Angrepp på valarbetare är en logisk följd av fördjupad konflikt

Det är en tidsfråga innan det händer i Sverige. Extrema yttringar är i grunden ett omedvetet svar från kroppens kamp- flyktsystem och definierar den verklighet vi lever i utifrån ett ”vän- eller fiendeperspektiv”. Är vi inte medvetna om det är det lätt att tro på den respons systemet ger oss vilket kan leda till att vi överreagerar.

Det som avgör om en person hamnar till vänster eller till höger beror på kulturella faktorer såsom socioekonomiska förutsättningar, upplevelse av grupptillhörighet och utbildningsnivå. Det gemensamma är att deras konfliktnivå gått över till eliminering.

I en av SVT:s EU-valdebatter visade Sverigedemokraternas Dick Erixon prov på en allt hetsigare position genom att med höjd röst och högröd i ansiktet, anklaga sina kollegor från andra partier för att ljuga.

Möjligen en konsekvens av hans partiledares Jimmie Åkessons utskällning av journalister när deras dolda propagandaapparat avslöjades i TV4. Åkesson satte ribban då han riskerade att tappa ansiktet vid avslöjandet av trollpropagandan. Det var något som brast helt enkelt.

När människor identifierar sig med en grupp och dess världsbild skapas ofta en identitetskänsla, även det en naturlig följd av hjärnans design som syftar till att skapa och vidmakthålla flocken mot fiender.

När vi levde på savannen var sammanhållningen en överlevnadsfunktion men i vårt moderna samhälle kan det missbrukas. Det finns till och med extrema fall där människor gått med i sekter som till och med begått kollektivt självmord då man identifierat sig så starkt med ledaren.

Docenten och tidigare lektorn vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet, Thomas Jordan, är expert inom konflikthantering. Han beskriver nio olika konfliktnivåer på eskalationstrappan: Från Dialog, Diskussion, Debatt/procedur, Makt/överkörning, Trakasserier, Ansiktsförlust, Strategiska hot, Smärtsamma angrepp, Eliminering, till Tillsammans ner i avgrunden.

Att stora klyftor i samhället ökar missnöje och konflikter är välkänt fenomen. När makten korrumperar personer i maktställning samtidigt som ”vanligt folk” får det sämre, ökar missnöjet. Attityder som; varför ska ”jag” ta ansvar när inte politikerna tar ansvar!, uppstår.

Konflikten är ett faktum. Ju större missnöje, desto svårare blir det att förhålla sig till det egna kamp- flyktsystemet. Om människor känner sig överkörda av systemet är det inte dialog de tänker på först, eftersom de då regredierar.

Man svarar på konflikten genom ännu värre förhållningssätt längre ned på ”eskalationstrappan”. Ju längre ned på trappan, desto svårare är det att hantera konflikten.

Ofta ser vi i tv när polis eller militär slår ned, det maktapparaten ser som ett hot. I auktoritära stater är toleransen av naturliga skäl lägre. Där kan människor fängslas och torteras för att man sjungit en protestsång eller med ett plakat helt fredligt demonstrerat för demokrati.

I en demokrati behöver man vara vaksam så att demokratin inte används för att montera ned densamma.

Beroende på vilken sida man befinner sig, ser man den andra sidan som ansvarig och den egna sidan som offer för den andra sidans agerande. Det egna ansvaret nonchaleras. Frågan är då vem som först bör agera för att lösa konflikten.

Är det regeringen eller den som befinner sig i den struktur som regeringen skapat som har det största ansvaret? Observera att skuld och ansvar inte är samma sak. Skulden för ett våldsbrott kan ligga på individnivå men ansvaret för strukturerna som leder till missnöjet är inte individens.

Jämför med relationen mellan föräldrar och barn. När vuxna inte klarar av sitt föräldraskap så går det ofta ut över barnens hälsa. Ibland handlar det om våld och trakasserier som traumatiserar barnen men även mer subtila kränkningar får allvarliga konsekvenser. Allt handlar om ledarskap.

Om en regering skapar strukturer som skapar ojämlika villkor för befolkningen, får det samma konsekvenser som när föräldrar favoriserar det ena barnet och demoniserar det andra barnet.

