Av Andreas Magnusson 2024-08-06
Om Mona Lisa varit sverigedemokrat hade konsthistorien sett annorlunda ut. Hon hade saknat det karaktäristiska leendet och Leonardo Da Vincis tavla hade landat i ett högst ordinärt porträtt som ingen hade lagt märke till.Sverigedemokrater har inte så mycket att vara glada åt. Till att börja med (och aldrig sluta med) hade SD-Mona Lisa varit arg på invandringen. Den är alltid för hög enligt sverigedemokrater. Den var det när partiet bildades 1988 av nazister, och den är det nu när allt är glömt och förlåtet av den del av den svenska borgerligheten som är mer intresserade av makt än att leva upp till sina egna värderingar.
SD gänget är arga på det mesta. De är arga på konstnärer som målar tavlor eller gör skulpturer som är lite svåra att förstå och de tycker inte om att det finns människor som själva bestämmer vilka de vill ligga med.
Därför ägnar sig SD i Stockholm åt att göra filmer där de kritiserar olika svenska konstverk. Därför rasar SD-representanter allt som oftast mot HBTQ-flaggor och Pride-parader.
Allra argast tror jag att en sverigedemokratisk Mona Lisa hade varit på Luciatågen eftersom ett sådant tåg ska se ut som de alltid har gjort. Inga manliga lucior, bara en helt vanlig ogift kvinna som bränns på bål till allas förtjusning.
Om man vill sätta det på sin spets kan man säga att det är leendet som är skillnaden mellan fascism och humanism. Människor som hatar andra har slutat skratta. De har glömt hur man gör.
Det går liksom inte att i själ och hjärta vara lycklig och samtidigt vara rosenrasande på invandrare, könsidentiteter och samtidskonst.
En lycklig människa rycker på axlarna åt det hon inte förstår och njuter av det hon tycker om. Hon kan fortfarande vara arg på orättvisor och hat, men hon tycker att det är fint att vara snäll och att låta människor leva sina liv så som de själva vill.
Föreställ dig en skrattande Richard Jomshof eller en nöjd och lycklig Jimmie Åkesson. Det går liksom inte. De är arga hela tiden och ilskan föder ny ilska – både hos dem själva och deras väljare. Bitterhet har den lilla egenheten att den smittar och det är oerhört svårt för en bitter människa att sluta vara bitter.
Donald Trump är Jimmie Åkessons amerikanska motsvarighet. Trump och hans kompisar är väldigt störda på Kamala Harris skratt. Det ses till och med som en viktig valstrategi att ge sig på hennes sätt att skratta. Det är inte så konstigt. Eftersom de inte kan skratta själva, annat än på skadeglatt vis, så provocerar det att det finns människor som på riktigt är glada.
Den svenska ytterkantshögern har samma problem. De kan bara skratta när Hanif Bali gör någon elak ordvändning om förortskillars byxor eller om Jens Ganman ritar en grafisk tårta om att SVT är jättedåliga. De gillar humor som slickar uppåt och sparkar nedåt då de genom denna humor kan inbilla sig att det finns andra människor som står lägre i rang än dem själva.
Riktig humor, ni vet den som får människor att skratta sådär härligt bubblande och som värmer hela hjärtat, bygger på identifikation och självdistans. Komiker är roliga eftersom de bjuder på sig själva. Sverigedemokratiska politiker blir möjligen ofrivilligt roliga eftersom de inte bjuder på sig själva.
Det är nog ingen slump att komiker ofta är de vassaste opinionsbildarna. De tar inte sällan politisk ställning och använder humor som vapen mot makten.
Så länge det finns människor som kan skratta, inte minst åt sina egna misstag, som kan se medmänniskor i ögonen och le, som kan uppskatta olikheter, mångfald och variation är det svårt för fascismen att slå rot.
Det finns två effektiva sätt att bekämpa rasism och intolerans. Det första handlar om kunskap. Kunskap botar den rädsla som kommer ur fördomar. Det andra sättet är att sprida glädje.
Glada människor har absolut inget behov av att ge sig på andra och människor som inte har något behov av att ge sig på andra, behöver inte rösta på Sverigedemokraterna.
Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Stöd oss i arbetet med att bevaka rättsstaten »Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska och religionskunskap. Han sysslar också med musik både som soloartist och med bandet Oblomov. Andreas har skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan. År 2022 debuterade han med boken ”När humanismens fördämningar brister – personerna och partierna som drogs med”. I höst kommer han ut med boken ”Kravsamhället” på Ordfront förlag.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.