Snäckornas uttåg

I fem år hade Aron sett sina barn och vänner föras bort av människor som sedan kokade dem i stora kastruller och åt dem med välbehag.

Aron var över sju år gammal och det är en hög ålder för en snäcka. Snäckans kulinariska beteckning är snigel. Så här sa de unga snäckorna när Aron talade till dem:
– Lyssna inte på Aron. Hön är gammal och drömmer och predikar för mycket. Det är nämligen på det viset, att när människorna säger han och hon och honom och henne, så säger snäckorna hön och hönne om alla och envar. Vinbergssnäckan är både han och hon på en gång. Därför var Aron inte heller en han eller en hon. Hön var en hön.

Det var sant att Aron drömde och predikade mycket, men kanske borde de unga snäckorna ha lyssnat lite mer på hönne. Hön försökte nämligen förklara för dem hur farliga människorna är. Men de unga lyssnade aldrig. Ändå var det just dessa gröngölingar som varje år blev infångade när människorna kom dit och spärrade av motorvägen för att hålla sitt sniglagille.

– Det måste bli ett slut på tyranniet, basunerade Aron.

Hön drog in känselspröten och gömde sig i sitt hus. Så där hade Aron sagt i fem års tid, men nu menade hön det mer än någonsin förr. Hön hade tänkt ut en plan som hön skulle delge de andra så fort människornas gille var över. Genom husets väggar kunde Aron höra allt som hände. Skulle hön själv bli tagen i år? Hön hade visserligen valt ett klokt gömställe. Hön hade inte bara förskansat sig i sitt hus, hön hade dessutom sökt skydd under en buske. Men kanske skulle människorna ändå hitta hönne? Varför skulle just hön ha sådan tur vartenda år?

Människorna hittade hönne inte heller i år. Tusentals snäckor låg oskyddade på marken, så varför skulle de leta i buskarna?

De olyckligas röster hördes ända in i Arons hus:
– Hjälp mig, Aron! kved en ung snäcka. Sedan hördes hön inte mer, hön blev bortförd av en ivrig snigelplockare i en korg.

– Låt mig vara, ditt slemlösa odjur! Det skar i Arons hjärta när hön igenkände rösten som tillhörde Georg. Georg borde inte vara tagen. Hön var en gammal snäcka, en klok snäcka. Hön var Arons närmaste vän livet igenom.

– Se på den, sa en människa med djup röst. Den är fin!

Aron drog sig så långt in i sitt hus som det bara gick.

– Vad skall vi göra, vad skall vi ta oss till? hörde Aron. Rösterna var hjärtslitande. De tillhörde två av barnen i Arons sista kull.

Till sist hördes ett skri av smärta från Agda. Hön hade varit Arons partner i många år. De hade fött varandra många barn och tillbringat många sköna stunder tillsammans. Hade hön nu också blivit infångad, denna vackra, runda toppsnäcka?

Skulle även hönnes vackert slemglänsande kropp kastas levande i en kastrull med kokande saltvatten och vitlök?

Dessa människor! År efter år återvände de för att hålla sin fest. De spärrade av motorvägen. De samlade in sniglarna och slängde dem i en hink med en avskyvärd vätska som sved så fruktansvärt på kroppen att döden kom som en befrielse. Döden i kastrullen med det kokande saltvattnet…

Fortfarande hördes skrik från alla håll. Aron låg alldeles stilla. Efter hand avtog larmet. Människorna gav sig iväg, pratande och skrattande. Marken genljöd av deras tunga steg. Aron låg kvar, blickstilla.

Först efter flera timmar vågade Aron sticka fram huvudet. På avstånd hördes ett svagt jämmer, men annars var allt lugnt. I sakta mak gled Aron fram på sin slemmiga fot. Snart var hön ute ur busken.

Det höll på att bli kväll. Med sorg i hjärtat såg Aron ut över det ödelagda landskapet som färgades rött i ljuset från den sjunkande solen. Snäckornas Land – och nästan inga snäckor.

Snäckornas Land, som var många kilometer långt men bara några få meter brett, låg mellan motorvägens två körbanor. Det var ett vackert land med massor av mat. I landskapet växte buskar och grönt gräs. Men samtidigt var det ett fängelse. Några snäckor hade försökt fly och ingen hade kommit undan med livet i behåll. Alla hade de krossats under ett bildäck. Deras kroppar hade legat som långa glänsande strimmor längs motorvägen. I en jämn ström körde bilarna förbi som de alltid gjort. Men själva landet var förändrat. Gräset hade trampats ned av människorna och det fanns bara några få snäckor kvar. Så kunde det inte fortsätta.

Aron blickade ut över landskapet och tänkte på sin plan. Nu hörde hön åter hur någon jämrade sig. Hön började glida i riktning mot ljudet. Strax därpå fick hön syn på en liten snäcka som låg på rygg. Hur kan den balansera på sitt hus utan att tippa över på sidan? undrade Aron. Då hön kom närmare fick hön svaret. Skalet var krossat och snäckans vita blod sipprade ut ur den sårade kroppen. Aron vände bort huvudet.

Sådant här hände vartenda år. En del snäckor trampades ihjäl av människorna. Andra – som den här – blev leksaker åt människobarnen. Med slangbellor sköt de snäckorna rätt upp i luften eller mot stenar, så att deras skal gick sönder av stöten. I regel var det sniglar som människorna inte tyckte om, av någon anledning. Den här stackaren hade säkert varit för liten.

Den lilla snäckan hade slutat jämra sig och när Aron nådde fram såg hön att den var död.

Brutus, en medelålders snäcka kom Aron till mötes:
– Aron! ropade hön. Aron, vad ska vi ta oss till?

Brutus och Aron kröp tätt intill varandra och hälsade genom att gnugga känselspröten mot varandra.

– Brutus, sa Aron. Än en gång har alltför mycket vitt blod gått till spillo. Men nu måste det bli slut. Jag har en plan. Låt oss samla alla överlevande snäckor till ett möte för att diskutera vad vi ska göra.

De skildes åt för att kalla alla de råkade till mötet. Från mun till mun spreds nyheten till de kvarlevande snäckorna i Snäckornas Land.

Veckan därpå hade över hundra snäckor samlats – alla som fortfarande var vid liv. De flesta hade krupit hela veckan för att komma till mötet. Det var unga snäckor och gamla snäckor, vackra snäckor och fula snäckor. Men alla hade de en sak gemensamt: De var nyfikna på vad Aron hade att säga.

Alla såg på Aron. Hönnes hus var stort och grått, som det anstår en gammal snäcka. Hön hade långa känselspröt och hönnes slemmiga hud var rynkig.

– Kamrater, sa hön, än en gång har allt för mycket vitt blod gått till spillo.

Alla snäckorna mumlade instämmande.

– Jag är den siste av min sort. Alla ni andra är födda här i Snäckornas Land. Detta är ert hem. Men det är min plikt att berätta för er om friheten, den frihet som ni aldrig har känt till. Ni måste förstå, att även om detta land ibland kan likna ett paradis, så är det ett helvete. Ingen kan tvivla på det efter vad som ånyo hände förra veckan.

– Alldeles riktigt! ropade en snäcka.

