Tack för att du trodde på mig…

De senaste dagarna har jag talat med flera personer som kände Dick, alla hade sin speciella relation till honom. Det jag fann mest fascinerande var att många aldrig träffat honom personligen, utan bara talat med honom i telefon och korresponderat via e-post. Trots avsaknaden av fysiska träffar, så hade han berört dem på ett djupt plan. Fått dem att känna sig trygga och sedda. Dick brydde sig och kunde med sin djupa röst och några få ord, inspirera och trösta.

Dick gav alltid av sig själv åt andra. Det gällde inte minst mig. Han var min journalistiska mentor. Han hjälpte mig bland annat att utveckla mitt skrivande och mitt sätt att se på omvärlden. De två viktigaste lärdomarna jag tar med mig av journalistiken är att man ska våga lita på läsaren och att bra journalistik inte bara informerar, utan även lär ut – att artiklar och krönikor även gärna får ge läsaren kunskap de inte hade innan.

Att våga lita på läsaren handlar om att man inte behöver skriva dem på näsan. Jag hade tidigare en tendens att överförklara saker och behandla läsaren som totalt okunnig. Dick fick mig att inse att läsaren, speciellt de som tillhör Paragrafs trogna skara, är intelligenta personer. Dick trodde alltid på läsarnas förmåga att förstå och dra vettiga slutsatser. Precis som han trodde på människans godhet och förmåga att utvecklas till det bättre.

Jag var en av dem han trodde på och för det är jag evigt tacksam. Han trodde på att jag skulle klara av att inte återfalla efter ett långt fängelsestraff, och hjälpte mig därför med att få tidsbestämt. Han trodde på mig som journalist, så han gav mig min första riktiga anställning som journalist hos tidningen Skurk. Han trodde på mig som skribent, så han lät mig bidra med en text till hans bok Det farliga Sverige. Han trodde på mig som författare, så han påbörjade en kriminalromanserie med mig. Mycket av det jag har åstadkommit har varit tack vare Dicks stöd. Tack för att du trodde på mig.