Dumpen är en oändlig kloak utan botten!

Dumpens fiktiva barn, vuxna som låtsas vara under 15 år, söker aktivt efter vuxna i olika sociala forum för sexuellt umgänge. ”Barnet” bokar in ett möte för sexuellt umgänge med den vuxne. Dumpen möter upp personen i fråga och filmar konfrontationen, och rekommenderar att söka hjälp hos Impulskollen, som sedan publiceras på hemsidan dumpen.se för samtliga besökare att beskåda, såväl namn som bild visas. De fiskar efter sina ”gäddor” i den digitala världen och får allt för ofta napp. ”Hall of shame” som man finner på Dumpens webbplats har redan exponerat 512 vuxna, främst män och fåtal kvinnor.

Självmord efter en konfrontation tillhör inte vanligheten, men en åttonde man har nyligen valt att avsluta sitt liv efter uthängningen.

Impulskollen, som var en samarbetspartner från år 2023 fram till oktober 2024, är numera nedlagd då det i en granskning av Aftonbladets grävprogram 200 sekunder, bland annat har framkommit att företaget som påstod sig ha psykologer och terapeuter, hade varken kvalificerad personal som kunde ge nödvändig vård och inte heller tillstånd att bedriva vårdverksamhet.

Impulskollen gav löften om att de skulle slippa bli uthängda av Dumpen om de betalade för vården de fick från Impulskollen, vilket bekräftas av dem själva.

VD Michael Strandberg drar med sig Dumpen ner i en kloak av skumma affärer när Aftonbladet avslöjar att en mans anhöriga, under press har betalat 1,8 miljoner kronor för fejkvård. Michael påstår nämligen att stora delar av dessa intäkterna delades med Dumpen. En volontärarbetare för Dumpen erbjöds mellan 10 000 och 15 000 kronor av Michael för varje konfronterad man som lämnades över till Impulskollen. Betalningen skulle ske kontant eller genom att swisha till andra personer i hennes närhet.

Dumpen förnekar samtliga anklagelser och menar att ingen kan köpa sig fri från uthängningen, men att Impulskollen kunde rekommendera en publicering vid ett senare tillfälle för att minimera risken för självmord mitt i en krishantering. Dumpen förnekar även att de skulle ha erhållit någon annan ersättning än fakturor som avser annonsering på Dumpens hemsida.

Impulskollen bekräftar Dumpens ställningstagande på hemsidan och menar att media har misstolkat. Utöver annonsbetalningar har det inte skett ytterligare överföringar till Dumpen eller dess representanter och Impulskollen har inget inflytande över beslutet om publicering på Dumpens hemsida. Däremot ber de om ursäkt för att ha rekommenderat mindre lämpliga finansieringsalternativ för behandling i samband med att enstaka individer önskat hjälp.

Men bollen är i rullning och man lär gå till botten med hur allt ligger till.

Advokaterna Thomas Bodström och Hanna Larsson polisanmäler Impulskollens Michael Strandberg och Dumpens Sara Nilsson och Patrik Sjöberg. Det handlar om brott som olaga tvång, utpressning och bedrägeri. Thomas Boström kommer även representera tio personer i fallet. Ytterligare en om vållande till annans död för de som har begått självmord efter en uthängning kommer utredas.

Sara Nilsson, som är ansvarig utgivare av Dumpen, är redan i en rättsprocess om grovt förtal och inväntar en rättegång år 2025.

Det tar aldrig slut. Allt med Dumpen är en oändlig kloak utan botten.

Det är som om jag tvingas ner i en kloak och det blir bara vidrigare och vidrigare. Jag är inte alls främmande med den känslan när det gäller Dumpen. Jag känner samma sak varje gång jag besöker hemsidan.

”Hall of shame”, heter fliken där pedofiler hängs ut. Jag ska inte sticka under stolen med att även jag har tänkt tanken på om tillvägagångssättet är lagligt? Det är otroligt osvenskt och känns mer som en amerikansk tv-show. Groteskt. Vulgärt. Hur är det möjligt att de kan publicera alla de som har sexchattat och bestämt träff med ett barn till offentligheten?

Jag känner skam å ”gäddornas” räkning och tycker rent ut sagt synd om dem. Jag ser rakt in i rädslan över att ha blivit påkommen. De smutsigaste hemligheterna som man döljer är nu där ute för hela världen att beskåda med förakt, avsky och det är en dag likt domedagen och för alltid.

Det vrider sig i magen på mig då vetskapen om konsekvenserna för deras handling i stort sätt är slutet för familjeliv, arbetsliv, vänner och alla i hens nätverk som också ska behöva leva med detta. Samhället kommer att förskjuta dem och de ska mötas av blickar fyllda av hat. Det är en fruktansvärd skam som de ska leva med i resten av sina liv.

