Brottsutvecklingen – därför har Tidöpartierna fel

Det brott som dominerar den kriminalpolitiska debatten är det dödliga skjutvapensvåldet. Detta går tydligt upp även om det dödliga våldet totalt sett i början av 1990-talet var högre (se figur 1). Annan våldsbrottslighet ökar dock inte enligt uppgifter från undersökningar om självdeklarerade våldshandlingar bland unga, utsatthet för våld enligt Statistikmyndigheten SCB:s återkommande intervjuundersökningar eller uppgifter över sjukhusbehandlingar till följd av våld.

Figur 1

Mord och dråp, enligt dödsorsak, 1965–2023,
och dödligt skjutvapensvåld 1989–2024. Per 100 000 invånare. (Brå)

Det antal personer som står för det dödliga skjutvapenvåldet är mycket litet. Av denna lilla grupp utgör tonåringar och unga vuxna ytterligare en mindre del. Denna grova brottslighet utgör i sin tur en ytterst liten del av de brott som begås av barn och unga.

Tidöregeringen använder dock det grova våldet som argument för att generellt skärpa strafflagstiftningen mot barn och unga. Denna ökade repressionen är särskilt anmärkningsvärd då brottsligheten gått ned i dessa åldrar.

En invändning som kanske skulle kunna riktas mot lagföringsstatistiken är då att uppklaringen minskat. En sådan invändning faller dock genom den utveckling som visas i nästa figur som anger 15–20-åringars andel av alla lagförda. Det går knappast att hävda att det minskande antalet lagföringar också i absoluta tal skulle beror på att just brott av unga sedan 1980 skulle fått en lägre uppklaring än vuxna. Utvecklingen mot minskad brottslighet bland unga över längre tid stöds också av självdeklarationsundersökningar bland elever i 9 klass.

Figur 2

Andel 15–20-åringar lagförda för brott av samtliga lagförda 1980–2023. Procent (Brå)

Minskningen av brottsligheten bland unga har skett utan straffskärpningar. Det är andra processer än strafflagstiftning och polisingripanden som bestämmer hur ungdomsbrottsligheten utvecklas.

Tidöregeringen framställer dock straffskärpningar som huvudsakligt verktyg för att komma tillrätta med brottslighet bland barn och unga. Rimligheten i dessa förväntningar kan också belysas med ett citat från Ungdomsreduktionsutredningens betänkande:

Utredningen drar slutsatsen efter en gedigen genomgång av kriminologisk, psykologisk och neurologisk forskning och straffrättsliga överväganden.

Tidöavtalets kriminalpolitik utmärks förutom av att svenska rättstraditioner och rättssäkerhet får ge vika och att den straffrättsliga repressionen i hög grad riktas mot barn och unga. Detta kan på inget sätt sägas vara en evidensbaserad politik för att minska brottsligheten. Tvärtom kan hårdare tag mot unga leda till ökad brottslighet genom ökad risk att unga utvecklar en kriminell identitet och livsstil.

Vems berättelse vinner – fakta eller en förvrängd bild av verkligheten?

Den allvarliga ökningen av skjutvapenvåldet bland unga har fått dominera debatten om ungdomsbrottslighet. Forskningen visar samtidigt tydligt att ungas brottslighet har minskat stadigt de senaste 40 åren – och att detta skett utan straffhöjningar.

Vetenskapen stöder heller inte att hårdare straff mot unga lagöverträdare skulle minska brottsligheten. Tidöpartierna gick till val på att minska brottsligheten och öka tryggheten. Enligt regeringen ska kriminalpolitiken vara evidensbaserad.

En politik byggt på ökad repression har inte visat sig vara framgångsrik. Samtidigt är kostnaderna av denna politik på sikt avsevärda.

Om den förda politiken då uppenbarligen inte minskar brottsligheten men innebär omfattande kostnadsökningar, måste frågan ställas vad syftet med regeringens kriminalpolitik egentligen är.

Av Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi

Artikeln har även publicerats i Tidskrift för Kriminalvård