Hur gör vi nu med ölen Dick?

I början av 2017 fick en polisman vid namn Peter Springare stort medialt genomslag. Han hade skrivit ett Facebook-inlägg som blivit viralt. I korthet gick inlägget ut på att han ville berätta att utredningsmapparna på det egna skrivbordet i princip bara gällde personer med utländska namn. Utifrån denna bokstavligt tolkade skrivbordsundersökning drog han slutsatsen att invandrare begår en massa brott och att media tystar ner sanningen.

Det triggade igång något hos mig. Jag blev provocerad av att en extremt ytlig, generaliserande och bristfällig analys kunde få så stort genomslag. Det fanns en annan historia som behövde berättas.

Den historia jag valde att berätta startade i mitt barndoms Hammarkullen där invandrare och svenskar levde sida vid sida utan någon direkt tanke på vem som var invandrare och vem som inte var det. Jag ville berätta om segregation, utanförskap och vad som händer i ett land som trasas sönder av ekonomiska klyftor och rasism – hur allt hänger ihop. Ett trasigt samhälle föder brottslighet. Det är inte hudfärg eller geografisk bakgrund som gör en människa till kriminell.

Jag spelade in min text som en liten film och slängde upp den på Youtube. Den blev inte riktigt lika viral som Springares inlägg men den sågs av mer än 15 000 personer.

En kompis såg filmen och tipsade om en krönika han hade läst. Skribenten förde ganska exakt samma resonemang som jag hade gjort – det var som om texten och filmen ville samma sak och hade samma anslag.

Jag skickade ett mejl till författaren som jag på den tiden inte visste så mycket om även om namnet Dick Sundevall klingade bekant. Dick såg sen min film och gillade den mycket. Han ville att jag skulle börja skriva för Magasinet Paragraf som han var chefredaktör för.

Jag blev smickrad och tackade ja utan att fullt ut förstå att Paragraf var ett kriminal- och rättsmagasin. Vad visste väl jag om sådana saker? Jag är lärare i svenska och religionskunskap. Extremt samhällsintresserad. Hyfsat insatt i samhällsfrågor. Men det här var ju något annat.

Det fina var att Dick gillade det där. Han önskade sig ett brett anslag. Han ville inte att juridiken bara skulle hanteras av jurister, att journalistiken bara skulle hanteras av journalister, att poliser skulle ha ensamrätt på att uttala sig om brottslighet. Han ville att vanliga människors röster skulle komma fram.

Dick Sundevall hade en fullständigt respektlös syn på experter helt utan att tillhöra den sorts människor som tror att personligt tyckande är lika mycket värt som fakta. Research var superviktigt. Man behöver ha på fötterna, men alla kan ha på fötterna om man bara sätter sig in i frågor tillräckligt mycket.

På Magasinet Paragraf har Dick Sundevall låtit dömda brottslingar få en chans att beskriva världen från sitt perspektiv. Uthängda och bespottade människor har fått beskriva världen från sitt perspektiv. Människor som av andra mediala forum skulle betraktas som för unga eller för gamla har fått en plattform att stå på.

Jag fick en plattform. Dick hade ett enormt stort förtroende för mig. Han lät mig sätta mina egna rubriker, konsulterade mig i språkfrågor, publicerade nästan allt jag skrev. Jag vet att han tvekade när jag skrev min första text om Joakim Lamotte. Är det verkligen någon som känner till den där personen? Lita på mig, sa jag. Han litade på mig. Du hade rätt, sa han sen. Jag hade fel emellanåt också. Det höll han aldrig emot mig.

Han beskrev det som att jag och han nog båda två var sådana som behövde skriva och testa hypoteser offentligt för att se om de höll. Av Dick har jag lärt mig att det inte är det minsta farligt att tycka olika, att det är fullständigt ofarligt att reta upp människor och att även om provocerande inte är ett självändamål så kan det vara ett viktigt redskap för att nå sanningen.

Dick återkom ofta till att jag borde skriva en bok, vilket jag till sist också gjorde. Jag hade en ganska kort tacklista. Den startade med min familj och sen valde jag att tacka Dick, därefter förlaget och till sist mina läsare. Så här motiverade jag mitt tack till Dick:

“För ovärderligt mentorskap och för att du hela tiden har haft tilltro till min förmåga att skapa intressant och slagkraftig text.”

Jag är glad över att ha haft Dick Sundevall som mentor. Jag har lärt mig väldigt mycket av honom. Framförallt om styrkan i det enkla berättandet, att skala bort alla snobbiga referenser och interna smartheter.

Vi enades i en solidarisk grundsyn som jag tror i mitt fall startade i uppväxten i Hammarkullen och för Dick i uppväxten i Rågsved. Förortsbarn förstår varandra på ett särskilt sätt.

Jag tror att vi båda enades i en slags förtjusning i att provocera och att låta humor balansera allvaret på ett sådant sätt att ingen riktigt vet vad som är vad.

Vi enades också i vad man skulle kunna kalla för noggrann slarvighet. Vi kunde båda två skriva hela texter där vi hade stavat fel på namnet till personen som hela texten handlade om men där varje kommatecken satt precis rätt.

Därav det där med ölen. Efter att en text hade publicerats upptäckte jag ofta något jag ville justera och Dick gick tålmodigt in och ändrade även om han inte alltid fattade varför det var så petigt. “Du är skyldig mig en öl”, skrev han vid något tillfälle och det blev vår gemensamma jargong. Varje gång en ändring behövdes bad jag honom sätta upp en öl till på listan.

En grej Dick pratade mycket om var att när en text inte riktigt vill falla på plats så kan det handla om ingången, att man startar på fel punkt, att texten kanske egentligen borde starta i mitten och att mitten kanske egentligen borde vara startpunkt.

Jag tror att han hade gillat inledningen till den här texten. Avslutningen hade han tyckt sämre om men han hade accepterat den eftersom han ändå litade på mitt omöme.

Med Dick Sundevalls död har Sverige förlorat en av sina viktigaste antirasistiska röster, en skribent som hade förmågan att med enkla ord förklara svåra saker. Jag kommer att sakna hans röst.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.