– När jag var ung, fortsatte Aron, levde jag ett fritt liv i skogen med min vän Georg, som blev dödad förra veckan. Det var människor som förde oss båda hit. Men vi var inte dom enda. Här träffade vi hundratals andra snäckor. Och eftersom vi var unga och godtrogna trodde vi att människorna hade gjort oss en tjänst. Dom hade fört oss och alla de andra till ett paradis. Visserligen kunde vi inte komma härifrån på grund av alla bilarna på vägen. Men vad gjorde väl det? Snäckornas Land – det var vad vi döpte det till den gången – var ett stort land. Vi behövde inte mer.
I ett helt år levde vi i tron att vi befann oss i paradiset. Ända tills människorna kom tillbaka. Vi hade parat oss flitigt det året – jag hade själv träffat en vacker ung snäcka som hette Agda – och så tog människorna våra barn. Våra barn. När vi senare fick höra talas om vad som hände med barnen, förstod vi att vi levde i ett fängelse. Och kamrater, vi lever fortfarande i detta fängelse.

Det var alldeles tyst och stilla.

– Vill ni fortsätta att leva i detta fängelse? ropade Aron.

– Nej! svarade sniglarna i kör.

– Lyssna då på vad jag har att säga! Jag har en plan. En plan som ska ge oss ett bättre liv.

– Hur då? frågade några av sniglarna.

– Vi måste fly! sa Aron, och vi måste fly fort! Snart är vintern här och vi måste dra oss tillbaka in i våra hus och gömma oss bakom kalkmurarna för att sova vår vintersömn. Innan dess måste vi vara borta från denna gudsförgätna plats.

– Är det inte farligt att fly? undrade en ungsnäcka.

– Jo, svarade Aron. Det finns ingenting farligare. Men om vi flyr har vi chansen att leva ett liv i frihet. Vi kanske dör under flykten, men är inte det bättre än att sluta sitt liv i människornas grytor?

– Jo! skrek alla snäckorna.

Då ställde den unga snäckan ännu en fråga:
– Vart ska vi fly, Aron?

Aron log.
– Du ställer kloka frågor, unge vän. Säg mig vad du heter, så ska jag säga dig vart vi ska.

– Jag heter Strange.

– Lyssna nu noga, Strange. Innan jag kom till Snäckornas Land reste jag vida omkring. Så mycket som nu en snäcka kan snigla sig fram… Min vän Georg och jag besökte en gång ett träsk som ligger hundra kilometer härifrån. Detta träsk har jag utsett till Snäckornas Nya Land. Det är en underbar plats. Där bor redan några snäckor – det gjorde det i alla fall i min ungdom – och annars finns där massor av grodor och paddor, mygg och flugor, fjärilar och skalbaggar, fåglar och maskar och småfisk. Om ni tror att det här landet någonsin har varit ett paradis, så är det bara därför att ni aldrig sett Det Nya Landet. Dit kommer inga människor, för dom hatar myggorna, flugorna och maskarna. Och de skulle aldrig leta efter oss där, för de giftgula blommorna växer vilt i träsket och människorna tror att vi inte tycker om dem.

– Det gör vi ju inte heller, konstaterade en stor snäcka förundrat.

– Nej, fortsatte Aron, det gör vi inte. Men dom är inte livsfarliga och därför är dom att föredra framför människorna. Är vi överens?

– Ja! jublade alla snäckorna.

– Låt oss då ge oss av till Snäckornas Nya Land!

Snäckorna kikade på varandra en stund, som om alla ville fråga någonting men inte vågade säga det högt. Och så var det faktiskt. Den ende som vågade var den unga snäckan som hette Strange.

– Är inte hundra kilometer förfärligt långt? frågade hön.

En snäcka som var nästan lika gammal som Aron trädde fram. Det tog hönne nästan en minut.
– Aron har blivit gammal, sa hön. Lyssna inte på hönnes struntprat, unga vänner. Hundra kilometer. Vilken snäcka kan färdas hundra kilometer innan vintern? Själv har jag inte rest omkring så mycket, men jag vet att det därute i världen finns snäckor som kan krypa femtio meter på en timme. Det kan inte vi! Vi är vinbergssnäckor, inte sant?
Aron, gamle vän, hör här: Vi kryper tre meter i timmen. Om vi så reste dag och natt utan någon vila, så skulle det ta oss trettiofyratusen timmar att komma till Snäckornas Nya Land. Fyra år! Och Aron säger att vi ska vara framme innan vintern. Låt hönne vara. Hön är gammal och behöver vila. Man färdas inte hundra kilometer med snigelfart!

– Kanske Aron har någon idé? föreslog Strange.

– Nej, unga vän, sa Aron. Jag har ingen aning om hur vi ska komma fram i tid. Jag litar på försynen. En sak vet jag: Snigelfart är bättre än ingen fart alls!

– Det är sant, var det någon som sa. Snigelfart är bättre än ingen fart alls!

– Ja, nog är det sant, sa den gamla snäckan. Men det finns andra problem. Hur har ni tänkt er att vi ska komma över motorvägen?

Aron visste inte vad hön skulle svara. Just då hörde hön en röst som hön aldrig hade trott att hön skulle få höra igen.

– Jag har en idé, sa rösten.

Aron blickade ut över de många snigelhusen och fick syn på Georg.

– Georg, är det verkligen du?

Georg var vid liv, men hön såg inte ut att må särskilt bra. Från kanten av hönnes hus droppade vitt blod och hön rörde sig ovanligt långsamt, även för en snigel.

– Ja, jag lever, sa Georg. Än så länge. Aron, snart kommer du och jag att vara de enda som minns friheten. Jag har kanske inte så lång tid kvar att leva och jag har inte så mycket slem kvar att krypa på, så om ni alla ville komma närmare, så ska ni få höra min plan.

Alla sniglarna teg och gled bort mot Georg. Aron tog plats vid sidan om Georg.

– Jag är gammal, började Georg, och det är jag inte ensam om. Många av oss kommer inte att leva till våren. Det kvittar om vi befinner oss här eller i Snäckornas Nya Land. Låt oss offra oss för dom unga. Vi kryper ut på vägen och blir överkörda…

– Stopp! ropade Strange. Det är väl onödigt. Om vi korsar vägen på natten så är det inte så mycket trafik…

– Det är alltid för mycket trafik.

– Jamen, varför ska vi över huvud taget börja med att ta oss över motorvägen? frågade Strange. Vi kan komma långt bara genom att hålla oss inom landets gränser. Först efter många kilometer blir vi tvungna att korsa vägen.

Georg tog till orda igen:
– Vi måste över vägen så att vi kan känna friheten redan från början. Det är bättre att vi gamlingar offrar oss. Vi ger oss ut på motorvägen i en stor klunga. Där blir vi helt säkert påkörda av en bil. Om vi har tur så får bilen sladd och så händer det en olycka. När…

– Vi förstår vad du menar, sa Aron. Det viktigaste är inte att vi alla kommer fram. Om vi så bara är två som når fram till det nya landet, så kan dessa föra släktet vidare. Jag vill som den första anmäla mig till gruppen av gamlingar som…

– Nej, Aron, inte du. Du måste leda flocken till Snäckornas Nya Land.

– Inte Aron! var det många som ropade. Då yttrade sig den snäcka som tidigare hade kritiserat Aron:

– Jag trodde att Aron var en gammal narr, sa hön. Men nu förstår jag att man kan komma långt i snigelfart. Jag anmäler mig som frivillig. Jag skulle aldrig klara en färd på hundra kilometer.

Därefter anmälde sig tjugo äldre snäckor. Alla sträckte de upp ett känselspröt i luften som tecken på att de anslöt sig till förslaget.

– Det räcker! ropade Aron.

– Jag har inte så långt kvar, sa Georg. Vi måste snart ge oss av.

Aron funderade ett ögonblick och befallde sedan:
– Alla ni som vill följa med till Snäckornas Nya Land, ät er mätta och vila några timmar. Vi ger oss av vid mörkrets inbrott.

