Hjärnspöken – del 2

Klockan var strax efter 9 på lördagsmorgonen och hösten hade trängt undan sommaren. Ett mjukt regn smattrade mot fönstret, vilket var ovanligt med tanke på var Sara befann sig. Hon vaknade av ljudet och steg upp. Rutinmässigt bryggde hon kaffe i köket som vette mot havet. Med en bräddfull kopp i handen satte hon sig vid datorn. Sedan hennes flytt från Sverige hade hon börjat skriva noveller och dikter; hon ville berätta om allt hon genomlidit och samtidigt bearbeta händelserna. Men det hade det inte gått särskilt bra, för även om hon skrev dagligen lyckades hon inte komma någon vart. Som mest orkade hon skriva något stycke per dag, men lika ofta blev det inte mer än en enstaka mening innan hon gav upp.

När datorn sattes igång fick Sara genast upp ett meddelande om att hon hade fått e-post. Det var från hennes mamma och innehöll som vanligt en ström av uppmuntrande ord. Sara log och fällde några tårar av ren saknad. Ingen idé jag försöker svara på det nu, jag blir bara så nedstämd, tänkte hon.

Sara började skriva. Hon hade planerat färdigt en hel roman som handlade om en ung, framgångsrik kvinna som läste till civilekonom när hon en dag blev kidnappad av tre maskerade män på en parkering utanför en stormarknad. Under en hel vecka våldtogs och förnedrades kvinnan av männen innan de helt utan någon förklaring släppte av henne i centrala Stockholm mitt i natten. Helt naken, förstås. Förnedring var hela syftet med kidnappningen.

Men skrivandet gick lika segt som vanligt. Hon tände en marijuanacigarett och drog i sig röken i långa, djupa bloss. Det var ett av de enklaste sätten att driva ut ångesten och oron ur hennes kropp. Hon tog upp sin mobil för att slå en signal till Adam, en man som sakta men säkert hade lyckats vinna hennes förtroende. De hade lärt känna varandra på den lokala tennisklubben och så småningom hade Sara gått med på att träffas även utanför träningslokalen, fast bara på offentliga platser. Hon hade numera lärt sig att lita på honom men trots detta så hade hon inte berättat något om kidnappningen eller våldtäkterna av rädsla för att skrämma iväg honom.

Adam hade visat en ängels tålamod och varit på dejt efter dejt med Sara, alltid utan att få något mer än en flyktig kyss i utbyte. Till hennes lycka visade sig Adam vara djupt religiös och trodde inte på sex före äktenskapet. Inte för att jag skulle kunna ha sex då heller, hade hon tänkt när han berättat om sin övertygelse för henne. En ring på fingret gör ingen skillnad. Sara tvivlade på att hon någonsin skulle kunna ha sex igen utan att minnas de skräckfyllda dygnen som kidnappad, men hennes terapeut försäkrade att alla sår skulle läka med tiden. Som om hon av alla människor skulle ha någon aning om det, tänkte Sara och tryckte fram Adams nummer i telefonboken. Just när hon skulle ringa upp mindes hon: Adam befann sig i Europa på affärsresa och skulle inte komma tillbaka förrän nästa vecka.

Besviken la hon ner mobilen och fimpade jointen.

”Hur ska du någonsin bli frisk igen?” frågade hon sig själv samtidigt som telefonen pep till. Hon hade ett oläst meddelande:

6-0. BUT IT’S NOT OVER YET!

Sex-noll? Vadå sex-noll? Vem har skickat det här?

Hon stirrade länge på displayen. Istället för ett vanligt telefonnummer stod där ett långt, obegripligt nummer.

Det är inte över än? Vad menas med det?

Hon flämtade till och tappade mobilen i golvet. Med ens stod allt glasklart för henne! Hon hade varit kidnappad och förnedrats i sex dagar medan förövarna inte hade behövt tillbringa en enda dag bakom lås och bom. Det var de som hade skickat meddelandet och nu hotade de henne igen, exakt som de gjort i brevet hon fick efter sin flykt!

