Om att sätta barn i fängelse

I denna artikel som tidigare publicerats i Tidskrift för Kriminalvård jämförs effekterna för en 25-åring och en 15-åring av att sitta i fängelse, vilket tydliggör stora skillnader både i psykologiska och sociala konsekvenser. Särskilt betonas att barnet befinner sig mitt i sina mest formativa år.

En vuxen förlorar sin frihet

För en ung vuxen, som en 25-åring, kan ett fängelsestraff vara en betydande händelse som påverkar livet påtagligt, men de har oftast redan utvecklat en stark känsla av identitet, värderingar och grundläggande sociala färdigheter. De har vanligtvis avslutat sin utbildning och hunnit påbörja sin yrkeskarriär, eller åtminstone utvecklat en viss självständighet. Det obehag de upplever handlar mer om förlust av frihet, social stigmatisering och en del livschanser går förlorade under fängelsevistelsen. Det är obekvämt och påfrestande.

Ett barn skadas för livet

För ett barn på 15 år är emellertid konsekvenserna betydligt mer skadliga och djupgående. Vid den åldern är hjärnan och personligheten fortfarande under utveckling, och en fängelsevistelse avbryter kritiska stadier av emotionell och kognitiv utveckling. Barnet är fortfarande i en period där de lär sig sociala normer, hanterar identitetsfrågor, och är starkt beroende av sitt sociala nätverk för att förstå världen omkring sig. Att isoleras från familj, vänner och skola under denna tid riskerar att skapa allvarliga brister i deras utveckling av sociala färdigheter, självkänsla och moralisk förståelse. 
Det ger livslånga skador.

Ett fängelsestraff i dessa formativa år kan också leda till att barnet internaliserar känslor av hopplöshet och förlorar tilltron till samhället. Det skapar också en risk att barnet fastnar i en kriminaliserad miljö där det får negativa förebilder som kan forma framtida beteende. Fängelset fungerar för unga som en brottshögskola. Detta påverkar deras chans att anpassa sig till ett liv utanför fängelset, leder till fortsatt kriminellt beteende och bidrar till en känsla av att inte ha någon framtid.

Kort sagt, medan fängelset är en svår upplevelse för alla, har det en mycket mer skadlig och långvarig inverkan på ett barn som är i sina mest utvecklande år, och det riskerar att sätta dem på en väg som är svår att korrigera senare i livet.

Lagstiftaren har missat historien

Lagstiftaren i Sverige har hittills i hög utsträckning tagit hänsyn till kunskapen om att barn skadas för livet av att sitta i fängelse. Detta har lett till att svensk straffrätt behandlar unga lagöverträdare på ett sätt som fokuserar på rehabilitering snarare än bestraffning, i syfte att skydda deras utveckling och förhindra långsiktiga skador. 

Några viktiga aspekter där dessa insikter har påverkat lagstiftningen:

I Sverige finns tydliga gränser för när ett barn överhuvudtaget kan dömas till fängelse. Barn under 15 år kan inte hållas straffrättsligt ansvariga, och unga mellan 15 och 18 år döms endast till fängelse i extrema undantagsfall. Detta återspeglar förståelsen för att barns hjärnor och personligheter fortfarande utvecklas, och att det är mer konstruktivt att fokusera på stödjande och rehabiliterande insatser än på fängelsestraff.

Barn som begår brott placeras oftast i särskilda ungdomshem. Syftet med detta är att ge dem en miljö där de kan få stöd, utbildning och behandling som fokuserar på att hantera orsakerna till deras beteende. Denna modell bygger på insikten om att traditionella fängelser kan förvärra ungas problem och att en ungdom i en kriminaliserad miljö riskerar att formas negativt.

Socialtjänsten har en central roll i arbetet med unga som begår brott. De arbetar med olika former av vård, stöd och insatser för att hjälpa barn och unga att förändra sina liv. Detta perspektiv bygger på insikten att barn som hamnar i fängelse riskerar att tappa tilltron till samhället. 

När unga faktiskt döms till fängelse är straffens längd kortare än för vuxna.

FN:s Barnkonvention, som är svensk lag sedan 2020, slår fast att barnets bästa ska komma i första rummet. Detta har påverkat lagstiftningen kring unga och kriminalitet genom att stärka rättigheten till rehabilitering, stöd och en chans att återgå till samhället utan att skadas för livet av straffet.

Sammanfattningsvis har svensk lagstiftning kring unga kriminella hittills påverkats av kunskapen att fängelsestraff har långtgående, negativa effekter på barn under deras formativa år.

Dessa insikter som utvecklats under de senaste hundra åren ser nu ut att ha suddats ut. FN:s Barnkonvention? Vad står där? 

Fängelsestraffet har drabbats av lagstiftarens devalvering, där strafftidens värde minimerats. Ett års fängelse har fråntagits det mesta av sin betydelse i straffhänseende.

