När Socialdemokraterna överger socialdemokratin

Tidigare tänkte jag att Jan Emanuel “lajvade” sosse i syfte att slå sönder partiet inifrån eller i syfte att bjuda SD och den övriga högern smashläge. Han kunde liksom stå modell för socialdemokratins påstådda dubbelmoral.

De åsikter han framförde var verkligen raka motsatsen till den socialdemokrati som verkade under parollen “alla ska med” där man ville göra Sverige till ett medmänskligt och inkluderande folkhem. Jämför till exempel Jan Emanuels syn på Sverige med Per Albin Hanssons ord om hur vårt land bör fungera:

“Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Med tungt hjärta tvingas man konstatera att Jan Emanuel numera är en högst representativ socialdemokrat och att Per Albin Hansson skulle avfärdas av sin egen partiledning som naiv vänsterflummare.

Den socialdemokratiska partiledningens högerradikalisering har gått snabbt. De är inte representativa för alla socialdemokrater i landet. Jag vet det. Snarare är det så att de inte alls är representativa. Och ändå är de de som representerar partiet – de som sätter agendan, som tar sig friheten att i ord och handling visa vad Socialdemokraterna idag står för.

Då måste man också någonstans konstatera att Socialdemokraterna inte längre är socialdemokrater på samma sätt som vi kan konstatera att Liberalerna inte längre är liberala eller att Kristdemokraterna inte ens längre vet vad kristendom är.

Man hör en del motstånd mot partiets högerpopulistiska glidning men det är faktiskt förvånansvärt tyst bland vettiga sossar. Istället får man ofta höra att den som vill se ett regeringsskifte borde hålla käft och inte motarbeta Socialdemokraterna. De är ju trots allt den enda tänkbara stora motkraften till SD.

Det är enligt tankegången naivt att tro att MP och V skulle kunna styra landet själva tillsammans med Centern och att de skulle kunna skrapa ihop tillräckligt många röster.

Något annat som är naivt är att tro att Socialdemokraterna är ett fotbollslag som man håller på oavsett hur de spelar, eller att det skulle vara dumt att försöka få socialdemokrater att vara sig själva.

Jag vill gå så långt som att hävda att kampen mot socialdemokratisk högerpopulism är vår viktigaste anti-rasistiska fråga just nu. Det största hotet mot att åter göra Sverige till en humanitär stormakt är om vi har en opposition som är överens med Sverigedemokraterna i avgörande värderingsfrågor.

Sverige var en gång i tiden ett land som, delvis tack vare socialdemokratisk politik, sågs som en internationell förebild.

Jag är gammal nog att ha sett det här landet byggas upp och rivas ner, gammal nog att ha sett resan från Bamse och Karl Bertil Jonsson till Krösus Sork och Tycho Jonsson och klarsynt nog att inse att unga människor nu inte ens förstår vad jag menar.

Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna har två saker gemensamt. Det ena är att de hatar varandras kriminal- och migrationspolitik och det andra är att de har samma kriminal- och migrationspolitik.

DN gjorde i september förra året en genomgång av hur Socialdemokraterna hade röstat i riksdagen gällande frågor om invandring och kriminalitet. När det gäller kriminalpolitiken hade S röstat med SD och regeringen i 74% av alla omröstningar. När det gäller migrationspolitiken handlade det om 100%. Socialdemokraterna är alltså till synes helt överens med nyssnazistiska SD i invandringsfrågan. De är i alla fall ingen motkraft.

Som en jämförelse hade både MP och V röstat med Tidöregeringen i 8% av fallen och Centern i 58% av fallen.

I min bok Kravsamhället har jag ett kapitel som heter Socialdemokraternas dåliga reflexer. Hade jag skrivit boken idag hade det istället hetat Socialdemokraternas dåliga omdöme. Jag tvekade lite över hur det kapitlet skulle passa in i en bok som handlar om hur politiker ställer krav på utsatta och utpekade människor istället för att ta tag i samhällsproblem. Syftet var ju liksom inte att svärta ner något enskilt parti, men jag kände att det fanns en obehaglig förskjutning i partiets agerande som hade gått vansinnigt snabbt.

Jag tog upp exempel som när Jimmie Åkesson föreslog att skicka in militär i förorterna för att slå ner mot kriminella gäng så som man till exempel gör i El Salvador och dåvarande partiledare Stefan Löfven bemötte det med orden:

“Jag ser inte det som den första lösningen, men vi ska titta på hur vi får bort gängkriminaliteten.”

Rimligare hade varit om han hade försvarat rättsstaten. Det gjorde han inte och jag tänkte att det berodde på dåliga reflexer snarare än bristande omdöme.

Samma sak när Magdalena Andersson inte ville se några “Somalitowns” i Sverige. Då tänkte jag att hon nog faktiskt bara valt ett dåligt exempel istället för att säga att vi som samhälle måste komma bort från segregation. Att hon inte menade att peka ut en utsatt befolkningsgrupp.

Jag är inte längre säker. Det finns tyvärr allt för mycket som tyder på att Socialdemokraterna inte längre är socialdemokrater.

Under migrationspolitiska talespersonen Lawen Redars ledning har Socialdemokraternas migrationspolitik kommit att bli Sverigedemokraternas. Tanken är att väljare som lämnat sossarna för SD nu ska komma tillbaka.

De riktiga socialdemokrater som tror på medmänsklighet och tolerans räknar man kallt med ska stanna kvar ändå. Fotbollslags-tanken. En gång sossar, alltid sossar. 

Det blev ingen folkstorm (eller ens partistorm) när Socialdemokraternas Anders Ygeman strax innan jul skrev på Elon Musks högerextrema kommunikationsplattform X att han tyckte att det var bra att regeringen driver en aktiv politik i syfte att få ut invandrare ur landet men att det inte gjorts tillräckligt långtgående ansträngningar för att verkligen bli av med dem.

I mina ögon är det här utspelet så häpnadsväckande att det är svårt att tro att det kan vara sant. Hur gick det egentligen till när den socialdemokratiska partiledningen bestämde sig för att till varje pris försöka förlora nästa val?

Cas Mudde som är världsledande forskare på politisk extremism vid universitetet i Georgia i USA har visat att den socialdemokratiska undfallenheten mot högerpopulism på flera sätt är kontraproduktiv.

För det första riskerar man att bekräfta den populistiska högerns narrativ och språkbruk, vilket alltid gynnar högerextrema partier. För det andra riskerar man att avskräcka potentiella vänsterväljare.

Cas Mudde tar upp Danmark som exempel. De som tror att Socialdemokraterna har besegrat de högerextrema krafterna genom att ta över delar av deras politik har fel. Sanningen är att Socialdemokraternas väljarstöd inte har ökat särskilt mycket alls i Danmark och att det samlade stödet för högerextrema partier i är större än någonsin.

Vad forskningen visar, enligt Mudde, är att bästa sättet att bekämpa framväxten av högerpopulism är att bedriva traditionell vänsterpolitik och kombinera det med progressiv kulturpolitik.

En framgångsväg för Socialdemokraterna hade helt enkelt varit att vara socialdemokrater och stå för solidaritet, medmänsklighet, öppenhet och tolerans. Av någon anledning vill partiledningen något annat.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.