Sara ställde sig upp. Hon började hyperventilera och rummet krängde till. Snurrig och svårt chockad lutade hon sig mot väggen. Med den som stöd lyckades hon ta sig in i sovrummet som var utrustat med en säkerhetsdörr och gallerförsedda fönster. Hon låste om sig och kastade sig på luren. Snabbt slog hon numret till sin kontakt på polisen som var väl insatt i hennes fall.

“Santa Monica Police Department, detective Jones speaking.”

“James, det är Sara – det har börjat igen! De är här, de har hittat mig!”

“Lugn, Sara – ta ett djupt andetag och börja från början.”

Sara försökte lugna ner sig och förklarade sedan allt för inspektör James Jones.

”Jag lovar att försöka spåra avsändaren”, sa inspektör Jones, ”om du ger mig numret. Och jag kommer dessutom att skicka ut en radiobil som tittar till dig. Under tiden vill jag att du håller dig lugn och att du stannar inomhus. Kan du göra det för mig?”

”J-ja”, svarade Sara, avsevärt lugnare men fortfarande med ansträngd andhämtning.

”Och slå på larmet, Sara. Men skräm inte upp dig själv i onödan.”

”Du har rätt”, sa hon. ”Det är antagligen ingen fara.”

”Har du numret där?”

”Nej, mobilen ligger ute i vardagsrummet.”

”Då kan du hämta den när poliserna kommer och så ringer du mig sen. Blir det bra så?”

”Tack, det blir bra”, svarade Sara.

Radiobilen och de båda poliserna kom fram några minuter senare och kunde konstatera att allt var i sin ordning.

Mot kvällen hade Sara lyckats lugna ner sig tillräckligt mycket för att skriva några rader innan hon gick och la sig. Inget ovanligt hade inträffat under hela dagen och Sara började långsamt slappna av. De, vilka ”de” nu än var, verkade inte veta var hon befann sig.

När hon skulle gå och lägga sig fick hon ett samtal från detective Jones.

”Jag jobbade sent och ville kolla läget. Är allt bra?” frågade han.

”Så bra det kan vara.”

”Jag förstår. Tyvärr har jag dåliga nyheter. Det gick inte att spåra avsändaren eftersom meddelandet skickades från Internet. Det enda teknikerna kunde konstatera var att meddelandet hade passerat en server i England.”

”Är det allt?”

”Tyvärr…”, svarade inspektör Jones.

”Okej, jag tackar för hjälpen i alla fall.”

”Ingen orsak. Och hör av dig vid minsta lilla misstanke om att något inte står rätt till.

Jag förstår verkligen inte, tänkte Sara när hon satte på en ny kopp kaffe och slog på datorn. Hur har de fått reda på mitt mobilnummer? Det är bara mamma, pappa och Adam som har det. Varken mamma eller pappa har någon anledning att lämna ut det och Adam … varför skulle han vilja lämna mitt nummer till någon annan? Vad som var än värre, en tanke Sara knappt vågade tänka, var att de kunde ha fått tag i så mycket mer än bara hennes telefonnummer. Tänk om de spårat mig via mobilen? På CSI kan de göra sånt, går det i verkligheten också? Hon ruskade på huvudet. Det var en sak att tjänstemän inom polisen kunde ta fram hemlig information, men en helt annan sak för en privatperson.

Lugnad av dessa funderingar gick hon och la sig. Men nästan samtidigt som hon passerade porten till drömmarnas rike slets hon tillbaka av ett högt brak som följdes av ett skärande ljud. Hela huset skakade till och hon trodde först att det var en jordbävning.

”Larmet!” utbrast hon när hon insåg vad det var som lät och vaknade till på ett ögonblick.

Sara såg sig omkring: säkerhetsdörren som ledde in till hennes sovrum var låst, men hon sprang ändå in i det fönsterlösa badrummet och låste dörren sig.

Fan, jag glömde pistolen på nattduksbordet, tänkte hon.

Larmet fortsatte tjuta och Sara kastades in i en malström av hemska minnen.

