Hur kan barn begå allvarliga våldsbrott?

Hur är det möjligt och hur ser ansvaret ut för att leda barnet rätt?
Hur bör samhällets reaktioner utformas på ett klokt sätt?

Tidskrift för Kriminalvård har borrat djupare i de psykologiska, sociala och praktiska frågorna kring barnets val och det står klart att det krävs kraftfulla insatser från samhället, familjen och rättssystemet för att skydda barnet från ett liv fyllt av förlorade möjligheter.

Här är några faktorer som bör uppmärksammas för att förhindra att allvarliga brott begås av barn och ta hänsyn till när ett brott begåtts så att samhällets reaktion blir vuxet.

1. Hjärnans omognad och kognitiva begränsningar 

Konsekvenstänkande
Barn har, på grund av att de inte är vuxna, ännu inte kognitiva resurser för att inse de långsiktiga konsekvenserna av sina handlingar, vare sig de juridiska eller moraliska.
Det brister i impulskontroll, de har svårt att se bortom här och nu och har vaga begrepp om storleken på den utlovade ”betalningen” för att utföra exempelvis ett mord. Möjligheten att de inte får denna ”lön” föresvävar dem sällan men detta kan ofta tänkas vara fallet eftersom uppdragsgivarna är helt skrupelfria bedragare som saknar medkänsla med barnet/ungdomen.

2. Emotionella och psykologiska faktorer

Empati och medkänsla
Barnet kan ha svårt att förstå eller sätta sig in i ”offrets och deras anhörigas” situation. Att barnets agerande har livslånga konsekvenser för dem är inget de klarar av att ha med i beräkningen.

Självbild och självvärde
Låg självkänsla eller känsla av att deras liv inte har något värde, som en konsekvens av extrem skamkänslighet, kan leda till att barnet söker stärka sin självkänsla genom tillhörighet hos äldre kriminella och genom att utföra statushöjande våldsbrott.

Desensibilisering för våld
Tidiga erfarenheter av våld i hemmet, utsatthet för våld bland kompisar, exponering i media kan leda till att barnet ser våld som normalt och inte lika skrämmande.

Känslomässig avstängning och oförmåga att hantera skam
Enkelt uttryckt kan man säga att skuld känner man över det man gjort. Skam känner man över den man är. Skamkänslor grundläggs genom bemötanden och ageranden från anknytningspersoner som står barnet nära. Skammen uppstår som en konsekvens av traumatiserande upplevelser som till exempel fysiskt och eller psykiskt våld, förnedring och övergivenhet som drabbar självkänslan.
Barnet kan bli extremt lättkränkt d.v.s. känslan av skam väcks lätt och utmanas av den dåliga självkänslan. Upplevelsen av misslyckanden triggar skamkänslan. Strategin blir att känslomässigt stänga av upplevelsen av skam. Skammen kan då ersättas av en oresonlig ilska, som i sin tur gör dem mer benägna att begå allvarliga våldsbrott, som utlopp för ilskan.

Psykisk ohälsa
Underliggande psykiska problem som depression, PTSD, bipoläritet eller neuropsykiatriska problem, vilka ofta innebär stora svårigheter att reglera skam, kan hämma barnets förmåga att låta ”förnuftet” styra.

3. Sociala och kulturella faktorer

Social påverkan och identitet
Det utsatta barnet kan känna skam över sin sociala, kulturella och ekonomiska situation. De drivs då av ett starkt behov av att kompensera för detta genom tillhörighet till exempelvis kriminella grupperingar. De kan också ha svårt att stå emot ett starkt grupptryck till att begå brott och vara villiga att ta stora risker.

Utnyttjande av vuxna eller äldre ungdomar
Äldre kriminella kan manipulera eller hota barnet att utföra brott genom att spela på dess behov av tillhörighet eller ekonomisk utsatthet.

Frånvaro av positiva vuxna förebilder
Barnet kanske lever i relationer som är ”tärande mer än närande” och saknar vuxna som visar omtanke och omsorg och hjälper dem att utveckla konsekvenstänkande och empati.

4. Ekonomiska och materiella faktorer

Ekonomisk och social utsatthet
Barnet kan komma från en ekonomiskt utsatt miljö, med föga framtidstro, där den kriminella vägen framstår som den enda möjliga vägen för framgång och överlevnad.

5. Praktiska och logiska brister i förståelsen

Förstår inte pengars värde
Även om barnet skulle få pengar är det i ett längre perspektiv små summor som inte kommer att göra någon långsiktig skillnad.