Här är ett försök att sätta detta i perspektiv genom att använda liknelser som både 15-20-åringar och kanske även lagstiftare kan relatera till, för att förklara skillnaden mellan att sitta 4 månader i fängelse och 4 år i fängelse under den mest utvecklande delen av livet.

Att sitta 4 månader i fängelse kan liknas vid att förlora en termin på gymnasiet – du hamnar efter, men det finns fortfarande möjlighet att komma tillbaka och hinna ifatt. Men 4 år är som att förlora hela gymnasietiden. Det innebär att aldrig få uppleva studentfesten, aldrig skaffa de vänner som du skulle ha växt upp med, och att stå utan en examen när alla andra går vidare.

På samma sätt kan 4 månader kännas som att missa en sommar med kompisarna. Du känner dig isolerad och instängd, men nästa sommar väntar de där ute. Fyra år, däremot, är som att förlora hela ungdomstiden. När du kommer ut har dina vänner redan gått vidare, tagit körkort, börjat plugga eller arbeta, och de åren av frihet och utveckling är för alltid borta.

Fyra år innebär även att gå miste om alla milstolpar du drömt om – studentfirandet, första jobbet, första relationen. När du återvänder har dessa ögonblick passerat utan dig eller att förlora möjligheten att bygga viktiga relationer under den mest avgörande tiden, när du lär känna både dig själv och andra.

Dessa liknelser lyfter fram hur viktig friheten är under ungdomsåren och hur stor förlusten är både socialt och personligt om man förlorar flera år i en tid då man ska växa och hitta sig själv. 

Lagstiftaren är vårdslös med fängelseåren. Ett år i fängelse verkar helt att ha tappat sitt värde. Vad är det som händer i Sverige i Tidö-avtalets tid?

Kunskapen om att fängelsestraff är skadligt för barn har tidigare påverkat lagstiftningen starkt, men det verkar nu som om dessa insikter har missats helt eller att man bara väljer att slå dövörat till. 

Några möjliga orsaker till detta:

I perioder av ökad brottslighet av viss typ eller upplevd osäkerhet i samhället svänger lagstiftare och allmänhetens uppfattning mot strängare straff i tron att det ger effekt på brottsligheten och ökar känslan av säkerhet. 

Politiken påverkas av kortsiktiga lösningar som tros tilltala väljare
Detta inkluderar att lagstiftare föreslår hårdare straff för unga för att visa handlingskraft mot brottslighet, särskilt i en tid där medier dagligen rapporterar om ungdomsbrott. Att förespråka strängare straff för ungdomar har blivit en populär politisk position, även om det går emot tidigare forskning om fängelsestraffets skadliga effekter och det faktum att ungdomsbrotten i stort faktiskt minskat de senaste 20 åren. 

Samhällets normer och värderingar förändras över tid
Det påverkar hur vi ser på unga som begår brott. Nu verkar finnas en uppfattning att det enbart är invandrarbarn och nyanlända flyktingar som begår brott. Sanningen är att första generationens invandrarbarn och flyktingar är mindre brottsliga än infödda svenskar i samma ålder. Vidare finns det en växande uppfattning om att unga är lika ansvariga för sina handlingar som vuxna och ska dömas därefter. ”Är man så stor att man kan begå brott så kan man också ta emot straff ”. Barnets sårbarhet tonas ner i lagstiftningen. 

Internationell påverkan kan också spela en roll
Länder med mer repressiva straffsystem påverkar svenska lagstiftare genom politiska samarbeten eller jämförelser med hur andra länder hanterar brottslighet. När det gäller jämförelsen med Danmark har lagstiftaren bara tagit till sig straffhöjningar och missat det sedan många år massiva brottsförebyggande arbetet som danskarna bedriver. Det finns en global trend mot hårdare straff som bidrar till att kunskaper om barnets behov av skydd negligeras.

Sammanfattningsvis finns det en kombination av faktorer som lett till att lagstiftaren förlorat insikten om de långvariga massiva skador som fängelsestraff orsakar barn, och istället lutar sig mot en mer straffbaserad modell driven av vilsen värdegrund och avsaknad av humanitet.

Av Frans Schlyter och Redaktionsrådet Tidskrift för Kriminalvård

För övrigt…
Stockholm Prize of Criminology för 2025 har tillkännagivits.
Frances Crook har tilldelats priset (med Bryan Robinson, USA) för sitt fantastiska arbete med att minska antalet barn i fängelse i England och Wales. Hon såg till att antalet barn i fängelse minskade från 3000 till 500 mellan 2001 och 2022. När åker lagstiftaren på studiebesök?

Artikeln har även publicerats i Tidskrift för Kriminalvård.

Frans Schlyter, webbredaktör på Tidskrift för Kriminalvård. Arbetat på Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping med personalutbildning, utveckling av programverksamhet inom kriminalvården och forskning.

Brinner för en evidensbaserad kriminalpolitik.