Bannlysta böckers vecka / Banned Books Week

I det nedanstående bjuder jag på ett USA-exempel, som klart och tydligt belyser varför Bannlysta böckers vecka behövs.

Planen var, att HarperCollins skulle lansera Michael Moores bok “Stupid White Men … and Other Sorry Excuses for the State of the Nation!” i media september 2001 och den trycktes i 50-tusen exemplar. Men den 11 september inträffade det ökända attentatet på World Trade Centers tvillingtorn och HarperCollins fick kalla fötter: Förlaget krävde att Moore skulle skriva om stora delar av boken samt att dess titel byttes till ”Michael Moore: The American”. Du är säkerligen bekant med Moore både genom hans filmer, böcker och tv- och radioshower så du har nog redan räknat ut hans reaktion.

I december samma år 2001, höll Moore ett publikt föredrag under vilket han offentliggjorde turerna kring sin stoppade bok ”Stupid White Men … and Other Sorry Excuses for the State of the Nation!”

Ann Sparanese, sedermera en av världens mest kända bibliotekarier, blev upprörd över hur Moores förlag HarperCollins agerande och till skillnad från andra som bekänner sig vara upprörda men ingenting gör åt saken, började hon maila sin protest till vänster och höger inklusive till organisationer som Social Responsibilities Round Table och Library Juice. Ann Sparanese sammanfattade sin exemplariska handling med följande korta mening: ”this battle wasn’t just one man’s struggle with a publishing house, but was a battle to preserve free speech and to stop censorship”.

Kort efter reagerade HarperCollins och ställde Moore inför frågorna: ”What did you tell the librarians? We’re getting hundreds of letters a day from angry librarians. Do you know how much business we do with these people?”

HarperCollins gav efter för trycket från bibliotekarierna and the rest is history. Sådana är de stolta bibliotekarierna i USA.

Det är otvivelaktigt så att USA har mycket att skämmas för. Icke desto mindre är USA en fungerande demokrati där den tjeckoslovakiska katoliken Marie Jana Korbelová, mera känd som Madeleine Albright, och afrikan-amerikanska Dr. Condoleezza Rice kan utnämnas till utrikesministrar och den bitskt kompromisslöse samhällskritikern Michael Moore kan erhålla så gott som samtliga existerande utmärkelser som landets kulturinstitutioner delar ut.

Och inte bara han: Charlie Chaplin fick Honorary Award Oscar år 1972 trots att han flyttade från USA redan år 1952 på grund av ständiga trakasserier, inte minst av politisk natur. År 1973 fick Chaplin ytterligare en Oscar, nu för musik som Chaplin skrev och Ray Rasch och Larry Russell arrangerade för filmen ”Limelight” från Chaplins ”flyttår” 1952 och som Chaplin även skrev manus till, regisserade, producerade och spelade huvudrollen i.

Även Roman Liebling, mest känd under namnet Roman Polanski, tvingades att lämna USA för att undgå fängelse. Året var 1978. Icke desto mindre blev han år 1981 Oscarsnominerad för bästa regi (för filmen ”Tess”) och erhöll sedermera en Oscar för filmen ”The Pianist”. Det var vännen och skådespelaren Harrison Ford som tog emot Polanskis statyett. Så är det. Och mer än så.

I USA ställer bibliotekarierna och biblioteken upp på Michael Moore. Tack vare sin oförfalskade patriotiska aktion försvarade de demokratins principer och hjälpte till att stärka det fria ordet och försvaga den politiska censuren. Många av dem vittnade om att de var långt ifrån att sympatisera med Moores åsikter om USA:s regeringar i allmänhet och George Walker Bushs i synnerhet, men att de i Voltaires anda – I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it – var villiga att försvara Moores rätt att tycka och skriva det han var övertygad om. (Citatet ovan är formulerat av pseudonymen Stephen G. Tallentyre, det vill säga Evelyn Beatrice Hall, i hennes bok ”The Friends of Voltaire”. I denna summerar hon Voltaires ståndpunkter så som de framställs i hans bokessä ”Traité sur la tolérance”.)

Redan den första inbundna amerikanska upplagan av Michael Moores kontroversiella bok trycktes i cirka 50 tryckningar och låg 50 veckor i följd på New York Times bestsellerlista, under åtta veckor som nummer ett. HarperCollins beklagar sig inte över denna framgång.

Även Amnesty International, en internationell frivilligorganisation, som verkar för fullt förverkligande av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 10 december 1948, hyllar och propagerar för Bannlysta böckers vecka.