Fokuserar man då endast symtomet, i form av asocialt beteende, individualiserar man ett problem som individen inte har makt att påverka därför att det är regeringens (på statlig alt. kommunal nivå) ansvar. Individens känsla av sammanhang försvinner och konflikten är ett faktum.

Den lägsta nivån på eskaleringstrappan uppstår när personer upplever att det egna livet/de egna förutsättningarna inte längre har något värde på grund av den maktlöshet som upplevs. Det är då som personer utan att bry sig om konsekvenserna tar med sig den som anses vara ansvarig, ”ner i avgrunden”.

Exempel på det är när någon ger sig ut för att skjuta folk utan att bry sig om ifall polisen skjuter ned personen. Det kan handla om politiska, religiösa med flera motiv.

Situationen i Sverige just nu är besvärlig minst sagt men det gäller att inte generalisera. Två som gör samma sak kan ha olika orsaksgrund. Medan den enes grund är hämnd, kan den andres grund vara hopplöshet/maktlöshet.

I dagens debatt verkar en generaliserad inställning till invandrare ha blivit normen. I takt med det ökade missnöjet har fler sökt sig till extremhögern. Det ser vi i både Sverige (SD) och Europa.

De flesta väljare är troligen inte ideologiskt övertygade utan baserar sitt stöd på missnöje med regeringar, på samma sätt som tonåringar visar sitt missnöje och revolterar mot föräldrar.

Att det dessutom finns en stor okunskap visar en forskningsantologi från SOM-institutet, (Regntunga skyar). Utbildningsnivån har betydelse för hur man ser på invandring.

Tyvärr är kunskapsnivån begränsad även på högre maktpositioner. De flesta utgår från en ekonomisk logik som om valutan vore knuten till guldmyntfoten. Idén att pengamängden är begränsad är helt enkelt felaktig i en ekonomi med fiatvaluta.

Det innebär att åtstramningar och stålbad egentligen inte är nödvändiga utan enbart ett feltänk kombinerat med ideologi. Konsekvensen blir att kommuner, regioner och privata arbetsgivare går på knäna och säger upp personal.

Regeringen måste inse att det inte räcker med att kräva åtgärder för SD:s kommunikationspersonal om man vill komma åt de problem som vi står inför. Det krävs en trestegsanalys där orsak, problem och symtom definieras.

Symtom kan vara asociala beteendemönster med grund i ojämlika strukturer (problemnivå), i sin tur baserat på fakta- och kunskapsresistens (orsaksnivå).

När trygghet förväxlas med säkerhet skapas illusionen att vi måste försvara oss, mot andra länder, mot kriminella, mot invandrare, mot arbetslösa och sjuka som definieras som lata, med flera. Det ökar risken för generaliserande synsätt och åtgärder baserade på fördomar i stället för fakta och kunskap.

Om vi tar invandring som ett exempel så finns en generaliserande retorik från extremhögern som verkar se invandringen som orsak till de flesta problem vi upplever.

Man presenterar till exempel en bild där invandringen är för dyr. Om man tittar på fakta som professorn i statsvetenskap, Peo Hansen, sammanställt så ökar tillväxten genom tillströmningen av invandrare och flyktingar.

Allt på grund av att staten behöver investera mer pengar genom att staten går med underskott. Istället för att fokusera excelbladens ”sunda finanser” pekar Hansen på behovet av funktionella statsfinanser.

När allt kommer omkring är det bara finansministrar och klassiskt skolade ekonomer som tycker excelbladens siffror är viktigare än människorna som lever i samhället. I ett samhälle med en åldrande befolkning, hög arbetslöshet och arbetskraftunderskott behöver vi människor som flyttar hit från andra länder.

Det är när regeringen tror att staten måste gå med överskott som det uppstår en allt hårdare konkurrens om pengarna i samhället. Konkurrensen uppstår mellan valutaanvändarna när den valutautgivande staten inte ger ut tillräckligt med valuta och skattemedlen inte räcker till de behov som finns.

Konkurrensen ger en grogrund för missnöje och konflikter. I stället för att införa dyra repressiva åtgärder, vilket fördjupar problemen, är det bästa botemedlet för att minska missnöjet helt enkelt att skapa mer jämlika villkor för alla.

Det kräver dock att makthavare har kunskap och skiljer mellan orsak, problem och symtom. Något som kräver att man faktiskt beter sig som den vuxne i rummet.

Av Henrik Lund