen gör detta och sedan måste vi fråga oss om medborgarna tror att politiker och myndigheter lämnar korrekt information.

Som jag ser det så har försvarsberedningen här levererat en enorm uppförsbacke för de styrande.

Några av de osanningar som har spridits av vår regering de senaste året sticker ut mer än andra. Det främsta exemplet är då statsministern i ett inlägg på Instagram skriver om klipp som visar hur israeliska supportrar utsattes för antisemitiska attacker efter en fotbollsmatch i Amsterdam. Statsministern fortsätter därefter med att dra en parallell med novemberpogromen 1938 i Nazityskland. Denna reaktion kom snabbt, redan dagen efter. Lika snabbt kom helt andra bilder och uttalanden från vittnen och från polischefen i Amsterdam. Kristersson har inte kommenterat den förändrade bild som har framträtt. Kristersson har inte lämnat någon dementi överhuvudtaget under sin regeringstid. Däremot har han “rättat till missförstånd”, dock inte kring Amsterdamhändelserna. I ett uttalande från Regeringskansliet den 24 november 2023 säger statsministern att “Det vilar ett stort ansvar på var och en att vara källkritisk och att tänka efter en gång extra innan man delar något vidare”.

Min andra fråga gäller tilliten till regering och myndigheter. Det har skrivits spaltmeter om vice statsministern och hennes lögner. Rätt eller fel – men förtroendet för henne har sjunkit betydligt. Ofta rör anklagelserna vad som har sagts eller inte sagts. Mer allvarligt är det när uppenbart felaktiga siffror tillåts dansa runt utan korrigeringar från de som lämnade ut dem, som till exempel 100 000 våldtäkter och försök till våldtäkter i Sverige 2018 (Busch) eller att 700 000 utrikesfödda inte försörjer sig själva (Kristersson) eller 100 000 papperslösa i Sverige (Malmer Stenegard). Siffror ger sken av saklighet, men om de inte är korrekta så får de motsatt effekt och tilliten får sig en törn.

Det kan tyckas att felaktig information som ges på Instagram inte har så stor betydelse, men när det är fråga om vice statsministern och information om en ny lag som allmänheten bör/ska veta om så måste den vara korrekt. I detta fall, om anonyma vittnen, är den rent vilseledande. Frågan är om detta görs medvetet. Ministern hänvisar till den mänskliga faktorn, men troligen sköter ministrarna inte helt själva sina Instagram-konton. Ett antal människor har sett texten innan den skickas ut. Skulle ingen av dessa haft kunskap om lagens verkliga innehåll?

SOM-institutet vid Göteborgs Universitet gör undersökningar varje år sedan 1986 på hur medborgarna förhåller sig till samhällsinstitutioner, myndigheter, media och regering. Förtroendet för regeringens sätt att utföra sitt arbete är nu det lägsta sedan mätningarna började medan förtroendet för media fortfarande är mycket högt.

Jag skulle önska att försvarsberedningen hade föreslagit att informationen inte bara ska vara korrekt. Den ska också vara allsidig. Det är alltför lätt hänt att vi springer på den senast kastade bollen och väljer att reagera på en företeelse så som den är formulerad. Av någon.

Om vi menar allvar med att skapa ett civilförsvar byggt på välinformerade och trygga medborgare så räcker det inte att informera om en akut fara. Det är en trygghetsskapande faktor att vi alla är rätt så informerade om vad som händer i vår omvärld, inte bara den allra närmaste. En sådan kunskap, må vara att den kan vara ytlig, hjälper oss också att göra egna bedömningar om det som sägs. De flesta människor har inte tid att söka sig fram utan måste kunna få merparten av sina kunskaper via media. Och media måste ha råd att skaffa nyheter från världens alla hörn. Utrikespolitiska Institutet och andra ger information även på sociala medier vilket är ett bra sätt att nå ut, men vi kan inte bara förlita oss på staten eller staten närstående organ.

En önskedröm är att vi alla skulle se det som vår moraliska plikt att hålla oss informerade om det som händer de värst utsatta människorna. Jag tänker förstås på Palestina, Sudan, Eritrea, Västsahara, kvinnorna i Afghanistan och många fler. Det är inte mycket gemene man kan göra för att bistå dessa människor, men vad vi kan göra är att hålla oss informerade. Att glömma eller blunda för de stora katastrofer som drabbar miljontals människor i detta nu är en underlåtenhetssynd som riskerar att bli en bumerang. Ett sådant exempel är när vi 2015 överraskades av den stora flyktingströmmen. Vi blev helt tagna på sängen trots att det syriska inbördeskriget pågick sedan fyra år och talibanerna krigade framgångsrikt i Afghanistan.

I detta läge, där civilförsvaret ska stärkas och där vi ska stärka motståndskraften mot desinformation, ser vi en regering som slarvar lite hit och dit med sin information och som dessutom fattar beslut om indragningar av stöd till olika former av media, kulturinstitutioner och folkbildning.

Mer än någonsin behöver vi ett samhälle där människor träffas, pratar och lär sig av varandra. Om inte annat så för försvarets skull.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.