Vad händer med en människa som har dödat?

Romanen börjar med denna händelse. Så småningom går det upp för läsaren att den som har dödat fortsätter att döda. Det finns olika skäl för var och en men de som har dödat blir en ”sort” för sig.

Carsten Jensens roman “Den första stenen” speglar hur de danska soldaterna förändras under sina frivilliga år i Afghanistan Det är visserligen en roman men skildringarna av vad som händer med soldaterna är verklighetsbaserade.

Författaren beskriver hur soldaterna först är otåliga och vill ut för att strida och inte bara öva och mellan övningarna ha i uppdrag att bekanta sig med invånarna i byarna runt omkring förläggningen.

Visa att de är där i fredliga avsikter och för att hjälpa. Då de sedan kommer ut i strid och kamraterna dör undan för undan så sker en dramatisk förändring med dem alla, var och en.

Jag träffade en gång en socialsekreterare som berättade att hon hade fått ett spontant besök av en av sina klienter. Hon slogs direkt av insikten att här sitter en människa som just har dödat. Och så var det.

Hon kunde aldrig beskriva vad det var i mannens beteende som fick henne så övertygad. Något händer med en människa som har dödat.

Det är väl känt att de gerillagrupper som överlevde fredsavtal, till exempel FARC i Colombia, bosatte sig uppe i bergen och hittade andra sätt att använda sig av sin våldskapacitet, ofta genom kidnappningar.

Gerillagrupper världen över förvandlas till gangsters när striden är över. Litteraturen har många beskrivningar av detta. Jag tänker mycket på ”Hundra år av ensamhet” av Garcia Marqués där den gamle Abundia aldrig kunde förlika sig med att striden var över.

Fenomenet analyseras och beskrivs på olika sätt. Ibland menar man att de stridande har svårt att överge en ideologi, men mer vanligt är att det beskrivs som att männen, soldaterna, inte kan något annat. Att bruka våld är det enda de kan och är det som ger dem en värdig tillvaro. Ändå verkar det inte riktigt räcka som förklaring.

Aasne Seierstad får fram något liknande när hon i boken ”Afghanerna” intervjuar tre personer varav en är en taliban, som stridit och vunnit. Han får ett gott liv som en högt uppsatt man i ledningen, hus, hustrur och pengar. Men en dag ger han sig iväg för att fortsätta strida, denna gång mot en liten enklav som fortfarande bjuder talibanerna motstånd.

Som läsare får man den uppfattningen att han gör det för att det är kul. Det är striden som ger honom mening i livet. Han har en plattform, han har mycket annat, han behövs inte i den strid han ger sig in i, de har redan vunnit, men ändå….

Självmordsfrekvensen bland krigsveteranerna i USA lär vara så hög som 20 per dag sedan millennieskiftet, nära nog en människa i timman som inte orkar bära sina minnen längre.

Ny forskning visar att den posttraumatiska stressen vanligtvis blir värre med åren och inte mer avtagande som man hade trott.

Det kan vara lika traumatiserande att ha vistats i krigsmiljöer utan att själv ha dödat. Alla de människor som i dag vistas i till exempel Gaza-remsan eller vid fronten Ukraina/Ryssland kommer för alltid att bära fruktansvärda minnen som är nära nog omöjliga att bearbeta.

Varför vill man kriga? I dagens Sverige finns det en krigshets som både skrämmer och förvånar. Vi tycks gå med på vad som helst, i kostnader och i allianser och i vad som får finnas på svensk mark.

För något år sedan visades en bild på Magdalena Andersson och Ulf Kristersson med hjälmar på i ett stridsfordon. Brett leende. Denna bild etsar sig fast i mitt minne som både hotfull och avskyvärd.

Strax därefter visades vår dåvarande utrikesminister i rörliga bilder försöka lyfta ett tungt handeldvapen. Krig skildras här som något att se fram emot.

Flera svenska män och kvinnor har anslutit sig till de ukrainska trupperna som stridande. Jag har full förståelse för dem som åker till Ukraina med förnödenheter och försöker hjälpa till på plats. Men att strida…? Att döda en halvt svältande rysk kille i samma ålder…varför är det lockande?

Ett känt uttalande från Moshe Dayan, Israels försvarsminister och arméchef som började sin karriär inom Haganah, är detta:

”I know of nothing more exciting than war”.

Haganah var en av de paramilitära grupperna som stred mot britter och mot palestinier i början av Israels bildande. ”I know of nothing more exciting than war”. Så långt ifrån vanliga människor och våra ynkliga fredssträvanden.

Flera forskningsrapporter visar att soldater i krig drar sig för att döda i närstrid. Förbudet mot att döda sitter djupt hos de allra flesta. Av den anledningen har Sverige (liksom andra länder förmodar jag) särskilda kurser för rekryter där de får lära sig hur de kan komma över motståndet.

Kursboken tar noggrant upp sådant som att det gäller att aldrig prata om fienden som människor utan i stället allt från “fienden” till “ohyra”. Avhumaniseringen är en viktig del i tal och skrift, liksom rådet att aldrig möta blicken hos någon som man ska döda.

Forskare försöker utröna om det ligger i människans natur att alltid kriga med varandra. Somliga menar att krigandet började först ganska sent i utvecklingen, egentligen först med fastboende. Andra menar att även samlare hade sina revir och krigade. Kanske inte lika intressant tycker jag som varför vi fortsätter.