I samma sekund sköljs jag över det faktum att dessa personer bestämt träff med ett barn. Ett barn som de tänkte utnyttja, förgripa sig på, våldta.

Jag klickar mig fram ytterligare in i kloaken. Sexchattarna, det är förövare som är intresserade av spädbarn, 2-åringar, 4-åringar, ja alla möjliga åldrar. Mina kräkreflexer reagerar som om varje sekund av videon och allt sexchattande som jag läser vore ett gift som utsöndras genom skärmen. Vill jag se andras smutsigaste, vidrigaste tankar och handlingar och deras avsikter? De som vi föraktar mest för att de skadar det heligaste, våra barn.

Tankarna tvingar mig till ytterligare en kloak. Statistiken över antal barn som våldtas, att en aktiv pedofil i snitt lyckas förgripa sig på över 150 barn om hen inte åker fast. Jag minns alla artiklar över alla låga straff som har frisläppt en pedofil som har förgripit sig på ytterligare barn. Vården som är otillräcklig, och går det ens att bota en sexuell läggning gentemot barn? Hur skyddar vi våra barn?

Jag faller djupare i samhällets kloak av skam. Ett misslyckande som barnen betalar med våldtäkter. Lagar som är otillräckliga, att endast 4% av samtliga anmälda brott leder till dom, hur kan det ens vara lagligt att sexchatta med minderåriga oavsett om det är ett fiktivt barn eller inte? Och hur ser livet ut för alla våldtagna barn som måste leva med skammen som inte är deras att bära? Hur kan vi leva med självmordsstatistiken på alla våldtäktsoffer? Självskadebeteenden, missbruk, prostitution, en bottenlös kloak, det är precis vad det är.

Trots all äckelkänsla, vidrigheter och ångest hämtar jag andan hos Dumpen. Dumpen känns för mig som en frisk fläkt i jämförelse. Även om jag ogillar deras tillvägagångssätt och skulle ogilla dem än mer om det visade sig att de dessutom var skyldiga till samtliga brott som de nu anklagas för, så hämtar jag andan hos den vidriga, groteska Dumpen.

Dumpen ger mig tröst och hopp med sina 268 000 medlemmar på Facebook som för det mesta är överens. Det vore att gå för långt för att kalla dem för en sekt men det finns en otroligt stark energi i den gruppen och som växer sig allt större. Det swishas ofta. Det hejas på. En del berättar om sina egna erfarenheter och landar mjukt i ett hav av styrkekramar. En och annan låter som bödeln, som vill halshugga, lemlästa och införa dödsdom på alla pedofiler. En tredje som är tacksam för vad Sara och Patrik gör. Det swishas igen och så håller det på.

Det bubblar. Jag kan inte låta bli att fascineras och känna glädje. Detta har jag velat se länge. Jag har velat se en reaktion från den svenska befolkningen som inte styrs av politiker. Jag har längtat efter en folklig rörelse då jag är otroligt trött på fika revolutionärer.

Dumpen är den – den folkliga rörelsen. Deras avsikt är att förbjuda vuxna att sexchatta med fiktiva barn. Det är människor som vägrar knyta näven i fickan och som menar allvar. De är som en mäktig vulkan som när som helst kommer att explodera. Äntligen tänker jag. Äntligen. Nu kanske, nu kanske vi kan pressa politiker till att ta ställning. Nu kanske vi kan få lagändringar och skydda våra barn.

Desperationen och maktlösheten får mig att hämta andan hos en vulgär, grotesk, laglös förening som Dumpen. Om Dumpens existens inte är ett symptom på att det är något illa med vår rättsstat med enormt bristande lagstiftning, varför privatpersoner nu har tagit lagen i egna händer med stöd av en stor följarskara, att barn som en gång var ett offer för tystnadskulturen, lagstiftningen som ständigt lämnade dem utan skydd är idag en bedövande, vrålande vuxen, vad är det då?

Vi har varit i denna kloak länge och Dumpen är bara en kanal, ett uttryck för något som alltid har funnits, mitt bland oss som ingen har velat kännas vid. Det är en enorm kloak av skam, misslyckanden, hycklande, feghet, tystnad, ett dåligt samvete och minst sagt, ett extremt stort svek från oss vuxna gentemot våra skyddslösa barn.

Dumpen är oändlig kloak utan botten!

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Menekse Mermer flyttade till Sverige som tioåring och delar gärna med sig av sitt perspektiv då hon har varit bosatt såväl i Turkiet som i London och Lund.

Hon har varit socialarbetare inom socialtjänsten sedan många år tillbaka som kontaktperson, projektledare, administratör, socialsekreterare, samhällsvägledare, bidragshandläggare mm.
Hon har tidigare varit politiskt aktiv men idag engagerar hon sig i samhälleliga frågor genom att skriva artiklar.