När samhällets krav blir orimliga

Krav har blivit ledordet för dagens politiker. Krav på medborgarna, oftast riktade mot de svagaste som befinner sig lägst ner i samhällshierarkin. Andreas menar att när måltavlorna är arbetslösa, flyktningar och religiösa minoriteter, då skapas även ett övervakningssamhälle ”där detaljstyrning, repressiva åtgärder och olika typer av förbud blir viktiga redskap för att kontrollera medborgarna.” Denna senaste bok verkar vara ytterligare en steg i kampen för ett rättvisare samhälle.

Var fick du idén till boken kravsamhället?

Det är en tanke som har gnagt i mig länge. Jag upplever det som att politiker allt oftare gör utspel som handlar om att ge sig på enskilda utsatta människor och det har liksom blivit en omkastning av rollerna. De folkvalda är valda av oss för att stifta lagar och fördela resurser, men istället har de kommit att bli som PT-coacher som skriker åt oss att göra en armhävning till. Det är vi som borde ställa krav på politikerna att fördela skatteintäkter, så att vi får en fungerande skola, en fungerande vård och så vidare. Istället ställer de krav på oss och många väljare har lurats till att betrakta det här kravställandet som att politikerna nu tar krafttag. Då får vi saker som språkkrav för medborgarskap istället för en fungerande språkundervisning, försörjningskrav istället för en fungerande arbetsmarknadspolitik, visitationszoner och anonyma vittnen istället för ett samhälle där människors incitament att begå brott saknas därför att de har utbildning, jobb och en framtidstro. Jag tänker att varje gång man hör politiker yttra ordet “krav” så ska man tänka att de egentligen inte har någon riktig lösning på ett problem utan vill skylla på oss istället.

Du har en kritisk hållning till samhällets utveckling, du beskriver hur samhället blir allt mer kontrollerande och inskränkningarna blir allt fler. Hur långt tror du det kommer att gå och finns det någon återvändo?

Ja, det där är en bra fråga. Kravsamhället har nått vägs ände. Många som vill försvara kravpolitiken menar att det är kravlösheten som har lett oss fel och så kommer den där klyschan “att ställa krav är att bry sig”. Det stämmer inte alls. Vårt samhälle har istället präglats av just kravställande på enskilda indvider och det har inte fungerat. Jag menar att det är dags för något nytt. Det är dags för tillit. Det är lätt att spåra kravsamhället tillbaka rent historiskt, och jag gör det också i boken genom att ta upp saker som statens agerande vid svältåren 1867-69 eller framväxandet av det som kom att kallas arbetslinjen. Jag tror egentligen att vägen mot tillit måste komma. Vi kan liksom inte ha ett samhälle där vi drunknar i VAB-intyg, minutstyrning inom hemtjänsten, övervakningskameror, språkkrav, försörjningskrav, tiggeriförbud. Någonstans tror jag att människor långsamt börjar förstå det här. Vi blir så mycket lyckligare när vi litar på varandra och vill varandra väl än när vi misstror varandra och letar efter brister och fel.

Bortsett från politikerna, vilka bär det största ansvaret för den utveckling som skett?

Jag tänker att vi alla har ett ansvar. Det är inte så enkelt som att vi kan peka på våra politiker och skylla ifrån oss. Det är vi som väljer att rösta på partier som ger sig på oss. Det är vi som väljer att duperas av tomma ord om krav och kontroll.

Vad anser du vara det största problemet i dagens kravsamhälle och vilka konsekvenser menar du att de medför?

Det största problemet är att vi låter oss nöjas med åtgärder som inte fungerar. Vi accepterar att man av ekonomiska skäl slänger in 32 elever i ett klassrum och tillämpar strikta regler om mobiltelefonförbud som ingen behöver eftersom skolorna själva kan hantera den frågan. Vi accepterar stora inkomstklyftor, brister i språkundervisningen, bostadssegregation, icke-fungerande kriminalpolitik och så vidare. Kravställandet är en avledningsmanöver, ett trolleritrick som när trollkarlen lurar oss att se åt andra hållet medan kortet stoppas in under skjortärmen, och tyvärr har den fungerat.

Du var på bokmässan i år, enligt uppgift för första gången, hur var det?

Det var väldigt roligt att vara där som alltid och träffa alla fina människor från mitt förlag, Ordfront, och att få en chans att prata med läsare. Jag signerade i montern tillsammans med Jonas Sjöstedt som har gett ut en deckare och det var fint att byta några ord med honom också. Det var faktiskt första gången jag var där i egenskap av författare men jag har varit besökare i många år.

Några andra böcker på gång?

Jag har alltid en massa idéer men inget konkret ännu. Är lite sugen på att skriva skönlitterärt också. Vi får se vad det blir.

Eftersom Andreas Magnusson är fast skribent hos Magasinet Paragraf, så har en journalist vid tidningen Nongrata.se skrivit artikeln. Intervjun publiceras även där.