De etablerade partiernas syn på brottslighet är högerpopulism

Jag avslutade min avhandling Ungdomsbrottslighet som samhällsproblem med en diskussion om de tendenser jag såg. Hur politikens minskade möjligheter att erbjuda trygghet i bred välfärdsstatlig bemärkelse ledde till en legitimitetskris som krävde att politiker visade handlingskraft på andra områden. En annan tendens var att göra brottsproblemet till en fråga om människors etniska ursprung snarare än ojämlika uppväxt- och levnadsförhållanden.

Sedan dess har framväxten av en auktoritär högerpopulism runt om i världen mångfalt bekräftat trenderna. Lag och ordning står idag högt på den politiska dagordningen, tonläget är uppskruvat och politiska företrädare från så gott som alla läger försöker numera övertrumfa varandra i uppvisad hårdhet. Den straffande vändningen, som Henrik Tham, nestorn inom svensk kriminologi, beskriver skeendet.

Ett favorittema för högerpopulister som gått till val runt om i världen (däribland Trump i USA, Le Pen i Frankrike, Orbán i Ungern och Åkesson i Sverige) är att blåsa upp kopplingen mellan minoriteter och våldskriminalitet. Klart är att Sverige har ett allvarligt problem med det skjutvapenrelaterade våldet som ökat sedan början av 2010-talet. Men utifrån den bild som skapats i debatten är det lätt att tro att våldsbrottsligheten ökar mer generellt, och då framför allt bland unga med utländsk bakgrund, samt att våldet i Sverige är mer omfattande än i andra västeuropeiska länder.

Det dödliga våldet i Sverige är idag faktiskt lägre, inte högre, än vad det var på 1990-talet. Det svenska samhällets nivåer av dödligt våld är vidare EU-genomsnittliga, högre än exempelvis Tysklands (som också haft en stor invandring), men i nivå med Danmarks, och lägre än Finlands. Det grova gatuvåld som traditionellt drabbar många unga män har minskat avsevärt. Vidare utvecklas våldsbrottsligheten, i huvudsak, på ett likartat sätt bland män födda i Sverige respektive utomlands.

Våldsutvecklingen är alltså komplex. Det är illa nog som det rent faktiskt är, men långt ifrån så entydigt nattsvart som vissa tongivande röster i debatten gör gällande.

När vi blåser upp bilden av ett laglöst land där män från minoritetsgrupper våldför sig på majoritetsbefolkningen krattas manegen för de hårda straffens politik. Beskrivningen av lag och ordning som ett problem kopplat till statiska förhållanden som minoriteters härkomst, och påstådda »underklasskultur«, blundar för all forskning som visar på en tydlig koppling mellan mer dynamiska och påverkbara uppväxt- och levnadsförhållanden och allvarlig kriminalitet. Harvardprofessorn Robert Sampson har exempelvis i sina uppmärksammade studier visat att individers livsbanor och brottsaktivitet förändras genom hela livsförloppet.

Motsvarande resultat ser vi också i svenska studier. Med rätt stöd är det alltså möjligt att hjälpa det stora flertalet utsatta barn och unga till ett bättre liv – om inte förr så senare.

Tyvärr lever vi i en tid som präglas av missuppfattningen att straff och inlåsning är en effektiv åtgärd, exempelvis uttryckt genom avskaffandet av straffreduktionen för 18- till 20-åringar. Givetvis dröjde det inte länge innan denna straffskärpning följdes av ytterligare krav på skärpningar, också dessa riktade gentemot omyndiga unga (i åldern 15 till 17 år). Även sänkt straffmyndighetsålder finns nu på den auktoritära agendan. Återigen bortser den populistiska politiken från kriminologisk forskning som gång efter annan visat att påföljder som är alternativ till inlåsning, exempelvis fotboja, är mer effektiva.

Att kriminalpolitiken blivit en allt viktigare politisk fråga i västvärlden har alltså hitintills inte varit till fördel för alla oss som vill ha ett större fokus på brottsförebyggande insatser.

Två kriminalpolitiska tendenser har vuxit sig ännu starkare sedan tiden då jag slutförde min avhandling. För det första har uppmärksamheten kring brottslighet, i kombination med betoningen på lag och ordning, lett till stigmatisering av de grupper som kommit att förknippas med brottsproblemet, det vill säga ungdomar och »invandrare« i allmänhet. »Invandrarungdomar« i synnerhet. Vi är inne i en farlig nedåtgående spiral. Under de senaste åren har rasismen och högerextremismen tilltagit i västvärlden. På yttersta högerkanten utnyttjas medborgarnas legitima oro över skjutvapenvåldet och de växande klyftorna i samhället.

Samtidigt tar de statsbärande partierna över en del av ytterkantens problembeskrivning. Detta väcker misstro bland minoritetsgrupperna. »Svenskar« och »invandrare« börjar också att se varandra med större misstänksamhet och rädsla. Politiska demagogers utnyttjande av brottsfrågan har en uppenbar roll i denna spiral. Ty samhället riskerar att splittras efter människors härkomst, och i denna spricka frodas de sämsta politiska lösningar våra samhällen känner till.

För det andra har utrymmet för en kunskapsbaserad kriminalpolitik minskat i takt med att media och politiken ökar sitt fokus på brottsfrågan.

Vi får på så vis en symbolisk tävlan om vem som är »hårdast« mot brottsligheten. När politiker försöker finna lösningar på det allvarliga skjutvapenvåldet bland unga, tenderar en sådan tävling att mätas i utlovat antal poliser och utdömda fängelseår, snarare än förebyggande åtgärder som minskar nyrekryteringen.

Den dryga miljard som politikerna planerar att lägga på fler fängelseår för unga som befinner sig i gymnasieåldern skulle självfallet lika gärna kunna användas för att anställa ett par tusen specialpedagoger och lärare i förskola, grundskola och gymnasieskola. Detta vore en insats med verklig potential att utjämna barns livschanser och därmed dämpa nyrekryteringen till brott.

Av Felipe Estrada, professor i kriminologi vid Stockholms universitet

Texten är tidigare publicerad i Atlas förlags antologi Brandtal (2023) med Susanna Alakoski och Magnus Dahlstedt som redaktörer. Samt i Magasinet Konkret.