Det måste vara dem! tänkte hon, men försökte lugna sig själv. Badrummet var ombyggt så att där fanns en telefon med separat linje ut. Väggarna var armerade och hela badrummet utgjorde ett så kallat panikrum där Sara skulle vara säker tills larmföretagets personal kom.

Hon kände hur svetten rann nerför ryggen, nacken och magen. En frän stank fyllde hennes näsborrar, men hon kunde inte förstå var den kom från förrän hon tittade ner på golvet. En gul pöl hade bildats under henne och hon skakade så våldsamt när hon rörde sig att hon nästan höll på att halka i den. Sakta, sakta lyckades hon ta sig fram till väggen där telefonen fanns. Hon slog larmnumret.

”911, what’s your emergency?” svarade en kvinnlig telefonist.

”Det är dem”, viskade Sara.

”Du måste tala tydligare, miss.”

”Det är dem!” upprepade hon.

”Vilka, miss? Vad är ditt nödläge?”

”De vill döda mig.”

”Kan du uppge ditt namn och din adress, miss?”

Sara tvekade, men rabblade sedan sitt nya namn och adressen till hennes hus.

Telefonisten lovade att skicka ut en patrull och Sara la på. Hon skakade som om hon hade försökt simma över Mälaren mitt i vintern, trots att det var varmt i det lilla badrummet.

Jag kan inte släppa in polisen när det ser ut så här! tänkte hon och stirrade på pölen med urin. Med en nästintill övermänsklig ansträngning lyckades hon få sina muskler att lyda. Hon torkade upp urinen med en handduk som hon sedan la på golvet i duschkabinen och sköljde av. Därefter satte hon sig för att vänta. Utan någon klocka var det svårt att mäta tiden, men minuterna tickade på och Sara blev allt lugnare ju längre tiden led. Om det verkligen vore dem så skulle de ha försökt ta sig in i sovrummet vid det här laget, konstaterade hon. Och det skulle jag ha hört. Men någon måste ju ha brutit sig in!

Larmet tjöt fortfarande, som en ständig påminnelse om faran som hotade utanför badrummet. Plötsligt tystnade det. Sara stelnade till. Några sekunder senare hördes dämpade röster. Hon tyckte det lät som om någon ropade: ”Miss Stevenson!”

Kan det vara polisen? tänkte hon. Det måste det vara? Nej, förresten – har de mitt nya telefonnummer så har de troligen också mitt nya namn. Jag tänker inte gå ut!

Hon satte örat mot dörren och lyssnade noga.

”Miss Stevenson! Det är polisen!” hörde hon någon skrika i vad hon trodde var en megafon.

Sara öppnade dörren till sovrummet; det var fortfarande orört. Ute hade natthimlen färgats ljusgrå och morgonen var inte långt borta. Sara snappade åt sig pistolen från nattduksbordet och tog på sig ett nattlinne innan hon ställde sig i fönstret. På uppfarten stod mycket riktigt en polisbil och även en bil från larmföretaget. Nedanför fönstret stod en man i skenet av nattbelysningen och ropade ”Miss Stevenson!” gång på gång. Sara såg att han var klädd i Los Angeles-polisens svarta uniform och höll mycket riktigt en megafon i handen.

Hon öppnade dörren till hallen och gick nerför trappan för att låsa upp ytterdörren. Det var då hon såg det: mitt i hennes vardagsrum stod en röd stadsjeep parkerad. Eller rättare sagt, den hade kraschat genom hennes vägg och stod nu i spillrorna av virke och takpaneler av ädelträ.

”Miss Stevenson?” frågade en polisman som kikade in genom hålet i väggen.

”J-ja. Vad är det som har hänt?”

”En rattfyllerist körde in i ditt hus. Fråga mig inte hur han lyckades, men det var utan tvivel det som utlöste ditt villalarm. Utryckningspersonalen från larmföretaget har stängt av det och vi kom hit för att du ringde 911. Är du oskadd, miss?”