I Sverige har vi fram till år 2023 lyckats förbise denna viktiga händelse med betydligt större tystnad än exempelvis Kanelbullens dag.

Är tystnaden talande? Vad uttrycker den? Att det i Sverige inte finns några som helst behov att tala om det skrivna ordets undertryckande, eftersom den präntade tankens repression är lika utrotad i Sverige som smittkoppor? Eller finns det en annan anledning till denna tystnad?

Exempelvis den att det är ett alltför känsligt ämne att dryfta offentligt. Repression drabbar trots allt bara dem som rör sig vid utkanterna av den varma och goda och ofarliga och sanktionerade mittfåran som bestämmer varje dags- och varje decenniumsagenda.

Jag ska med ett enda exempel försöka beskriva varför även i Sverige Bannlysta böckers vecka bör ordentligt uppmärksammas.

I Sverige har boken ”Astri mi! En berättelse” inte recenserats av Bibliotekstjänst. Raketförlaget skickade det än så länge obundna exemplaret av boken ”Astri mi! En berättelse” till Bibliotekstjänst i hopp om ett utlåtande. Förhandsrecensioner är allt annat än ovanliga och ett positivt utlåtande skulle betyda att förlaget skulle våga sig på en något större första upplaga och att konsumenten därmed skulle kunna avnjuta en något billigare ”Astri mi!”

Undrar du varför Bibliotekstjänsten inte var så pigga på att komma med ett utlåtande? Jag börjar med ett citat från Wikipedia:

”’Från Astrid till Lindgren’ är en roman från 2007, skriven av Vladimir Oravsky, Kurt Peter Larsen och en anonym. Boken handlar om en orädd, viljestark och målmedveten ensam mor i en tid när det ansågs skamligt att vara ogift och ha barn.
År 2004 skulle boken, som först kallades ’Astri mi! En berättelse’, ges ut, men förlaget stoppade utgivningen. Ytterligare två andra svenska förlag avbröt utgivningen. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, var det fjärde förlag som tog sig an berättelsen och lanserade den år 2007 i samband med Astrid Lindgrens 100-årsdag under titeln ’Från Astrid till Lindgren’. Tiden i Från Astrid till Lindgren kommer nu skildras i en tyskproducerad film.”

Wikipedias återgivning av det skandalösa fallet ”Från Astrid till Lindgren” är ängsligt, mycket ängsligt, eftersom det förhåller sig utan minsta tvivel så, att det förtiger det faktum att det måste finnas någon ”högre makt” som mer eller mindre tvingade åtminstone tre förlag att bryta kontraktet med bokens författare och förstöra allt det arbete som lades på boken ”Från Astrid till Lindgren”.

Wikipedia nämner inte heller de teatrar som köpte in pjäsen som bygger på ”Från Astrid till Lindgren” och som också hux flux och utan någon förklaring skrotade sina uppsättningsplaner.

Det finns några paralleller mellan romanen ”Från Astrid till Lindgren” och den likaledes förföljda och ”förbjudna” Sherry Jones roman ”The Jewel of Medina” som ”tells a fictionalized version of the life of Aisha, one of the wives of the Islamic prophet Muhammad, and the person who reportedly accompanied him as he received most of his revelations.”

På det innehållsmässiga planet finns likheten i att en mycket ung tjej har ett sexuellt förhållande med en man som är många gånger äldre än hon. På den utgivningstaktiska nivån är likheterna flera. Förlagen till båda romanerna hoppade av utgivningen bara några få veckor innan releasedatumet och båda romanerna fann nya utgivare på rekordkort tid.

Mången domare och censorn som uttalade sig om sagda romaner och kunde påverka dess utgivning respektive förhindra dem, gjorde det utan att ha stiftat bekantskap med dessa, annat än genom hörsägen eller antaganden tagna från luften.

Stopptvånget som ville krossa ”Från Astrid till Lindgren” bekände aldrig sina avsikters färg, eftersom en makt- och penningstark censor, i kungadömet Sverige, avkrävs bara pro forma på förklaringar.

Hela processen kring utgivningen av ”Från Astrid till Lindgren” är beskriven i boken ”Friheten i kulturen: reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”, h:ström – Text & Kultur, ISBN 978-91-7327-044-1.

