Johan Pehrson tar över som inbillnings… förlåt utbildningsminister

Det är inte svårt att förstå den logik som ligger bakom att Johan Pehrson nu presenteras som ny utbildningsminister. Liberalerna har skjutit sig själva i foten genom att gå från liberalism till en politik baserad på enfaldigt kravställande. I takt med minskat väljarstöd, inte minst från liberala väljare, behöver partiledaren kastas in i hetluften kring det som brukade vara Liberalernas paradgren: Skolan.

Så hur ser Liberalernas skolpolitik ut numera? Den kan sammanfattas med ett ord. Ordet är krav.

Politikerna ser det som sin uppgift att ställa krav på skolor att ställa krav på elever. Kraven omfattar bland annat språkkrav som med Pehrsons egna ord ska ställas för att få eleverna att ”lägga manken till”.

Under parollen ”från skärm till pärm” (ja, de kör med den frasen på riktigt) försöker Liberalerna ta oss in i det moderna kunskapssamhället med stenciler, nyvässade pennor och kraftiga ringpärmar.

På kinesiskt vis vill man släcka ner internet efter läggdags för att verkligen säkerställa att föräldrar inte på eget bevåg fostrar sina barn i frihetlig anda.

Den moderna tekniken ses numera som ett hinder. Eleverna ska, påtalas det gång på gång, läsa ”riktiga böcker” till skillnad från digitala böcker som människor annars i allt högre utsträckning läser därute i den värld som tar vid där klassrummet slutar.

Det ställs också krav på insamlande av mobiltelefoner. Gång på gång. Det är snudd på den enda skolrelaterade insats de kan komma på. Ständigt nya utspel med nästan exakt samma innehåll.

Eftersom i princip samtliga skolor i landet på såväl grundskole- som gymnasienivå redan samlar in elevernas mobiltelefoner behövs det inga politiska beslut om saken. Det är en icke-fråga. insamlingsrutinen har varit så gott som fullt ut etablerad i åtminstone 7-8 år. Behovet av lagstiftning kring mobiltelefoner är exakt noll.

Men det är det här som är själva grejen med kravpolitik. Den fungerar ofta som avledningsmanöver. Vi luras att tro att den som ställer krav på andra faktiskt gör någonting.

Istället för att skjuta till resurser, vilket kräver ökade skatteintäkter eller kraftig omfördelning av kapital, låtsas politiker att de tar krafttag. Det gör de genom att försöka sätta andra i arbete.

Numera pratar Liberalerna om att ställa krav på friskoleaktörer. Det kan låta som att de har förstått hur snett vi har hamnat när vi valde att införa världens mest marknadsextrema skolsystem.

Det är lätt att tro att man nu tar krafttag mot att skattemedel slussas till riskkapitalbolag. Det är lätt att tro att man vill göra upp med den enorma betygsorättvisa som friskolesystemet har genererat. I själva verket blir kravställandet ett sätt att slippa ta tag i de problem som är hela grunden till Sveriges utbildbingskris:

Vi lever i ett extremt segregerat land och denna segregation har ökat med det fria skolvalet. Pengar som skulle gå till utbildning försvinner iväg för att skolföretag ska kunna göra vinst. Skolorna saknar ekonomiska resurser att bedriva bra undervisning eftersom allt mer skattemedel satsas på vapenmakt, poliser och fängelser.

Allt fler fångar trycks in i våra fängelser. Allt fler elever trycks in i våra klassrum.

Istället för att skjuta till mer pengar till skolan och i grunden göra upp med världens mest extrema skolsystem väljer ”liberala” politiker att ställa krav.

Johan Pehrsons nya jobb handlar om att lura oss att tro att han jobbar. Och om vi ska vara helt ärliga är det väl precis så killar vid grillar alltid har gjort.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.