”Ja, jag har inga skador … eller jag menar, nej, jag är oskadd.”

”Har du några skador eller inte?”

”Inga skador”, svarade hon.

”Då är resten bara en fråga för ditt försäkringsbolag, antar jag.” Han såg sig omkring på den exklusiva inredningen och Sara kunde nästan höra hans tankar. Folk verkade tro att allting i livet var lätt för den som hade pengar.

”Och mannen som körde bilen? Var är han?”

”Han sitter i baksätet med handbojor. Honom tar vi med till stationen. Och vi har ringt om bärgning av bilen så det ordnar sig snart.”

”Tack för allt och förlåt att jag ringde i onödan.”

Polismannen log. ”Du fick trots allt besök av en jeep i vardagsrummet. Jag kan lova dig att det finns de som har ringt larmcentralen för mindre.”

Efter att poliserna och larmpersonalen lämnat Sara så bröt hon ihop. All spänning och oro flödade ur henne och antog formen av bittra tårar som föll till golvet. Hon grät så hon skakade och det tog gott och väl en hel timme innan hon lyckades lugna sig tillräckligt mycket för att kunna andas normalt. Det var ingen idé att försöka sova den här natten, hon skulle inte våga vända ryggen till hålet i väggen. Istället bryggde hon kaffe och satte sig i soffan med mobilen i ena handen och sin 9 mm Beretta i andra. Bärgningsbilen kom och forslade bort metallvraket från hennes vardagsrum. Det drog kallt från det gapande hålet i väggen och Sara tog på sig sina vanliga ytterkläder innan hon återvände till soffan. Displayen på hennes mobil lyste och hon hade ett nytt meddelande:

2-6. I TOLD YOU IT WASN’T OVER!!! PS. CALL ME

Inte igen! tänkte Sara. Hon kastade sig ut ur huset och in i sin stadsjeep. Med en rivstart lämnade hon villan bakom sig och körde i en vansinnestakt längs Santa Monica Boulevard i riktning mot Beverly Hills. Vad menar de med att skriva ”call me”? Tror de verkligen jag tänker ringa dem? Jag borde slänga mobilen! Efter några kilometer insåg Sara hur idiotiskt det vore att köra ihjäl sig själv så hon saktade ner. Jag måste ta in på ett hotell – jag kan inte åka hem igen! tänkte hon och parkerade för att använda sin mobil. Med några snabba knapptryckningar fick hon fram flera förslag på hotell i närheten och valde det mest exklusiva. Saras tanke var att det antagligen skulle ha bättre säkerhet än de billiga hotellen.

Hon skulle precis starta bilen igen när telefonen ringde. Sara stirrade på displayen: den visade inget nummer. Med skakande händer tryckte hon på knappen för att svara.

”Hello?” viskade hon.

”Sara! Varför har du inte ringt! Har du inte fått mina meddelanden?”

”Adam!?” sa hon lättad. ”Vilka meddelanden?”

”Om tennisen? Jag skickade ett efter första set när din lilla gullgosse Robin Söderling vann med 6-0. Fick du inte det? Sedan skickade jag ett till när Rafael Nadal vann andra set med 2-6. Varför svarade du inte?”

Sara brast ut i ett bubblande skratt som det var omöjligt att hejda. Hon skrattade tills tårarna rann och grät om vartannat. Han kommer aldrig våga träffa mig igen! tänkte hon, men lättnaden var för stark. Hon kunde inte sluta skratta. Till sist lyckades hon samla sig.

”Sa jag något galet?” frågade Adam från andra sidan jordklotet.

”Nej, jag har bara haft en riktigt usel vecka. Förlåt mig, du måste tro jag är helt knäpp.”

”Jag vet att du är helt knäpp”, svarade han, ”men jag tycker om dig ändå. Nå, fick du mina meddelanden eller inte?”

”Jag fick dem”, sa Sara, ”jag fattade bara inte att de var från dig. Du skickade dem från någon sida på Internet och skrev inget namn.”