En handfull snäckor ville inte följa med. De skrattade högt och sa:
– Varför skulle vi ge oss av? Hittills har det ju inte hänt oss någonting. Visserligen kommer människorna hit då och då, men det blir väl bättre med åren. Ge er iväg ni bara, så blir det mer mat över till oss.

– Jaja, sa Aron, gör som ni vill.

Alla de andra gav sig iväg för att äta.

I skymningen tog de yngre snäckorna avsked av de äldre. Aron och Georg gned länge känselspröten mot varandra.

– Jag har sett dig dö och jag har sett dig återuppstå, sa Aron lågmält. För mig blir du levande för evigt.

Alldeles ljudlöst gled de äldre snäckorna ut på körbanan i samlad trupp. De bildade en så stor klunga att det nästan var oundvikligt för en bil att köra över dem och få sladd. Just så skulle det också bli. När de gamla hade krupit i en timme blev de påkörda av den första bilen. Den krossade tre, fyra snäckor, men det inträffade ingen trafikolycka. Så kom ännu en bil, en grön sportbil, som med våldsam fart körde rakt in i klungan av snäckor. Olyckan inträffade i en kurva. Bilen sladdade med skrikande däck ut mot sidan av vägen. Efter kom en annan bil och den krockade med sportbilen som började brinna. Bilens förare kastades ut genom vindrutan. Snäckorna jublade, men samtidigt kände de ett stick i hjärtat då de tänkte på de gamla som offrat sig för deras skull.

– Stackars människa, sa Aron.

De andra såg förvånat på hönne:
– Vad menar du? Stackars människa?

– Ja, sa Aron. Visserligen har vi nu en fiende mindre, men den här människan hade ju inte gjort oss något ont. Men så är det. Ibland måste dessvärre någon oskyldig dö. Vi får se på människan som slungades ut ur bilen som på en snäcka som kastats mot en sten av ett människobarn…

En stund senare vimlade det av polisbilar och ambulanser. Vägen spärrades av, precis som snäckorna hade hoppats. Dessutom var det på väg att bli mörkt, så nu skulle ingen se dem när de påbörjade sin långa färd. Med Aron, Strange och Brutus i spetsen tågade sjuttio frihetslängtande snäckor ut på körbanan. Överfärden skulle ta flera timmar, men de skulle nog klara det innan vägen blev trafikerad igen. Det var i alla fall vad de hoppades.

När bilarna åter började strömma förbi så hade de bara någon meter kvar. En bil körde rätt över de två sista snäckorna i klungan. Alla beklagade förlusten, men gladde sig åt att resten kommit i säkerhet på andra sidan.

Vid vägkanten hittade de ett lik. Det var Georg, som hade anfört de äldre snäckorna. Hön hade slungats tvärs över vägen vid sammanstötningen. Brutus och Strange såg allvarligt på varandra. Aron drog sig in i huset för att få vara ensam några minuter.

– Vi ska söderut, sa Aron. Den här vägen leder åt rätt håll. Vi kryper längs vägkanten. Här får bilarna inte stanna så vi är nästan i säkerhet.

Just då passerade en bil i hög fart. En passagerare slängde ut en tom ölflaska genom fönstret. Den träffade en snäcka som dog omedelbart.

– Nästan i säkerhet, konstaterade Aron bedrövat.

– Hur kan du veta åt vilket håll som är söderut? frågade Strange.

– Det ser jag på stjärnorna, förklarade Aron.

Denna dag gled snäckorna långsamt framåt under ett par timmar. Så stannade en lastbil vid vägkanten och blockerade vägen för dem. Brutus undgick med nöd och näppe att bli överkörd.

– Jag tyckte du sa att det inte körde några bilar här? anklagade hön Aron.

– Vi är på ett annat ställe nu, förklarade Aron och tecknade till flocken att stanna. Bilar får stanna här. Det är en rastplats.

Föraren klev ur tankbilen och sträckte på benen. En liten stund stod han och såg ut över vägen. Så klev han upp i förarhytten igen.

– Vi väntar tills bilen kör, sa Aron.

Alla stod tysta, tills de hörde ett egendomligt brummande ljud från tankbilen.

– Vad är det för ljud? undrade Strange.

– Det är människan som sover, förklarade Aron. När människor sover ger dom ofta ifrån sig sådana läten. Det kallas att snarka.

– Sover människor länge?

– Ja, det kan du tro. Vi kanske får vänta länge här. Men vi kan inte komma förbi bilen. Om föraren vaknar kan vi lätt bli överkörda. Vi måste vara rädda om livhanken. Kom ihåg att vi är fria snäckor nu.

– Stopp ett tag! Det var Brutus som avbröt Aron med sin ljusa stämma. Om människan tänker sova länge, så kan vi krypa upp på tanken innan han kör igen. Vi kan få lift. En bil rör sig ju inte precis med snigelfart.

– Det är ett farligt förslag, sa Aron. Men också ett klokt förslag som skulle vara värt ett försök. Friskt vågat, hälften vunnet. Och vi har allt att vinna. Med en sådan där tankbil kan vi troligen komma till Snäckornas Nya land på bara några timmar.

– Vad väntar vi på? frågade Strange ivrigt och hön var redan på väg uppför det stora bakhjulet.

Snart följde hela flocken efter. Gamle Aron kröp sist för att försäkra sig om att alla kom med.

Det var ljuvligt svalt uppe på tanken. Den var hal, men en snäcka som har gott om slem på foten kan krypa och hålla sig fast överallt. En vältränad snäcka kan krypa på kanten av ett rakblad utan att skära sig.

Just när den sista snäckan kommit upp på tanken så startade bilen. Strax därpå manövrerade den sig ut i trafiken. Snäckorna såg förundrat på landskapet som tycktes flyga förbi.

– Hjälp! skrek flera av dem. Så fort är det bara inte möjligt att ta sig fram! Snälla Brutus, hur kunde du komma på en sådan förfärlig idé?

– Håll i er ordentligt bara, rådde Aron lugnande, så händer ingenting.

Strange älskade den höga farten, hön skrek av upphetsning.
– Vi är på väg mot friheten, ropade hön och hönnes ord fördes med vinden ut över landskapet.

Efter hand vande sig snäckorna vid upplevelsen, men när de varit på väg en stund så hände något oväntat. Tankbilen passerade ett vägarbete där det borrades och hamrades. Vägen var ojämn och tanken skakade våldsamt. En del snäckor hade inte så mycket slem kvar och föll ned på vägen. Sorgset såg de övriga efter dem, men det var redan för sent att göra någonting. De hade redan avlägsnat sig långt bort från sina kamrater.

– Vi sätter oss tätt tillsammans och håller fast i varandra, skrek Aron. Vi är bara starka tillsammans.

Men det fanns fler vägarbeten längre fram. Svarta, klibbiga asfaltstenar kastades upp på tanken och fastnade där. En av dem träffade Brutus.

– Aj! skrek hön. Stenen är glödhet!

Brutus bakkropp hade blivit illa bränd, men hön klamrade sig fast vid de andra. Tanken var inte alls så sval och skön längre. Stenarna hade hettat upp den. Snäckorna var desperata. Bilen började åter skaka våldsamt och ännu en snäcka måste ge upp och lämna jordelivet.

– Dessa människor, skrek Aron argt och utmattat.

Lyckligtvis dök det inte upp några fler vägarbeten och tanken svalnade så småningom. Snäckorna satt tätt intill varandra utan att säga något. Alla såg de på det skiftande landskapet och tänkte på sina döda vänner. Långt om länge stannade tankbilen och föraren försvann in i ett människohus.

– Ner från bilen, uppmanade Aron och alla följde villigt hönnes befallning.

