En skamfläck i mänsklighetens historia

Men också en del sådana personer ur majoritetsgruppen hutu som betraktades som medlöpare.

Massakerna spreds efter hand från Kigali till resten av Rwanda. Det lilla vackra, tätbefolkade landet förvandlades till ett helvete på jorden.

Dödandet skedde mest för hand, med machete. Det spreds till flyktplatser som kyrkor, sjukhus, skolor. Kvinnor och flickor våldtogs och dränktes i latriner eller kastades i massgravar. Rusiga hutuer sjöng om att ”slutligen lösa tutsi-problemet”. Allt var uppenbarligen noga planerat.

Utanför Europa anses de jordbundna odlarna (som hutu) ofta ha lägre status än de ”fria” boskapsskötarna (som tutsi). Jag har jämfört det omkastade maktläget i Rwanda under folkmordet med Bibelns berättelse om den kränkte bonden Kain och hans bror herden Abel.

Efter hundra dagar hade närmare en miljon människor mördats och många andra allvarligt skadats.

FN var inledningsvis dessvärre lamslaget. Detta belystes 1999 av en oberoende utredning där Sveriges förutvarande statsminister Ingvar Carlsson var ordförande.

Nu finns en utmärkt nyutkommen bok om vad som hände:
Lars Arrhenius bok, Lejonmyran – Mina rwandiska systrar, döda och levande.

Som framgår av boken, har en rad mål om folkmordet vederbörligen avgjorts av FN:s numera nerlagda brottmålstribunal för Rwanda (ICTR) i Arusha, Tanzania.

Men enligt folkrätten kan sådana mål tas upp också i nationella domstolar, exempelvis i Sverige. I boken redovisar Lars Arrhenius ur sin egen erfarenhet som försvarsadvokat relevanta rättsfall från Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt.

Det finns knappast någon som har varit bättre rustad än Lars Arrhenius att delge oss sin syn på folkmordet 1994.

Han är uppvuxen i Rwanda, där hans föräldrar var svenska missionärer från pingströrelsen. Pappan och mamman ville gemensamt verka för att okristna afrikaner skulle undgå att hamna i helvetet.

För sin del motarbetade pappan också de konkurrerande katolska missionärerna, ”hednakatterna”. Men både han och mamman, som är utbildad lärare, prioriterade sitt missionsarbete framför vårdnaden om sonen.

En ljusglimt för Lars blev den goda, glada och kloka barnflickan Tzia. Hon var tutsi och blev till sist mördad. Boken är tillägnad henne.

Till sin förtvivlan blir den unge Lars övergiven av föräldrarna och satt i internatskola i grannlandet Burundi.

Man kan ju undra över hur Lars lyckas komma helskinnad ur sin barndoms påfrestningar.

I samband med en återblick på gamla bilder på Tzia skriver han själv i boken:

”När jag går igenom fotografierna, så känns det overkligt. Är det här min barndom? När levdes det där livet? Jag var en del av mina föräldrars uppdrag. Något som jag själv inte valt. Det ser ut som bilder från en tid för mycket länge sedan. Är det där jag?”

Lars Arrhenius är i dag svenska statens Diskrimineringsombudsman, DO. Slå gärna upp nätet och se allt vad den tjänsten innebär! Det är inte lite…

Men framför allt, läs Lars bok Lejonmyran. Den är unik, aktuell, givande.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.