”Friheten i kulturen” bjuder på en exposé på hundratals bannlysta böcker genom historien, och den möttes av entusiastiska recensioner. Till och med Mats Johansson, dåvarande riksdagsledamot för Moderaterna, skrev mycket bekräftande om den i Svensk Tidskrift. Under rubriken ”Rapport från kulturens korridorer”, präntade han ”(…) Sådana formuleringar och andra underhållande interiörbeskrivningar vimlar det av i en högst olämplig och inkorrekt bok av Vladimir Oravsky, författare och flitig gisslare av det svenska kulturetablissemanget. Hans bok har undertiteln ’reflexioner kring tystnad och repression’ inom detsamma och erbjuder just detta, fast mer som larmande buller än stilla andakt.

Få storheter frikänns i hans domstol (…) Men skriva kan han. En bisarr ramberättelse om hur arvtagarna till Astrid Lindgrens verk sköter sitt värv och lyckas stoppa andras (läs Oravskys) oönskade verk får tjäna som illustration till hur mygel och vänskapskorruption frodas i kulturkretsar.

Det är inte så konstigt med tanke på hur anslagsberoende och nätverkskopplad denna värld är. Desto viktigare med öppna skildringar av densamma, gärna med namns nämnande som hos Oravsky. Fler avslöjande kulturjournalister önskas, färre reklamskrivare.”

” (…) Oravsky nystar i denna namnflora som enligt honom kopplat ihop sig till associativa koncensuskedjor i den kulturella förbeningen. Det gäller namn på de som på olika sätt drar i de litterära tåtarna i vårt avlånga land. Där ges exempel på det likriktade tänkande som genomsyrar bokutgivning och hur de osynliga trådarna löper i maktstrukturerna mellan olika kulturella maktcentra. Boken är en genomgång av de grundläggande hänsyn och överväganden, ekonomiska såväl som politiska och till syvende och sist personliga, som ligger bakom varje bokutgivning, radioprogram, tevesatsning och till och med recension.

Här ger Vladimir Oravsky exempel på hur den rätta boken med det rätta innehållet får den ultimata reklamen i teve, radio och övriga media genom kollegial köttgrytekoncensus där varje media som tar upp det konstnärliga alstret genererar samma och upprepade behandling i nästa media. En medial dominoeffekt. Där en recension av någon auktoriserad recensent kopieras och förlängs, fördubblas och förevigas i en snöbollseffekt av den ursprungliga recensionen. Självständigt tänkande hos recensenter och kulturskribenter är ett minne blott enligt Oravsky och han jämför bitvis och tidvis med de kommunistiska och fascistiska diktaturernas förhållningsätt till det fria ordet.

Den otäcka och groteska och också tragiska skillnaden är menar Oravsky att i vårt land sker all censur frivilligt. Dessutom redovisar Oravsky oegentligheter i recensionernas värld där kända namn helt enkelt höftat sina recensioner och sågat konstnärliga verk trots att de aldrig tagit del av det samma. Det är bland annat två uppmärksammade fall som han anger. Recensionerna kan också utgöra en personlig hämnd från recensenter på grund av aversion mot den recenserade. Oravsky visar med exempel.

Det är ett stort grepp Vladimir Oravsky tar om det svenska kulturlivet. Hans referenser är inte bara nationella, han går ut på det internationella fältet och hämtar bevis och exempel på det fria ordets kränkande, på det fria ordets handskande för att få vikt och djup i sin kritik mot det svenska kulturetablissemangets enligt honom sällsynt unkna byk. Han gör historiska turer i det fria ordets kölvatten, från Nelson Mandelas frihetskamp till Vilhelm Moberg och Haijbyaffären. Han refererar egen bakgrund och erfarenhet från det forna hemlandets diktatur i kampen för det fria ordet.

Vladimir Oravsky är en kunnig och berest litterär ledsagare och denna bok kan mitt i allt apostroferande och attackerande användas som en diger uppslagsbok för det fria ordet. Han har åstadkommit något så ovanligt för svenskt vidkommande som ett betydelsefullt litterärt verk om litteraturens viktigaste principer och moraler i detta avseende. Han visar på hur författarens rätt till det fria ordet alltid har ansatts av diverse knep och anslag. Han slår upprepade gånger fast hur viktigt det är att den litterära produkten ägs av författaren.”, skriver Benny Holmberg i Tidningen Kulturen.

Även danska tidningar beskrev ”Friheten i kulturen” med hänförda ordalag, så som ”’Friheten i kulturen’ = Kulturkamp i Sverige” och beskriver h:ström – Text & Kultur som ett förlag ”der fører en stadig kamp mod kulturmafiaens bestræbelser på at kvæle det frie ord”.

”Bannlysta böckers vecka” bör pågå 52 veckor i rad, år efter år, ända fram till att ”Freedom to Read” blir en ovedersäglig del av människans vardag. Även i Sverige.

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.