– Härifrån måste vi gå till fots, sa Aron då alla kommit ned. Det blir knappast mindre ansträngande, men vi har redan kommit långt. Därför föreslår jag nu att vi går bort till den där busken med de härliga bladen, det tar oss bara ett par timmar. Där kan vi äta oss mätta och vila ett dygn innan vi fortsätter i morgon kväll.

– Har vi tid med det? frågade Brutus. Du har ju själv sagt att vi måste skynda oss. Vintern är på väg. Ett dygn kan betyda mycket – tänk om nu frosten överraskar oss när vi bara har ett dygn kvar till målet?

– Det låter förnuftigt, var det någon som sa. Har vi verkligen tid att vila, Aron?

– Tid är bara en del av saken, svarade Aron. Tänk om vi dör av utmattning strax före målet, därför att vi glömt bort att vilan har ett värde, att vila är en nödvändighet? Tänk om vi måste fly från en okänd fara och inte har några krafter kvar, därför att vi försummar att vila?

Snäckorna tänkte noga efter.

– Jag tror fortfarande att det är bäst att fortsätta, sa Brutus.

– Jag tänker åtminstone stanna här och vila, sa Aron och de flesta stödde hönne, för de litade på den gamla snäckans kunskap och erfarenhet.

– Jag tror att Aron har rätt igen. Var vore vi nu utan hönne? sa en av dem och alla snäckorna började röra sig bort mot busken.

Morgonen därpå samlades alla till ett möte. De var mätta och nästan utvilade. Morgonsolen värmde deras kroppar. Aron höll tal:
– Nå, sa Aron, vilket föredrar ni? Det stillsamma livet i Snäckornas Land eller detta strapatsrika liv i frihet?

– Friheten är bättre, instämde snäckorna.

– Så är det, kamrater. Inget är viktigare än friheten och inget är värre än ett liv i fångenskap. Men det är fortfarande långt kvar till Snäckornas Nya Land. Vi färdades långt igår. Jag har räknat ut att vi kommit nästan åttio kilometer söderut.

Snäckorna flämtade. Åttio kilometer på nästan ingen tid alls?

– Ja, mina vänner, åttio kilometer. Det är bara tjugo kilometer kvar. Men utan hjälpmedel… Den sträcka vi färdats har också krävt sina offer. Vi var sjuttio som gav oss iväg. Nu är vi bara femtiofyra och stackars Brutus här är illa bränd.

– Men var det ändå inte just Brutus som föreslog att vi skulle fortsätta i stället för att vila?

– Jo, det var det. Brutus står ut med smärtan, därför att hön vet vad som står på spel. Hön är ett föredöme för oss alla.

– Just det, ropade Strange förtjust och såg med beundran på både Brutus och Aron.

– Låt oss nu vila, avslutade Aron. I kväll fortsätter vi söderut. Vi ska inte längre följa motorvägen. Istället ska vi ta oss över vattendrag, över åkrar, över backar och genom skogar. Det blir tufft, men vi ska hålla känselspröten högt och dra vidare i högsta snigelfart.

Den närmaste månaden drog snäckkonvojen stadigt fram. Lyckligtvis omkom inga fler snäckor, även om de ofta hamnade i besvärliga situationer. Men två obehagliga händelser skakade gruppen.

Till att börja med var det tre unga snäckor som förirrade sig bort från flocken. Ingen kunde begripa vart de tagit vägen och det fanns ingenting man kunde göra. Snäckorna letade länge och väl, men så måste de dra vidare. Vädret blev hela tiden kallare.

I den andra händelsen var Brutus och en dyngbagge inblandade. Dagen då de mötte dyngbaggen befann de sig mitt ute på en åker. Alla var trötta, men vid gott mod. Det fanns inga faror inom synhåll och de hade på det hela taget inte råkat ut för något farligt under de senaste två dagarna.

Brutus brännsår hade nästan läkt sig, men hön hade fortfarande ont. Hön var trött och höll sig sist av allihop. Därför var det ingen som såg att hön blev angripen bakifrån. Två stora käftar bet sig plötsligt fast i Brutus bakkropp. De tillhörde en dyngbagge. Om den kommit framifrån skulle Brutus hunnit dra sig in i huset. Men baggen var listig och anföll bakifrån. De andra hörde Brutus skrik och flera av dem blev så rädda att de genast gömde sig i sina skal.

De som var modigare möttes av en hemsk syn – den stora dyngbaggen höll på att äta upp Brutus.

Men Brutus var inte tappad bakom en vagn. Hön drog sig kvickt in i sin bostad. De andra såg förbluffat på medan baggen drogs med in i huset, tills bara bakbenen stack ut. Brutus stannade länge inomhus. Skalbaggen sprattlade först kraftigt med benen, men så småningom slutade den. När den var alldeles stilla kom Brutus fram igen. Dyngbaggen hade kvävts till döds och den bepansrade kroppen hade tryckts ihop så att den var alldeles platt på mitten. Slapp och livlös föll den på sidan. Huvudet hade färgats vitt av blod. Brutus hade fått stora sår, men hön var vid liv.

– Vilken självbehärskning, prisades hön.

– Alltid går det ut över stackars Brutus, konstaterade Strange medlidsamt och även de övriga berömde och tröstade Brutus.

Men Brutus sa bara:
– Äsch, bry er inte om det. Och så drog snäckkaravanen vidare. Långsamt, långsamt.

De kom till utkanten av en skog där de måste bana sin väg genom vissna höstlöv. Efter olyckstillbudet med Brutus hade de enats om att det var dumt att gå i gåsmarsch. Ingen kunde se eftertruppen och det var säkert också därför som de unga snäckorna hade försvunnit.

I stället försökte de sprida ut sig på en lång linje, som anfallande soldater. Men de var alldeles för många. De tappade lätt kontakten med dem som var ytterst på flankerna. Det slutade med att snäckorna bestämde sig för att gå i en stor, sluten klunga. Dessutom hade de kommit på att de kunde turas om att bära varandra på ryggen. På så sätt kunde de vila samtidigt som de rörde sig framåt.

De träffade inte på några fler dyngbaggar, men andra djur – mullvadar, näbbmöss och igelkottar – överföll dem. Nu fanns det bara fyrtionio snäckor kvar.

– Vi måste hålla ut, sa Aron, och flocken höll ut. När de kom längre in i skogen var det en ung snäcka som anslöt sig till dem.

Det gick till så här: En dag var det dåligt väder. Det regnade och himlen var täckt av grå moln. Aron hade hela tiden lett flocken framåt, men hön vågade inte erkänna att hön inte längre säkert visste vilken väg som var den rätta. Har jag gjort fel? frågade hön sig själv. Borde vi ha stannat över vintern i Snäckornas Land?

På en skogsväg korsade en ung snäcka deras väg. Hön stannade upp och såg förvånat på de många släktingarna.

– Var hälsad snäcka, sa Aron högtidligt. Varför har inte du gått i dvala? Vintern närmar sig.

Den unga snäckan svarade med att själv ställa en fråga:
– Är det ni som i många år varit människornas fångar, men som nu är på flykt?

Aron stirrade:
– Hur vet du…?

– Jag heter Kim, svarade snäckan. Jag har gått vilse och kommit bort från de mina. Nu letar jag efter dom och det är därför som jag inte har börjat min vintersömn. Men jag tror inte att jag hittar dom. Jag har hört talas om er. I mitt sökande mötte jag tre unga snäckor som kommit bort från er grupp. Dom berättade för mig…

– Dom lever alltså! skrek Strange.

Kim såg på hönne ett ögonblick innan hön svarade:
– Ja, i bästa välmåga. Dom gick åt ett helt annat håll, så ni får nog aldrig se dom igen. Dom pratade om att gå i dvala, så det kommer säkert inte att hända dom någonting. Vem vet, dom kanske träffar på min släkt och blir en del av den.