Ingen väg tillbaka
När barnet väl har begått ett mord finns små möjligheter att återvända till ett normalt liv – konsekvenserna blir livslånga.

6. Moraliska och etiska aspekter

Etik och moral
Barnet har inte själv upplevt ett empatiskt bemötande eller lärt sig grundläggande etiska principer och saknar därför förståelse för dessa. Eventuellt har våld och kriminalitet normaliserats som acceptabla metoder för att nå sina mål.

Här har belysts de komplexa psykologiska, sociala och ekonomiska faktorer som kan leda ett barn fel
Hjärnans omognad med bristande impulskontroll och desensibilisering för våld och påverkan från äldre kriminella är andra faktorer som leda till kriminalitet. Den psykiska ohälsan och trauma som barnet kan ha upplevt, tillsammans med en utsatt socioekonomisk situation, bidrar också till att forma detta destruktiva beteende.

Frågan om ansvar är central
Det krävs en samlad insats från samhället, rättssystemet och barnets närmiljö, såsom familjen och vuxna förebilder, för att lotsa barnet rätt.

Samhällets ansvar är att på olika sätt kompensera för omsorgsbrister hos föräldrar och ha en strafflagstiftning som tar hänsyn till att barn är barn och inte vuxna.

Om barn och ungdomar, liksom vuxna i dagens samhälle, ska straffas efter förtjänst och i proportion till gärningens allvar och graden av skuld, då innebär det att det som skiljer barn från vuxna måste beaktas. Annars blir resultatet att barn i praktiken straffas hårdare än vuxna. Unga har som framgått här sämre förmåga att förstå och kontrollera sitt handlande, är sämre på att stå emot grupptryck än vuxna och mer benägna att fatta riskfyllda beslut, särskild i pressade situationer under mordhot.

En grundtanke för särbehandlingen av unga är att unga saknar livserfarenhet, har en hjärna som utvecklas och därför ska hanteras med mer förståelse när de begår misstag. Unga drabbas också hårdare av straff genom att inlåsningen på ett annat sätt än för vuxna påverkar deras utveckling och vuxenblivande, som möjligheter att ta studenten, starta ett yrkesliv, och bilda familj.

Att avskaffa den så kallade ’ungdomsrabatten’ innebär också att man avskaffar möjligheten till ’vuxenskärpning’. Det blir då inte möjligt att straffa en vuxen människa med mer livserfarenhet, färdigutvecklade kognitiva funktioner, högre mognadsgrad och bättre impulskontroll hårdare än ett barn som begått samma gärning.

Bestämmelser som tar hänsyn till gärningspersonens ungdom är inte en ”rabatt”. Syftet är att anpassa straffet efter den unga personen, så att påföljden inte blir mer ingripande än vad personen förtjänar. En vuxen person som begått samma brott anses helt enkelt förtjäna ett strängare straff. Att straffa barn och vuxna lika, utan att ta hänsyn till förtjänst, riskerar att urholka förtroendet för rättssystemet, vilket i sig knappast är till fördel om man vill att unga ska utvecklas till ansvarskännande samhällsmedborgare.

Den idé som finns idag i Tidöavtalet, att man genom hårdare straff ska kunna avskräcka unga från att begå brott framstår som absurd om fokus är gängvåld i en kontext där de unga lever med ett överhängande hot om att själva dödas.

Avslutningsvis, när någon orsakar skada är det en mänsklig instinkt att ’slå tillbaka’, men det finns goda skäl till att vi lär just våra barn att inte leva ut den instinkten. ‘Hårdare tag’ i kriminalpolitiken är en liknande reaktion, men landets styrande organ har stora resurser att använda till att göra bättre ifrån sig än så. De kan skaffa sig en överblicksbild, detaljerad och fördjupad kunskap, och har ekonomiska resurser och möjligheter att förverkliga samhällsreformer som påverkar många människor. Med detta följer ett stort ansvar.

Att unga begår allvarliga brott är ett angeläget och komplext samhällsproblem. Det har inga snabba enkla lösningar, men av alla tänkbara åtgärder är straffskärpningar och andra former av ‘hårdare tag’ antagligen något av det mest ineffektiva och kraftlösa de har att välja på.

Samhället måste hitta ett vuxet sätt att reagera på!

Av Frans Schlyter och Redaktionsrådet Tidskrift för Kriminalvård

Artikeln har även publicerats i Tidskrift för Kriminalvård.