”Öppet brev till en bedragare”

”Hej bedragare! Ni har inte bara stulit mina pengar. Ännu värre är att ni har kränkt mig, att ni gjort så att jag tappat självförtroendet, att ni gjort mig rädd och osäker,” skriver signaturen Margareta.

Det är bra att detta kommer upp till ytan då det de facto är ganska så vanligt att äldre luras att betala något som bara blir ett stort hål i den enskildes ekonomi.

Samtidigt konstaterar SPF:s ordförande Eva Eriksson i sin ledare att -Bedrägerier är en stor och betydelsefull intäktskälla för de kriminella gängen, dubbelt så stort som knark. Tragedierna med tömda konton måste få ett slut – och det är bråttom.

Det är alldeles tydligt att de äldre i samhället betraktas som en mycket köpstark grupp, uppenbarligen finns det pengar att hämta här. Då kan det kanske vara läge att fundera lite över vad som kan betraktas som bedrägeri. Jag menar att när en enskild person luras att sätta in pengar på en annans konto, ja självklart är det bedrägeri och stöld.

Men finns det då en gräns på något sätt som säger att detta är bedrägeri och detta är inte bedrägeri? Ja, om jag utgår från att årsrika människor även är rika på pengar så borde de i rimlighetens namn vara en målgrupp för bedragarna men även vara intressant för de så kallade fria marknadskrafterna i samhället.

Nu blir det spännande, de äldre i samhället blir således en intressant grupp för alla som vill ”sno åt sig” pengar. Rimligtvis borde det då finnas en gräns där bedrägeri upphör och blir business, så finns det väl också en moralisk gränsdragning kan tyckas.

Återkommer till det senaste numret av tidningen Senioren, apropå att känna sig bli lurad, räknade till 16 annonser riktade mot årsrika med lockelsen att resa och uppleva något extra, att från några tusenlappar för en weekendresa till upplevelseresor för upp mot 50 000 kronor.

Jag vill inte påstå att det är fel att resa och uppleva något i andra kulturer men 16 annonser riktade mot denna målgrupp samt lite reseskildringar tycker i iallafall jag är lite väl magstarkt. Det är solklart, här finns det pengar att hämta.

Så var det detta med att bli lurad eller att lockas göra nåt extra, jamenvisst det finns pengar att hämta för alla som hittat sin målgrupp, men var går då gränsen mellan att bli lurad eller lockad att göra något som kostar pengar?

I båda fallen blir vi av med pengar som någon annan lever gott av. Här kan vi måhända fundera över var vi sätter våra gränser, för hur vi än vrider och vänder på problematiken så är det alltid någon som ska betala och när nu de årsrika även är rika, ja då verkar det bara som att sätta in stöten.

Lite komplicerat blir det för mig att som 80-åring att först läsa om medmänniskor som blir lurade så fördömer vi detta, samtidigt som vi genom annonser läser och lockas av dessa fantastiska resor och upplevelser. Researrangörerna finansierar ju tidningen med sina annonser som sedan ska locka tidningens läsare att göra av med pengar så att reseföretagen kan tjäna mera pengar.

En marknadsekonomisk rundgång kan tyckas. Frågan kvarstår dock, var går gränsen för lurendrejeriet mot gamla, ja mot människor överhuvudtaget? Citerar gärna trubaduren Ulf-Peder Olrog:

Allting går att sälja med mördande reklam, även lagom söt konserverad gröt!

Marknadskrafterna i vårt samhälle är starka – olagliga som lagliga.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.