Alla snäckorna drog en suck av lättnad. Tråkigt att de inte skulle få se de unga igen, men huvudsaken var att de tre hade det bra.

– Jag heter Aron, sa Aron, och det här är mina vänner. Det är riktigt att vi är flyktingar. Vi ska till Snäckornas Nya Land och vi ska helst vara där innan vintern.

– Snäckornas Nya Land? upprepade Kim. Var ligger det?

– Du har kanske hört talas om platsen där de giftgula blommorna växer?

Kim funderade en stund. Jo, det hade hön hört:
– Men då vet jag en snabbare väg. Får jag visa er den?

Från den stunden var Kim en del av flocken.

När de lämnade Snäckornas Land hade Strange varit mycket ung, nästan ett barn. Sedan dess hade hön förändrats, men det var först nu som hön blev klar över vad förändringen innebar. Då hön såg Kim kände hön något som hön aldrig hade känt förut. Kim var ungefär ett år äldre. Hön verkade så vuxen. Och så var hön så vacker, så skönt slemmig. Hönnes kropp gled så stolt fram på foten. Hönnes hus var så blankt och fint. Vad är det som händer med mig, undrade Strange? Håller jag på att bli tokig?

Hön och Kim hade blivit goda vänner. Men de talade med varandra på ett helt annat sätt än vad vänner brukar göra. Och när de pratade kunde Strange inte låta bli att titta på Kims mun med den sträva tungan som delade på bladen så fint när hön åt, och på hönnes känselspröt.

De språkades vid varenda dag. Plötsligt förstod Strange vad som hade hänt. Hön var kär. Men hur var det med Kim?

Kim pratade nästan aldrig med de andra snäckorna. Men när hön började smickra Strange för hönnes sätt att glida, hönnes slemmiga kropp, hönnes känselspröt och sträva tunga och om hönnes mod och hönnes snabbhet, fattade Strange hur det stod till. Strange kände en glädje som hön aldrig kunnat föreställa sig.

En dag när flocken stannat för att vila, drog sig Kim och Strange undan för att få vara ensamma. De drog sig flera meter bort från flocken, och när ingen av de andra snäckorna kunde se dem så upplevde de någonting mycket stort och enastående. Det var som om deras unga, slemmiga snigelkroppar plötsligt hade smält samman och blivit en enda. I timmar slingrade de sig kärleksfullt kring varandra, och när de åter blev två snäckor så visste de att de båda snart skulle lägga ägg.

De roligaste var att de på något sätt fortfarande kände sig som en, trots att vem som helst kunde se att de var två. De lovade varandra att i framtiden alltid vara ett, på detta underbara sätt.

Då de återvände till flocken visste alla vad som hänt, även om det inte var någon som hade sett någonting. Men ingen sa något, så Strange meddelade följande:
– Från och med nu är Kim och jag ett par.

Aron nickade sakta:
– Strange, sa hön milt, nu har du blivit vuxen.

– Ja, höll Strange med. Det är lyckan det, att vara vuxen.

Dessvärre varade Stranges lycka inte så länge. En vecka senare blev snäckorna angripna av en koltrast. Den svarta fågeln gjorde en störtdykning ned mot dem. Brutus fick syn på den först:
– Ta skydd! skrek hön. Alle man in i husen!

Snäckorna drog sig blixtsnabbt inomhus och väntade på vad som komma skulle. Koltrasten landade alldeles framför flocken. Men sin stora näbb högg den tag i den främsta snäckan – Aron. Den lyfte Aron högt upp i luften och släppte hönne mot en sten. Gång på gång upprepade koltrasten detta.

Men Aron var en gammal snäcka. Hönnes snigelhus var tjockt och koltrasten lyckades inte få hål på skalet. Den kastade ifrån sig Aron och gav sig på Kim istället. Kim var ung och hönnes skal var tunt. Det tog visserligen flera minuter innan koltrasten kunde krossa skalet, men utgången var ändå ödesbestämd.

De andra kröp fram när de hörde koltrasten flaxa iväg. Framför dem låg Kims snäckhus. Det var sönderslaget – och tomt. Strange grät och till och med Arons känselspröt skakade våldsamt. Hön mindes hur hön själv kände sig när Agda försvann.

– Låt oss ta en dagsvila här, sa Aron efter en stund.

Strange kröp ut i skogen. Hön hittade ett ställe där jorden var mjuk och grävde där ett fem centimeter djupt hål. I det lade hön femtio ägg och fyllde igen kammaren. Samtidigt begravde de äldre snäckorna Kims hus.

Kim och Strange hade egentligen kommit överens om att de skulle vänta med att lägga ägg tills de kom till Snäckornas Nya Land, men Strange bestämde sig för att hedra Kim genom att se till att just på den här platsen – alldeles i närheten av Kims grav – skulle deras barn för första gången se världens ljus.

Efter tillbudet med koltrasten fruktade alla för Arons liv. Därför anmälde sig en grupp starka unga snäckor som livvakter.
– Utan dig klarar vi oss mindre bra, sa de till Aron. Vi måste skydda ditt liv.

Aron blev glad över de unga snäckornas omsorg, men å andra sidan kände hön sig hämmad av att ha dem omkring sig dag och natt:
– Kom ihåg, sa hön till dem, att det inte är jag som betyder någonting. Jag är bara ett redskap åt ödet och det är ödet som egentligen betyder något.

Men när de en dag blev anfallna av en myrkoloni var Aron ändå ganska tacksam över att vara omgiven av dessa tappra ynglingar, trots att faran inte var större än att ingen behövde sätta livet till. När Aron stack fram huvudet igen efter anfallet så låg alla myrorna döda på marken.

– Hur har ni slagit ihjäl dom? frågade hön. Snäckorna såg på hönne.

– Vi har inte slagit ihjäl någon. Myrorna dog ändå. Vi tänkte just fråga dig.

Aron undersökte ett av liken. Hön tvekade ett ögonblick, så sa hön:
– Människor.

– Människor? frågade en snäcka förvirrat. Jag skulle kunnat slå vad om att det var myror…

– Naturligtvis är det myror, sa Aron irriterat, men dom har blivit dödade av människor. Människorna har alla möjliga gifter som dom använder på djur och växer som dom inte tycker om och därför förintar. Ibland använder dom gifterna på varandra också.

– Den här gången var det ju tur för oss, påpekade Strange.

– Ja, medgav Aron. Ni ska inte tro att människorna alltid är onda, för det är dom inte. Dom är faktiskt rätt lika oss snäckor. Det finns både onda och goda människor. Fast dom är lite dumma, för det är sällan dom förstår sig på naturen. För övrigt måste vi hålla ögonen öppna. Om myrorna dör av gift så betyder det att det måste finnas människor i närheten. Just då hördes ett öronbedövande ljud.

– Vad är det? utropade Brutus.

– Titta där borta, sa Strange. Ljudet kommer därifrån. Från det där, det där… Vad är det för någonting?

– Jamen, sa Aron. Det är ju ett människobarn som ligger på marken. Vad gör det här?

– Varför låter det så där?

– Det gråter.

– Men varför?

– Jo, titta. Myrorna har gett sig på barnet också, precis som dom gjorde med oss.

– Är det ingenting vi kan göra? Kan vi inte jaga bort myrorna eller…

– Vi är alldeles för långsamma av oss. Vi kan inte vara till hjälp.

– Det är ju hemskt.

I samma ögonblick dök en vuxen människa upp och snäckorna gömde sig i husen. När barnet slutade gråta kröp snäckorna fram igen.

