Sverige – landet där vi slutade höja vår röst mot ondskan

Jag tänkte att alla skulle se att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna tappat alla spärrar eftersom det var priset för SD:s stöd. Det blev ju precis så illa som många av oss varnat för att det skulle bli. På vissa sätt blev det värre.

Jag hade förväntat mig en våg av kritik från sunda människor med borgerliga värderingar och socialdemokrater med kampglöd. Det mest slående var istället tystnaden.

Kanske ökade tystnaden av att oppositionsledaren Magdalena Andersson inte hade några direkta invändningar mot de människofientliga delarna av avtalet utan istället menade att det var Socialdemokraterna som egentligen varit först med den nya hårda migrationspolitiken.

Förvånansvärt många människor har valt att inte läsa Tidöavtalet – det samarbetsavtal som reglerar hela landets riktning just nu. Jag kan delvis förstå dem. Det är plågsam läsning. Det gör ont. Kanske handlar tystnaden om att så många inte orkar läsa.

Jag tänkte ändå att alla som trots allt läste skulle studsa till på formuleringar om att frånta asylsökande rättigheter, hur biståndsarbete framöver ska handla om att slänga ut människor eller på olika sätt skrämma dem från att komma till Sverige.

Jag tänkte att människor skulle bli förtvivlade över hur godhet omstöpts till ondska. Jag tänkte att vanliga svenskar skulle slå näven i bordet och säga att nu räcker det. Så här elaka kan vi inte vara och fortsätta kalla oss medmänniskor.

Tystnaden gör ont. Visst finns det de som höjer sina röster. Några av oss tar kampen i arbetsrum, bland vänner, i sociala medier. En del av oss skriver till och med böcker, skapar musik, skriver insändare.

Men de flesta som brukade höja sina röster har slutat prata om det fruktansvärda i att ett parti grundat av nazister först tog sig in i finrummet, sedan fick sitta till bords och slutligen hamnade på honörsplats.

Det jobbigaste är tystnaden från vanligt folk och hur snabbt det gick att få det som för bara tio år sedan sågs som oacceptabelt att bli acceptabelt.

Kampen är stark i filterbubblor på nätet. På de allra flesta andra platser har människor slutat kämpa. Man suckar bara lite uppgivet åt populism och trumpism. Trötta på den. Samtidigt håglösa och kraftlösa. Normalisering varvat med acceptans. Det här skrämmer mig.

Kristian Lundberg jämförde det i sin bok ”Det här är inte mitt land” med hur det är när man stiger ner i ett badkar och först efteråt inser att värmen gjort huden rödflammig. Han upprördes över hur vi i Sverige allt oftare ger oss på utsatta människor istället för att ta hand om dem.

Hur blev vi ett land som tycker att bästa sättet att hjälpa fattiga människor som ber om pengar är att förbjuda dem att göra det?

Hur blev vi ett land som tycker att bästa sättet att få människor att lära sig ett språk är att tvinga dem att göra det?

Hur blev vi ett land som tycker att bästa sättet att värna om klimatet är att låta någon annan värna om klimatet?

Och framförallt: Hur blev vi ett land där människor slutat höja sina röster mot ondskan?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.