Av Andreas Magnusson 2024-10-28
Den 24 oktober höll regeringen presskonferens. Budskapet som förmedlades var sprängstoff och ändå uteblev reaktionerna. Kanske beror det på alla fina ord som användes för att dölja vad det egentligen är frågan om, kanske beror det på att svenska folket har blivit helt avtrubbade.Egentligen var det inga nyheter. Vi som har läst Tidöavtalet förstod att det förr eller senare var på gång. I det avtal som träffades på det luxuöst inredda renässansslottet enades nämligen SD och de tre lydpartierna om att biståndspengar ska användas för att minska invandringen.
Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna vet inga gränser längre för sina angrepp på utsatta människor eftersom det är den sorts gränslöshet samarbetet med Sverigedemokraterna kräver. Som väljare och medborgare är det lätt att dras med. Det är lätt att tappa medmänsklighetskompassen. Till sist normaliseras sådant som för bara några år sedan hade varit helt otänkbart.
I det här fallet handlade presskonferensen om att regeringen vill ta tre miljarder av de pengar som skulle gått i bistånd till fattiga länder och istället lägga pengarna på oss själva och använda dem till att kasta ut människor ur landet.
Det är liksom gränslös elakhet. Lite som att finansiera ett porrklubbsbesök genom att stjäla pengar ur barnens spargris, eller som att sätta en kniv i ryggen på någon och kalla det för shiatsu-massage. Och sedan ha mage att påstå att man gör något väldigt fint.
Presskonferensen leddes av den moderata biståndsministern och Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson. Så att vi alla skulle förstå vem som r*vkn***ade vem.
Biståndsministern hade andra ord för vad som skedde. “Ny strategi för Sveriges globala utvecklingssamarbete”. Man räknar med att se “stärkta synergier mellan migrations- och biståndspolitiken”. Det här “gagnar Sveriges intressen och motverkar de negativa effekterna av irreguljär migration och tvångsfördrivning”.
Om vi översätter det till vanlig svenska så betyder det att regeringen kallar processen då man försöker skicka ut invandrare ur landet, för ett globalt utvecklingssamarbete.
Det betyder också att man tänker att biståndspolitiken blir bättre genom att pengar som kunde gått till svältkatastrofer i andra länder istället går till att få invandrare att lämna Sverige.
Det påstås dessutom att det ligger i vårt intresse att göra så här. Sverige tjänar, enligt resonemanget, på att ledas av en regering bestående av hjärtlösa svin.
När reser vi oss upp och säger att det räcker? Hur mycket mer ondska klarar vi av?
Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Stöd oss i arbetet med att bevaka rättsstaten »Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska och religionskunskap. Han sysslar också med musik både som soloartist och med bandet Oblomov. Andreas har skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan. År 2022 debuterade han med boken ”När humanismens fördämningar brister – personerna och partierna som drogs med”. Han har precis släppt boken ”Kravsamhället: Hur allt blev ditt fel” på Ordfront förlag.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.