– Människomamman har räddat barnet och tagit det med sig, förklarade Aron.

– Då älskar också människorna sina barn, konstaterade Strange.

– Naturligtvis, min vän. Naturligtvis.

Vintern närmade sig. Luften blev kyligare och tiden knappare. Det var fortfarande långt till Snäckornas Nya Land. Men de kom allt närmare målet. Snäckorna lade märke till att landskapet blev mer och mer likt ett kärr.

Tidigt en morgon väcktes de av en förtjust stämma.
– Hurra! ropade den, Hurra, jag är född!

Snäckorna vaknade och såg förvirrat på varandra. Det var ju en besynnerlig sak att ropa så där. Vem var det egentligen som ropade? Ljudet kom uppifrån och de såg att ovanför dem kretsade en liten insekt.

– Hallå, du däruppe, ropade Aron, vem är du?

– Jag är en dagslända, svarade insekten. I åratal har jag varit larv, men nu är jag född. Jag är en slända. En hel dag ska jag leva som slända. Jag ska träffa andra dagsländor och jag ska para mig. Jag har hört berättelser om alla de ting som finns här i världen. Doften från djupgröna barrskogar, färgerna i solnedgången, det svala livgivande regnet, ljudet från ett brusande hav… Livet har just precis börjat.

Strange och Brutus sa till varandra, att det väl inte kunde vara så trevligt att veta att man bara hade en enda dag att leva. Då måste det ju kännas bättre att fortfarande vara larv.

– Larva er inte, replikerade dagsländan. Man strävar ju högre upp!

– Kom ner hit, bad Aron.

Dagsländan landade framför flocken.

– Hej allihop! Vad är ni för några? Vart är ni på väg? undrade den glatt.

Aron berättade om Snäckornas Land och deras flykt därifrån.

– Det var ju förfärligt, utbrast sländan, att vara fängslad. Det måste vara som att vara larv, när det enda man vill är att flyga!

Aron fortsatte berätta och sländan blev bedrövad:
– Snäckornas Nya Land? Och ni vet inte alls var det ligger? Tänk om ni flyr åt fel håll?

– Vi ska söderut, sa Aron, så mycket vet vi. Men om vi inte når fram…

– Hur känner man igen landet? frågade sländan.

– Det är platsen där dom giftgula blommorna växer, förklarade Aron. Det är ett kärr.

– Vet ni vad? sa sländan. En dag är faktiskt en otroligt lång tid och solen har ju precis gått upp. Så jag kan använda en del av min dag till att hjälpa er. Jag ska leta rätt på Snäckornas Nya Land och berätta för alla där att ni är på väg.

– Jamen, protesterade Brutus, tänk om det är längre dit än du tror? Tänk på din dag. Det är ju hela ditt liv…

– Ja, instämde Aron, du får inte låta en för stor del av livet gå åt för vår skull.

– Prat, svarade dagsländan. Vad ska man använda sitt liv till, om inte för att vara till nytta? Finns det en bättre känsla?

– Jo… började Aron.

Men sländan hade redan lyft och påbörjat sin flygfärd. Snäckorna var djupt rörda. Långt borta i fjärran hörde de hur sländan ropade:
– Hurra, jag är född och har fått en uppgift. Hurra, jag är född…

Dagsländan flög och flög. Under förmiddagens lopp nådde den höjden av sin ungdoms kraft och den ropade till alla och njöt av livet. Men redan tidigt på eftermiddagen började den känna sig trött och mindre säker på sig själv och sin uppgift. Vingarna var överansträngda och åldern gjorde sig påmind. Då och då landade sländan för att fråga andra insekter om vägen. Så flög den vidare söderut igen, ända tills solen gick ned. Det blev allt mörkare och sländan var nära att ge upp. Dagen var snart till ända. Skulle hela hennes liv ha varit förgäves? Nej, tänkte den och ryckte upp sig. En gång till ska jag landa och fråga efter vägen.

Den hade flugit över vattendränkta marker större delen av dagen. Men var fanns de giftgula blommorna? Dagsländan landade gammal och trött. En ung slända dök upp och satte sig vid dess sida.

– Goddag, herrn, sa den hövligt som man brukar till gamla.

– God kväll, rättade dagsländan. Vet du var de giftgula blommorna växer?

Den unga sländan gav upp ett skratt och lyfte:
– Hör du, farfar, sa den i flykten. Håller du inte på att bli lite gaggig?

– Oförskämda snorunge, väste dagsländan ilsket. Gaggig? Vad menade den där slyngeln egentligen? Var man gaggig bara för att man frågade efter de giftgula blommorna?

Dagsländan kunde inte höra så bra längre, men den uppfattade i alla fall hur en groda kväkte någonstans i närheten. Då sländan öppnade sina trötta ögon upptäckte den att den satt på – ja, just det – en giftgul blomma.

Blomman var vissen. De giftgula hade blommat ut. Det var därför sländan inte hade kunnat se dem från luften.

– Jag är framme, jag är framme! viskade sländan. Den var så trött att den inte orkade sitta kvar på blomman, utan föll ned på marken. Vad var det för ett djur som stirrade på sländan där den låg? Dagsländan ansträngde sina ögon till det yttersta. Den kunde se… Var det två känselspröt? Två känselspröt!!!

Den hade landat rakt framför nosen på en snäcka.

– Snäcka, viskade den döende dagsländan, lyssna på vad jag har att säga.

– Ja, svarade snäckan vänligt och lade örat intill sländan. Och med allt svagare röst berättade dagsländan om snäckorna som kom från Snäckornas Land, om deras flykt, om deras långa färd, om deras mål…

– Hjälp dom, viskade sländan, dom är på väg. Och så gav sländan upp andan och dog.

Under tiden råkade snäckorna ut för en katastrof när de passerade en fabrik. Givetvis hade de lagt märke till fabriken, för ingen kunde undgå att se den tjocka svarta röken, men de kunde ju inte veta vad det var för sorts fabrik. Det fick de heller aldrig veta. De märkte att luften blev sämre och sämre. Och så plötsligt kunde ingen av dem röra sig. I flera timmar låg sniglarna där orörliga på marken.

Sedan kom regnet och sköljde av dem och väckte dem till liv igen. Det vill säga nitton sniglar vaknade till liv igen, däribland Brutus, Strange och Aron. Resten var döda. Deras livlösa kroppar flöt omkring i vattenpölarna.

– Neej, grät Aron, jag orkar inte mer. Jag ger upp. Mitt liv är bortkastat.

– Dumheter, det finns alltid hopp, sa Strange, men hön lät inte särskilt övertygande.

– Vad var det egentligen som hände? frågade Brutus omtöcknad och modlös.

– Människor, konstaterade Aron. Ett utsläpp från deras fabriker. Dom kan få döda varandra bäst dom vill, men varför oss, varför naturen? Vad har den gjort?

– Bara dom starkaste har överlevt, rapporterade Brutus. Och så du, Aron.

– Jag fick inte så mycket gift på mig, sa Aron. För jag var omgiven av mina livvakter, som alla är döda nu.

– Låt oss fortsätta, sa Brutus. Det är för sent att ge upp. Det vore ödesdigert.

– Dessa människor, snyftade Aron, dessa människor.

– De älskar sina barn. Det har du själv berättat för mig, påminde Strange lågmält.

Snäckan som lyssnat på sländan hette Maria. Hön var gammal, lika gammal som Aron. Hönnes egen familj hade försvunnit spårlöst för många år sedan och hön trodde nu att den kanske befann sig i det som sländan kallat Snäckornas Land. Därför skulle hön gärna hjälpa flyktingarna att komma hit till vad de kallade Snäckornas Nya Land. De flesta andra snäckor här hade redan påbörjat sin vinterdvala, men Maria hade väntat. Hön hade haft en föraning om att någonting skulle hända. En föraning?

