Att reflektera innan man väljer att reagera

Raketbeskjutningen har lett till starka reaktioner hos israeliska ledare och företrädare för en majoritet av världens länder.

De flesta som är bekanta med utvecklingen i Mellanöstern känner till att konflikten mellan Iran och Israel inte började med Irans senaste attack, utan är en del av en konflikt som pågått under en längre tid.

Många Mellanöstern-kännare har varnat för en eskalering mellan dessa länder under en längre tid, eftersom Israel har genomfört en rad uppseendeväckande attacker mot Iran de senaste åren.

Man har bland annat genomfört lönnmord på ett tiotal forskare och vetenskapsmän med koppling till Irans kärnenergi-program. Israel har även i samverkan med USA genomfört en mycket omfattande IT-attack som riktat sig mot Irans kärnenergi-anrikningsstruktur (stuxnet).

Utöver det har man genomfört en drönarattack som dödade Irans toppkommendör Qasem Soleimani på den internationella flygplatsen i Bagdad i Irak och den senaste attacken som ägde rum i onsdags när Israel bombade det iranska konsulatet i Damaskus.

Majoriteten av Israels tidigare attentat har varit såpass allvarliga och omfattande, att de kan beskrivas som en krigshandling.

Både Israels och USAs ledare är väl medvetna om att det finns en smärtgräns för hur långt det är möjligt att gå innan de iranska ledarna är tvungna att agera, om de ska kunna behålla sin position.

Ett argument som Israel brukar använda för att legitimera sina attacker, är att Irans ledare vägrat erkänna staten Israel och att landet utgör ett existentiellt hot mot Israels befolkning.

Dessa uppgifter stämmer i teorin men behöver nyanseras och sättas i en kontext.

Det är ingen tvekan om att det iranska ledarskapets fientlighet mot den israeliska staten är på riktigt. Samtidigt är den typ av deklarationer som de iranska ledarna offentliggjort, ofta en del av en retorik som används för att ena den egna befolkningen och stärka sin position.

I praktiken är Irans ledare mycket väl medvetna om att Israel både har kärnvapen och ett hundraprocentigt stöd från världens mest kraftfulla militära supermakt.

Många bedömare har varnat vid flera tillfällen om att Israels nuvarande ledare har en ambition om att starta ett krig med Iran.

De israeliska ledarnas strategi skulle i sådant fall vara att genomföra en serie attacker som pressar det iranska ledarskapet till en punkt där de blir tvingade att slå tillbaka.

När de slår tillbaka är tanken att utnyttja omvärldens sympati för att få stöd av USA och andra stater, i syfte att dra in dessa länder i konflikten på ett sätt där de agerar militärt till förmån för Israel.

Det är lätt att reagera känslomässigt när man hör att Israel blivit attackerat, men det är viktigt att betrakta händelseutvecklingen med nyktra ögon.

Oavsett vad man har för känslor inför det iranska ledarskapet, behöver man fundera på vad en fullt utvecklad konflikt kan få för konsekvenser.

Man kan använda sig av kriget i Irak och Afghanistan som exempel. Det pågick under 20 års tid och kostade amerikanska skattebetalare 300 miljoner dollar om dagen, varje dag under hela denna period.

Man bedömer att kriget i Afghanistan bidrog till att fler än 240 000 människor dödades och att fler än 70 000 av dessa var civila. Insatsen avslutades med att USA tvingades lämna över makten till den grupp man hade försökt få bort.

Det som hände i Irak känner de flesta till, men det kan påpekas att även detta kriget bidrog till att hundratusentals människor förlorade livet och enorma flyktingströmmar skapades som länder i Europa och andra delar av världen fick ta ett stort ansvar för.

Krigshetsare brukar ofta marknadsföra militära insatser som snabba och kraftfulla åtgärder, verkligheten visar att det sällan är fallet.

Ett krig mot Iran skulle med stor sannolikhet leda till liknande konsekvenser som kriget i Irak eller Afghanistan, ett stort antal civila skulle förlora sina liv, enorma flyktingströmmar skulle skapas och mycket talar för att det skulle kunna bli ett utdraget krig som fortsätter i decennier.

Många professionella bedömare ger uttryck för att Iran inte är intresserade av ett krig mot varken Israel eller USA, tvärtom anser man att Iran varit mycket återhållsamma i reaktionerna på Israels och USAs tidigare attacker.

Om man ska analysera vad som ligger bakom Netanyahus beslut om att genomföra en attack mot Irans konsulat i Syrien är det möjligt att en av drivkrafterna kan vara att stoppa den inrikespolitiska splittring som växt sig allt starkare inom Israel.

De krafter som vill ha bort Netanyahu har växt sig allt starkare. En del av dessa röster kommer från släktingar till människor som kidnappats av Hamas och är djupt kritiska till Netanyahus hantering av situationen i Gaza och hans tidigare stöd till Hamas.

En annan orsak kan vara att det kan vara ett sätt att flytta omvärldens fokus från Israels övergrepp i Gaza. Detta är naturligtvis rena spekulationer men det man kan konstatera är att attacken mot det iranska konsulatet inte fyller någon praktisk funktion annat än att tvinga fram en reaktion från Iran.

Jag hoppas att vi kan stanna upp och reflektera över det som sker, det är lätt att falla offer för krafter som vill chocka oss för att sedan exploatera vår oro för politiska syften.

I etablerade medier kan man se kommentarer, inlägg och intervjuer från konservativa krigshetsare som är ivriga att presentera ”enkla lösningar”.

Erfarenheterna från krigen i Irak och Afghanistan borde ha fått alla att förstå att det inte finns några ”enkla lösningar”. Kan vi hjälpas åt att föra ett samtal som sträcker sig bortom ryggradsreflexer och fundera på vilka konsekvenser ett krig kan medföra för både de som drabbas på plats och vad det kan innebära för Europa och andra delar av världen?

Det är lätt att starta ett krig, men det kan vara närapå omöjligt att avsluta det.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.