”Oj! Glömde jag skriva mitt namn? Sorry. Jag hade suttit i avtalsförhandlingar under tolv timmar när matchen började så jag var lite snurrig. Men Söderling vann till sist.”

”Jaså? Gjorde han? Jag har inte ens hunnit kolla resultaten.”

”Inte? Och vad har du haft för dig som varit så viktigt?”

”Du vill inte veta. Men jag lovar att berätta allt när du kommer hem. Verkligen allt!”

”Det låter bra.”

”Men varför skickade du SMS om 2-6 idag? Matchen tog ju slut häromdagen?”

”Fick du inte meddelandet förrän idag? Har du inte fått det om sista set heller?”

”Nej.”

”Hm, det var konstigt. Kanske det studsade runt bland en massa servrar innan det hittade rätt. I vilket fall som helst har jag bra nyheter: jag kommer hem redan imorgon.”

”Imorgon? Men du skulle ju inte komma förrän nästa vecka.”

”Jag vet, men vi blev klara tidigare än beräknat här.”

Sara log. ”Vad roligt. Jag har saknat dig.”

”Och jag dig. Kan vi inte hitta på något särskilt när jag kommer tillbaks?”

”Jo, du skulle kunna få träffa mina föräldrar.”

”Vad? Kommer de till Staterna?”

”Ja, det har som sagt hänt lite grejer och, eh … det är bättre jag tar det med dig när vi ses. Jag måste ändå berätta någon gång.”

”Sara, jag förstår mycket väl att det har hänt dig hemska saker. Jag är ingen dumbom. Men jag har inte velat pressa dig och det vill jag inte göra nu heller. Ta allting i din takt. Vi har all tid i världen, inte sant?”

Sara började gråta på nytt, återigen av lättnad. Hon snyftade fram att de skulle höras av igen senare under dagen innan hon la på och lutade sig bak i sätet. Himlen hade redan färgats guldrosa av den uppgående solen och Sara bestämde sig för att handla mat. Hon var utsvulten och hade knappt ätit sedan hon fick det första meddelandet. Dessutom måste jag laga middag åt Adam när han kommer hem, tänkte hon.

Hon parkerade utanför ett varuhus och såg sig nervöst omkring. I många år efter kidnappningen hade hon varit livrädd för stora parkeringsplatser som den här, men med hjälp av sin terapeut hade hon till sist vågat utmana sin stora rädsla. Fast det var fortfarande otäckt och hon reagerade på minsta lilla ljud.

Trots den tidiga timmen var det redan folk i rörelse, om än inte så mycket. Lika bra, tänkte Sara, jag klarar ju inte av folksamlingar. Hon såg sig omkring och kände hur hjärtat slog ett dubbelslag. Nästan bredvid hennes bil parkerade en svart man, trots att det fanns hur många lediga platser som helst. När han klev ut såg hon att han var klädd i mörka kläder, precis som våldtäktsmannen. Han bar en keps som satt nerdragen i ansiktet så hon såg bara hans mun och haka.

Sara gick mot affären och såg i ögonvrån hur mannen gjorde detsamma. Utan att tänka efter sträckte hon sig efter pistolen i jackfickan för att känna den trygga tyngden av vapnet i sin hand, men pistolen var inte där.

”Helvete!” svor hon och skyndade på stegen. Hur kunde jag glömma den i bilen? tänkte hon. Hur kunde jag? Hur kunde jag?

Mannen ökade också takten och Sara svängde av åt höger, men han följde efter. Hon svängde ännu en gång och mannen gjorde detsamma.

Han ska inte alls handla – han förföljer mig!

”Vad vill du!?” skrek hon.

Mannen stirrade på henne, men sa inget.

Sara började springa och hörde hur han gjorde detsamma. Stegen kom närmare och hon kastade sig över motorhuven på en Chrysler Voyager innan hon fortsatte in mellan rader av parkerade kombibilar och jeepar. Hela tiden knappade mannen in på henne. Hon sprang mot stormarknaden och slängde en hastig blick över axeln. Den svartklädda förföljaren var henne precis i hälarna.