Snäckornas Nya Land. Hön funderade på namnet. Det lät mycket finare än Platsen där de giftgula blommorna växer. Hön måste hjälpa flyktingarna, annars skulle de aldrig hinna fram till det nya landet innan vintern kom. De måste få hjälp och det genast!

Bäst som Maria satt där, djupt försjunken i tankar, flög en koltrast förbi. I vanliga fall skulle hön genast ha gömt sig vid åsynen av den svarta fågeln, men nu fick hön en idé:
– Hör du, koltrast! ropade hön.

Trasten landade och såg konstigt på hönne. Ett byte som ropar på rovdjuret?

– Skulle ni kunna tänka er att äta upp mig, herr Koltrast?

Fågeln funderade på saken.
– Njaa, just nu är jag mätt, men ja, det finns ju inte så många snäckor kvar här i trakten, så du kunde säkert smaka gott… Vill du att jag ska äta upp dig?

– Nej, protesterade Maria. Absolut inte! Men hör på nu. Skulle du inte få mer mat om det fanns fler snäckor här?

Koltrasten nickade.

Maria berättade för trasten om snäckkolonin som var på väg. Det vattnades i munnen på fågeln och den undrade hur den skulle kunna hjälpa snäckorna en bit på vägen.

– Jo, flyg iväg och kalla alla till ett möte, föreslog Maria, så hjälper vi snäckorna att komma hit. Dom kommer till sina drömmars land, och ni, herr Koltrast, får mera mat. Era släktingar kommer att tacka er!

Och så blev det. Koltrasten sammankallade kärrets invånare till ett möte.

– Snäckflyktingar, kanske hundra, är på väg hit norrifrån, sa Maria till församlingen. Vem vill hjälpa dom?

Först att anmäla sig var masken, snoken, sländan och paddan.

– Vi är redo, förklarade de.

Sedan följde många deras exempel: Eldflugor, fjärilar och grodor.

– Hur ska vi bära oss åt? undrade Maria.

– Du själv kan ingenting göra, sa grodan. Du är ju lika långsam som dom andra. Men jag kan skutta dom till mötes och alla andra snabbfotade djur kan hänga med. Hur långt borta är dom?

– En dagsresa för en dagslända, svarade Maria.

– Jamen, då har vi ju bråttom, utbrast grodan. Är det någon som röstar emot att vi ger oss av med detsamma?

Då hördes en gammal, gnällig stämma:
– Det gör jag, sa den släpigt, jag röstar emot.

Alla såg på den som talat. Elisabeth, en gammal padda.

– Varsågod, sa Maria, det har du rätt till, naturligtvis.

Och så talade den gamla paddan:

– Ärade medborgare i landet med de giftgula blommorna. Jag är speciallärare och jag tänker tala hövligt till er för jag är övertygad om att ni bara vill andra väl. Godhet och intelligens är emellertid inte samma sak, och jag måste i all enkelhet påpeka att jag tänker lite mer framåt i tiden än vad ni gör. Därför anser jag att vi inte ska ge oss av på någon räddningsfärd. Därför anser jag att vi aldrig ska släppa in de främmande snäckorna i vårt land. Jag förstår mycket väl att dessa snäckor har det svårt. Jag vet det, att vara flykting är något av det värsta man kan vara i den här världen. Jag ska gärna hjälpa dom att hitta ett grönskande stycke land där dom kan leva i fred. Men säg mig, kära vänner, varför ska dom slå sig ner just här hos oss, när det finns så många andra fina platser som kanske till och med ligger närmare deras hemland?

Den gamla paddan var tyst en stund, lät orden sjunka in och fortsatte sedan:
– Snäckorna ska jag gärna hjälpa, men när jag röstar emot så är det för att jag röstar emot Maria och grodan. Dom pratar som om det inte fanns några andra åsikter än deras egna. Och gör man inte som dom säger, så blir dom sura. Hörde ni inte hur hön skyndsamt försökte gå vidare i stället för att fråga efter min mening? Och så är det en viktig sak som Maria inte berättat för er. Om hönnes släktingar kommer hit så får även andra höra talas om det och så kommer dom också hit. Vi som redan bor här kommer så småningom inte att få plats. Det finns inte mat till alla och om vi vill stanna kvar så kommer det att sluta med ofred och olycka för alla.
Hur kommer landet med de giftgula blommorna att se ut om några år, om vi fortsätter med den här barmhärtighetspolitiken? Maria borde skämmas som kallar detta för hjälp. Jag tycker att ni ska ansluta er till förnuftet istället och hjälpa snäckorna på mitt sätt. Låt oss leta reda på ett bra ställe där dom kan leva i fred och sköta sig själva, istället för att komma hit, äta upp vår mat och lägga sig i hur vi lever. Det var allt jag hade att säga.

Alla de djur som kommit till mötet stirrade först på den gamla lärarinnan, sedan på varandra. Några började mumla något om att paddan egentligen sagt något mycket klokt. Då tog Maria åter till orda:
– Ärade padda och övriga medborgare! Jag måste ställa en fråga till er.

…………………….

Regnet öste ner över de nitton snäckorna som fanns kvar.

– Varför regnar det så våldsamt? undrade Strange.

– Det är också människornas fel, svarade Aron. När dom gör sina experiment under marken och ovanpå Jorden påverkar det klimatet. Människan vet nog inte riktigt vad som är hennes mål. Men vi måste hålla ut och fortsätta. Tänk på vårt mål!

– Målet! grimaserade Brutus. Det regnar, gamla snäcka, det öser ju ner! Och nätterna är kalla, alldeles för kalla. I natt kommer våra genomvåta kroppar att frysa till is och ingen av oss får se dagen gry i morgon.

– Du är inte den enda som sagt det, min Brutus, sa Aron. Men vet du vad jag tror? Jag tror att Det Nya Landet ligger bara en dagsresa härifrån.

– En dagsresa! utropade Brutus. Om en dag är vi döda allihop. En dagsresa. Minns du att jag ville att vi skulle fortsätta vår marsch, trots att jag var skadad, medan du ville att vi skulle vila ett helt dygn?!

– Du fick ju beröm då, Brutus.

– Beröm, ha. Och så drev du igenom din egen vilja. Du har lett oss i döden. Om man ändå hade stannat i Snäckornas land. Vem orkar över huvudtaget tänka på att fortsätta?

– Jag orkar, protesterade Strange bestämt.

– Tyst med dig, din snacksaliga gröngöling. Följ med Aron du bara, om du har lust. Vi andra stannar här!

– Just det! skrek de andra.

– Låt oss njuta av vår sista dag i livet, dånade Brutus. Låt oss festa och para oss hämningslöst!

– Para sig utan hämningar? utropade Strange som tänkte på Kim. Vad har det med kärlek att göra? Varför ger ni upp?

– Kärlek? sa de andra, vem pratar om kärlek? Vi pratar om att ha roligt.

Aron skakade på huvudet och sa att de skulle ta sitt förnuft tillfånga. Men inte hjälpte det.

– Vi stannar här! fastslog Brutus. Här ska vi ha skoj och här ska vi dö. Vi ska dö till pukor och trumpeter, låt oss njuta av livet in i det sista.

Hön började samla ihop kvistar och sa:
– Kom så gör vi en staty av Aron, ”vår store räddare”.

Alla hånlog och stödde idén. De började samla material till statyn. Stämningen blev så upphetsad att även Strange rycktes med och började dansa omkring. Aron gick avsides för att få vara ifred. Hönnes hjärta svämmade över av sorg och vrede. Skulle planen verkligen slå fel, så nära målet? Var det verkligen hönnes och hela stammens öde?

