Mot en ny världsordning

Under veckorna innan Rysslands militära attack mot Ukraina upplevde jag att Biden och flera europeiska ledare hade en vilja till krig. Så, av den anledningen kan man se försvaret av Ukraina som ett proxykrig, NATO mot Ryssland. Även om det naturligtvis är solklart att Ukraina måste försvaras och att Rysslands agerande är mot all internationell rätt.

Inte desto mindre, var det osmakligt att se Kristersson och Andersson glatt posera på ett krigsfordon. Ryssland måste nu skapa allianser där de står att få. Nordkorea har anmält sig. Kina och Indien ger ett försiktigt stöd. Land efter land tvingas att markera sina lojaliteter. Om det var så att alla diplomatiska vägar var uttömda så tror jag att det för många av oss ändå blir ett oväntat resultat då vi ser andra länders ställningstaganden.

Kina har seglat upp som en ekonomisk stormakt. Just nu beslutar EU att lägga tullhinder på kinesiska bilar. Bakgrunden är att Kina håller på att konkurrera ut all annan bilindustri. För Tyskland är detta ett stort hot mot välfärden. Kina har under lång tid satsat på en grön omställning vad gäller bilar. Enligt tyska industrimän ligger de minst tio år före Europa och USA. Kina har under tiden skaffat sig närmast ett monopol på framställningen av grafit, som är en omistlig del i batterierna till elbilar. De använder nu sin starka ställning till att neka exportlicenser till i första hand Sverige.

Var Northvolt ett hot? Allt fler röster höjs för att överge frihandeln som ju var en hörnsten i globaliseringen. I stället för att lägga tullar på kinesiska bilar så borde man lära sig av dem, säger tyska industrimän inom bilindustrin. Det var så Kina gjorde när de “kopierade” allt västerländskt en gång i tiden. De lärde sig för att sedan utveckla själva.

Brics-länderna, som från och med i år består av 10 länder förutom de fem ursprungliga Brasilien, Sydafrika, Indien, Ryssland och Kina, reagerar nu mot Israel på lite olika sätt. Iran, Ryssland och Kina koordinerar i tysthet sina ansträngningar för att stödja Palestina diplomatiskt och ekonomiskt. Sydafrika ställer Israel till svars i internationell domstol och president Lula i Brasilien tar tydligt ställning för palestinierna och vill att FN ska diskutera ytterligare militära fredsförband i området.

Precis i dagarna har Saudiarabien och Iran sagt till varandra att de ska bli vänner. De är ärkefiender och vill båda vara den samlande kraften för alla muslimer. Men, så som Israel nu attackerar sina grannländer, förutom ockuperade områden, så får det tydligen de båda att sluta sig samman. Detta kan bli en vändpunkt i striderna. USA kanske inte kan stödja att Israel bombar Irans nukleära anläggningar eller dess oljeanläggningar med tanke på att de i så fall får svårt att få den olja de behöver från dessa oljerika stater. Det vore en katastrof både ekonomiskt och för säkerheten enligt amerikanska bedömare.

Det kommer alltså en tid då vi alla dras in i olika allianser och måste skapa en balans mellan stormakter. Det finns redan en mängd ansträngningar för att försöka underlätta denna balans. Det höjs röster som menar att globaliseringens tid är över, men jag tror faktiskt inte att det går att hejda den handel och de vetenskapliga utbyten som idag finns över alla gränser. Visst är det en motsättning mellan nationellt och globalt, men det finns också tydliga frågor som bara kan lösas globalt och andra som med fördel löses nationellt. Låter enkelt men är svårt.

FN har i sitt Framtidstoppmöte nyligen fokuserat på dessa frågor och har nu, trots motstånd från bland andra Ryssland, fått igång ett stort antal arbetsgrupper för att bland annat se över FN:s roll och organisation och för att ta sig an andra globala frågor än bara världsfreden, vilken är FN:s uppdrag idag.

Det är dags att tänka på en framtid efter Israels bomber, efter Ukraina och efter mullorna i Iran. Vi tror att vi kommer att finnas då också, men i en förändrad värld. Demokratin är på tillbakagång sammantaget i världen, men om vi ska ha en global beslutsordning i vissa frågor så måste det ändå vila på en grund av demokratiskt tänkande. Någon kunde tänka sig ett diktatoriskt beslutsorgan men det finns ingen anledning att börja i den änden.

Johan Lönnroth påpekar att demokratimätningarna gäller stater och demokratin i det statliga handlandet. Men om det också fanns siffror på människors deltagande i sammanslutningar som vill påverka makthavare, så kan det vara så att demokratin på den nivån inte minskar.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.