”Du platsar i gänget”

Något som har varit, och är, otroligt viktigt för mig är möjligheten att få skriva för Magasinet Para§raf. Att som 19-åring få frågan om jag kunde tänka mig att skicka in några texter på prov till självaste Dick Sundevall var en hisnande känsla.

Den känslan intensifierades ytterligare när jag, nervös som attan, skickade in min första krönika till Dick. Jag vågade inte hoppas på att det skulle bli något av det, det kändes för bra för att vara sant. Jag fick god respons och skickade in ytterligare en text, men jag vågade fortfarande inte hoppas. Döm av min förvåning när svaret jag fick var “Välkommen som vår just nu yngsta krönikör!”

Att konversera med Dick Sundevall var något jag inte ens kunnat drömma om. Som jag såg upp till honom! Han var allt jag vill bli i framtiden, och nu hade han läst mina texter och tyckt om dem. Till och med skrivit att det var en “förbannat bra krönika, rak och klar”.

När min första krönika möttes av ett kommentarsfält i uppror skrev han till mig att han förstod att det kunde vara jobbigt att det blev sån uppståndelse kring mig och att jag bara skulle höra av mig om jag ville att han skulle radera kommentarer. Dessa rörde mig inte i ryggen, men det var så fint att han tog mig under sina vingar.

Något som berörde mig lite extra var när han en tid senare skrev detta:
“Och du är inte inkvoterad för att du är ung, utan för att du platsar i gänget.”

Det är en svår känsla att beskriva, inte minst för att det just nu är ungefär tre timmar sedan jag fick beskedet om att han har gått bort och jag fortfarande är lite chockad. Jag var verkligen inte nära honom på något sätt, men det är något alldeles speciellt med att som ung och outbildad bli uppmärksammad av en så respekterad, framgångsrik och intelligent man som ser potentialen i en.

Men, i livet kommer man träffa ett litet antal människor som är extra speciella. De där som får en att se världen på ett helt nytt sätt, och som inspirerar en till att göra mer än att bara existera. För mig var Dick helt klart en sån person. En förebild, både sett till hans verk, åsikter och livshistoria. En slags mentor, ett bevis på att det är värt det att ta till pennan som vapen mot världens orättvisor. Vår mejlkorrespondens var liksom mer än bara en konversation med chefen, det var ett kvitto på min prestation, på min förmåga, och på att han trodde på mig.

Jag tror att jag, precis som alla andra Paragrafs medarbetare, kommer bära med mig en liten skärva av hans minne i allt jag kanske åstadkommer i framtiden. Alla kommande krönikor, de där böckerna som jag längtar efter att skriva och få publicerade. Dick kommer att leva vidare genom alla de läsare, medarbetare, kollegor och skribenter som fått äran att samarbeta och samexistera med honom.

Vila i frid, Dick.