Rädsla för omvärlden blir vår fiende

USA stod för de goda och tyskarna för de onda. Redan under min barndom växlades de onda tyskarna ut mot ryssarna som “den lede fi”. För mig hör demokrati och fred ihop. Ett fredligt folk skapar ett demokratiskt samhälle och förstår att hålla nationalistiska strävanden i strama tyglar.

Just nu ska vi vara rädda, säger våra styrande. Vi ska vara rädda för makter som kan anfalla oss när som helst, om de inte redan gör det förstås. Vi ska vara rädda för Ryssland, Iran, Kina och kanske fler.

Till sin hjälp har våra informatörer de gamla dominoteorierna. Om vi inte hindrar kommunisterna genom att kriga i Vietnam så tar de snart hela världen. Om vi inte hindrar ryssarna i Ukraina så anfaller de först Baltikum och sedan är det inte långt till Sverige. Hos många vänner har rädslan växt till en övertygelse. Det ÄR så.

Krigsstämningen hos våra politiker är så kompakt att man nästan kan ta på den. Var är världens fredssträvanden? Varför har diplomati kastats på skräphögen?

Kennedy och Chrusjtjov hade en egen telefonlinje öppen under Kuba-krisen, det vill säga förra gången vi hade kärnvapenhot mellan två stormakter. Det anses ha varit avgörande för att länderna kunde hitta en lösning. Utrikesministrarna och presidenterna i Ryssland och USA har inte träffats på flera år på grund av Ukraina.

Var är de demokratiska krafter som ska rädda freden? Jo nog finns de, men kanske inte bland de styrande i världen. Många länder har ordet demokrati i sitt namn och i sin författning, till och med Nordkorea, men vi vet genom mätningar att allt färre människor lever under demokratiska förhållanden.

Ordet demokrati är numera så mångtydigt att det snart har tömts på innehåll. Är det bara ett ord för att allmänna val kan hållas så omfattas nära nog alla länder?

Presidenten i USA, Donald Trump, använder demokrati som utpressning. Han säger att USA måste äga Grönland för att rädda demokratin och för att rädda “den fria världen”. Det är nu jag börjar känna mig lurad. “Den fria världen”- vill jag verkligen tillhöra den? Det låter ju bra, men innebär den fria världen att jag måste alliera mig med länder som uppträder som världspolis och startar krig och uppror där det passar dem.

En av de hemskaste bilderna från förra året var när Netanyahu talade för kongressen i USA och fick rungande applåder från såväl republikaner som demokrater. Alla dessa kongressmän vet att deras land stöttar ett besinningslöst dödande i Gaza med enorma mängder pengar och med moraliskt stöd.

Var är det stora hotet mot mig, mitt land och mot min frihet och vilja till ett demokratiskt land? Vem hotar det? Någon skulle som sagt säga Ryssland, men när det sedan kommer till Kina? Det gläder mig att Sverige har bestämt sig för att tills vidare hålla dörren öppen för Kina med handel och med vetenskapliga utbyten (se NKK- Nationellt kunskapscentrum om Kina).

Ingen tror väl på allvar att Iran skulle anfalla Sverige eller ens USA? Retorik som riktar sig mot USA finns men deras huvudfiende är inte USA i sig. Finns det fientliga styrkor runtom USA? Nej, men många länder dras med i deras strävan efter herravälde över världens länder, gärna med militära medel.

Kanske är jag grundlurad? Var vi aldrig hotade? Var det USA:s herravälde som var hotat? Och i så fall undrar jag om USA verkligen är den demokrati jag vill slåss för.

Andra stormakter växer fram. Där hör jag fredsretorik. Det betyder inte att länderna är särskilt demokratiska eller att människor i dessa länder har större friheter men det betyder att vi måste ta den utsträckta handen, informera oss om dem, interagera och sluta upp med att vara rädda.

Röster hörs om att vi måste ta ställning för eller emot “den fria världen”. Det måste vi inte alls, jag tror inte ens att vi KAN det, men däremot måste vi, om vi ska undvika alla dessa fasansfulla krig, så måste vi hitta tillbaka till respekten för internationell rätt.

FN, de internationella domstolarna och de fredsbevarande styrkorna är värda att kämpa för. Det största hotet mot detta är just nu USA, med eller utan Trump.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.