…………………….

– Var så god, Maria lilla. Ställ din fråga, sa den sluga speciallärarinnan, paddan Elisabeth.

– Ni är födda här, liksom era föräldrar och farföräldrar. Men varifrån kom deras förfäder, fru padda? anförde Maria.

– Är det så viktigt att veta? Vad har det med saken att göra? svarade paddan Elisabeth undflyende.

– Det kan jag upplysa dig om, sa Maria. Dina föräldrars föräldrar är inte födda här. På den tiden var det mest snäckor som bodde här, men trots det blev dina förfäder insläppta, precis som dom andra paddorna som kom hit som invandrare.

– Jamen, det är ju så länge sedan, opponerade sig paddan.

– Ja, det är länge sedan. Och den gången förstod både snäckor och paddor att ingen av dom hade ensamrätt till den här platsen utan att den tillhör alla.

– Också dom som äter upp vår mat? polemiserade paddan.

– Alla måste äta för att överleva, lärde Maria ut. Och har ni – och nu talar jag till er alla – har ni någonsin tänkt på att djur som flyr från ett tyranni måste vara starka och toleranta? Varelser som inte finner sig i allt. Är det så hemskt att en sådan sort kommer in i landet? Eller är ni rädd för dom, fru padda, därför att dom kanske är modiga och starka?

Paddan sa inte ett ord, för alla skrattade åt henne.

– Nå? sa grodan, ska vi rösta en gång till? Vem röstar för att vi ska ge oss iväg med detsamma?

…………………….

Aron kände sig mycket ensam. Hön satt på en liten upphöjning i marken och bara väntade på natten, då frosten skulle döda hönne. Men plötsligt fick hön syn på någonting som rörde sig vid horisonten. Det var en brokig samling som kom emot hönne: Grodor, maskar, ormar, sländor, fjärilar, ja till och med en ensam padda.

– Var hälsad, kamrat, sa en groda. Är det du som är ledaren för dom snäckor som är på väg till Det Nya Landet?

– Det är jag, svarade Aron.

– Vi kommer just därifrån, förkunnade grodan. Er budbärare, en dagslända, nådde fram till oss och berättade om er, och vi har kommit för att föra er till oss innan frosten sätter in. Men var är alla dom andra?

– De festar och parar sig hejdlöst, erkände Aron skamset.

– Festar? upprepade grodan förvånat, och Elisabeth sa med detsamma:

– Vaad vaar det jag saa!? Dom kan stanna där dom hör hemma! Annars smäller det!

– Dom har tappat modet, ursäktade Aron dem. Och nu har dom blivit alldeles tokiga. Kom så går vi bort till dom, innan dom festar ihjäl sig.

Kring en inte särskilt porträttlik staty av Aron låg arton snäckor. De var utmattade. Ett par sjöng lågmält.

– Dårar! skrek Aron. Vakna upp ur ert rus! Ödet har sänt oss en räddning. En patrull från Snäckornas Nya Land har kommit för att föra oss HEM!

Snäckorna bligade slött på Aron. Långsamt gick det upp för dem vad det var hön sa. De masade sig fram för att förklara hur mycket de skämdes över sitt uppförande, men sedan blev de så glada att de totalt glömde bort att skämmas. Aron förlät dem och delade deras glädje. Och alla ropade:
– Hurraa! till minne av den modiga dagsländan som hade levt sitt liv för deras skull.

– Sätt er upp på våra ryggar, så ger vi oss av, föreslog snoken.

– Tack! strålade Aron. Vi är verkligen tacksamma för er hjälp.

Strange frågade:
– Hur lång tid tar det att komma till ert land?

– Vi vet en genväg, svarade grodan. Ni är på väg in i människornas land, men den vägen tar vi inte. Den är för farlig. Vi ska gå raka vägen till kärret där de giftgula blommorna växer. Det tar ett dygn.

– Låt oss ge oss av, kära vänner, ivrade Brutus.

Det tog en ordentlig stund innan snäckorna kommit upp på sina hjälpares ryggar, men sedan bar det av. Ibland hände det att en snäcka, som exempelvis den skadade och otursförföljde Brutus, ramlade av, men då väntade hela flocken tills hön hade tagit sig upp igen.

De färdades hela dagen och natten. Eldflugorna flög framför och lyste upp vägen för dem. Flera gånger under natten var de tvungna att avbryta färden på grund av kylan. Snäckornas slem ville inte fästa på djurens ryggar och maskarna måste värma snäckorna. Maskar är visserligen kallblodiga, men deras kroppsvärme räckte ändå långt. Trots det frös snäckorna i den bitande kölden. De önskade att de snart var framme. När solen äntligen gick upp kunde alla se landet med de giftgula blommorna vid horisonten.

Snäckornas Nya Land var ett härligt land. Och till våren skulle det bli ännu bättre. Snäckorna var tvungna att genast gå i vinterdvala, för nästa natt skulle frosten säkert sätta in på allvar. Dessförinnan skulle de hälsa på den snäcka som såg till att de blev räddade.

– Det här är Maria, sa grodan, när den presenterade hönne.

Aron betraktade hönne, och utbrast strax:
– Maria, min systerbror!

– Aron! utropade Maria. Min brorsyster! Jag hade en föraning om att du skulle vara med bland dom snäckor som var på väg hit. Det är ju evigheter sedan vi sågs. Och de två snäckorna gnuggade känselspröten längre än vad de flesta snäckor hade gjort före dem.

Strange hade redan krupit in i sitt hus. Hön skämdes över att hön varit med och hånat Aron. Och så sörjde hön fortfarande Kim. Kanske skulle vintervilan dämpa sorgen. Till våren skulle hön vakna till ett liv i frihet, ett liv i solen. Hön tänkte på barnen som skulle födas vid Kims grav i skogen. Även de skulle få ett liv i frihet. Till våren skulle allt vara annorlunda. Och det fanns säkert många trevliga unga snäckor i Snäckornas Nya Land…

Strange började bygga den mur av kalk som skulle vara hönnes skydd mot vinterkyla och uttorkning. Även Brutus hade dragit sig inomhus. När hön vaknade till våren skulle allt vara bra och alla hönnes sår skulle vara läkta.

Länge efter det att de andra snäckorna gått i ide stod Aron och Maria kvar och gnuggade känselspröten mot varandra.

– Vi måste också gå i dvala, sa Maria. Farväl, min brorsyster. Farväl, kanske för alltid.

Aron drog sig tillbaka och påbörjade sitt arbete med kalklocket. Till våren… Nej, hön var för gammal, hön skulle inte få uppleva våren. Och troligen skulle inte Maria det heller, för de var barn av samma kull. Men Aron var inte ledsen för det.

Hön hade ju träffat sin systerbror som hön aldrig hade trott att hön skulle få se igen. Och flyktplanen hade ju lyckats. Efter så många år hade planen lyckats till sist. Hön var i Snäckornas Nya Land, Snäckornas Nya Gamla Land. Här skulle de överlevande arton snäckorna vakna till våren. Här i paradiset.

Hade hön gjort fel när hön kallade platsen ett paradis? Här fanns ju rikligt med djur som åt snäckor. Och snäckor är ju inte heller så snälla mot varandra alla gånger… Och ändå. Snäckorna skulle finna sig tillrätta med tiden. Med tiden, ja!

Snigelfart är bättre än ingen fart alls…

Aron blev färdig med kalkmuren. Nu skulle hön bara lägga sig att sova, kanske för att aldrig mer vakna. Hön kände ingen sorg. Hön var i frihet och det var det enda som betydde någonting.