Svordomsskolan – lektion tre

Vissa orter är gravt överrepresenterade, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda att människorna där lät värre än sina samtida, men som i varje fall vad det gäller lilla nyländska staden Ekenäs visar på en beundransvärd språklig uppfinningsrikedom.

Författaren av dessa rader har faktiskt varit där men blev varken förolämpad eller hotad, vilket antyder att han hade tur eller kanske att tiderna förändrats. Men nu slår läraren sin pekpinne i bordet. Tyst i klassen för examensavsnittet i svordomsskolan.

Kukuvallshatt!
Kukuvall låter som ett könsord, men en kuku är helt enkelt en gök, en fågel som är känd för att tränga andra ur boet, och en kukuvall är namnet på en man som blivit utträngd ur sin äkta säng på samma sätt. Det är ett fiffigt skällsord därför att det samtidigt förnedrar även hans hustru och som en följd av det även deras barn.

Kukuvallshatten fanns naturligtvis inte på riktigt men att kalla någons hatt för detta var fiffigast av allt för då förolämpar man till och med mannens kläder. Vi vänder oss till Stockholm nådens år 1591 så får vi veta hur man sätter uttrycket kukuvallshatt där det hör hemma.

”Per Olsson reste sig upp från bordet och pekade på Mårten Jönssons hatt. Det där är en kukuvallshatt sa han och sedan slog han kannan i huvudet på Mårten.”

Under 15- och 1600-talen stavade man lite som man tyckte det behövdes, och kukuvall kan därför också skrivas kukawald, kukeval, kukewåld eller kukewall, och det gör det hela nästan ännu roligare för oss som läser det idag.

Oxebysshynda!
Att ingen vill bli kallad för oxe är klart, och de flesta tycker inte antagligen heller att hynda är någon komplimang. Ordet byss, eller biss, är lite svårare, men leken ”herre på täppan” kallades på 1600-talet ”bisse på täppan”, och biss betydde då någon som är den förnämsta eller högsta, och en bisshynda blir alltså drottningen av alla hyndor, den största hyndan av dem alla.

Ett trevligt exempel på hur man använder uttrycket oxebysshynda i praktiken hittas i Ekenäs 1669.

”Karin Persdotter bar in ved när hon fick syn på Malin Jonasdotter genom fönstret. Jag är illa utkommen hos det här suggsnöparspacket, sa hon. Håll din mun stilla du oxebysshynda, svarade Malin.”

Pack betydde samma sak på 1600-talet som det gör nu, men suggsnöpare är betydligt mer kreativt. För oss sentida låter det konstigt att man snöpte suggan och inte galten, men snöpa kan också betyda att man skär av ett par senor i trynet så att de på den tiden oftast frispringande grisarna sedan inte kunde böka upp trädgårdar eller åkrar.

Den som utförde detta arbete var ofta rackaren, bödelsdrängen, som även kastrerade galten och flådde den värdefulla huden av döda hästar. Att detta yrke inte hade någon högre status är många gånger omvittnat.

Lättfärdiga fågel!
Att vara lättfärdig betydde att vara obetänksam eller ombytlig, en person man inte riktigt kan lita på, och en fågel var ett förklenande tillnamn, inte riktigt lika illa som skalk eller skälm, men inte heller någonting man gärna ville bli kallad för. För ett överdådigt exempel på hur ordet bör användas på bästa sätt går färden till Helsingfors 1626.

”Clas Hindersson vände sig till Bertil Eriksson och sa: Johan Giljenär är en skälm. Skäll ingen, svarade Bertil, men strax kom Johan in genom dörren och gick fram till Clas. Vad har du din lättfärdiga fågel sagt om mig? Vill du upprepa det, frågade han. Ja det vill jag, svarade Clas. Du är en pepparsäck och en kärring, och du har slagit mig som en säck.”

Ja, nog verkar det som om Clas faktiskt var något av en lättfärdig fågel. Här återkommer ordet säck i en av alla dess varianter. Som bonus kommer ordet kärring som faktiskt inte automatiskt var ett skällsord på 1600-talet, det betydde helt enkelt bara äldre kvinna, men könsroller var viktiga och lika illa som en kvinna skulle tyckt det vara att bli ansedd för manhaftig tyckte nog Johan det var att bli kallad kärring.

Kacka
Att gå och kacka är ett uttryck som finns kvar än idag, men för en tynande tillvaro i gränslandet mellan slang och barnspråk. På 1600-talet användes det även av vuxna människor, helst om det gällde att formulera sig så att de som lyssnar verkligen hajar till.

Mer vardagliga 1600-talsord för det man kackade ut var skarn och gorr. En sann konstnär när det kom till förolämpningar hittas i Stockholm 1623.

”Kasper Snickare tittade på de andra snickarna och skakade på huvudet. Ni är inga mästare, sa han och snörpte på munnen. Sådana snickare som ni kackar jag ut i pissepottan varje morgon både mästare och gesäller. Jag kan skita ut sådana snickare.”

Kasper Snickare var inte rädd att säga sitt, inte ens inför hela ämbetet. Den som vill se prov på hans verksamhet på ett annat plan kan bege sig till Grödinge kyrka på Södertörn där den vackra predikstol han tillverkat kring sekelskiftet 1600 finns kvar än idag.

Var han en populär man? Troligen inte bland sina kollegor i varje fall, och det var varken första eller sista gången han hamnade inför Stockholms rådhusrätt. Ordet kacka behöver förmodligen inte längre någon förklaring.

Glisa
Förolämpningar, svordomar och oförskämdheter fanns som synes i mängder men man kunde faktiskt förolämpa även utan att säga ett ord. Vi har tidigare lärt oss hur man knäpper någon för näsan, men det fanns många andra mer obscena gester, som att lägga handen på sitt kön eller visa upp bakdelen för den man ville förnedra, en sak som faktiskt både män och kvinnor gjorde även om det kanske inte skedde var dag bland de mer väluppfostrade.

Nuförtiden är det troligen oftast barn som gör grimaser åt varandra, men på 1600-talet förekom det i alla åldersgrupper. Här har vi ett fint exempel taget från Ekenäs 1644 som visar hur man kan berätta för borgmästaren vad man tycker om honom på ett tyst och stilla sätt.

”Borgmästaren tittade på tullaren Berndt Hanneman och frågade: När tänker du lämna över räntan på tullpengarna du uppburit? Berndt Hanneman stirrade ilsket några sekunder innan han satte båda händerna i munnen och drog ut kinderna så att alla tänderna glisade, sedan knäppte han föraktfullt med fingrarna. Så mycket ska ni få av räntan, svarade han.”

Ordet glisa betyder att visa sina tänder, både som ett leende och en föraktfull eller till och med hotfull grimas. ”Hunden morrade och glisade med tänderna”, är en mening som alla skulle förstått på 1600-talet. I exemplet från Ekenäs lyckas tullaren få in både grimasen och knäppandet med fingrarna så att hans ord, som egentligen inte är särskilt förolämpande, med ens får en helt annan tyngd. Vad borgmästare och råd tyckte om denna uppvisning kan säkert var och en tänka sig.

Pack och skostrykare!
Ordet pack behöver väl knappt någon förklaring, men kanske är skostrykare lite mindre vanligt idag. Att pack, som ju egentligen bara betyder en bunt eller hop av någonting, kommit att symbolisera slödder och avskum, människor man ser ner på, tros av språkforskarna hänga samman med livet i fält, där en armés tross under 1600-talet oftast åtföljdes av allehanda löst folk som såg en möjlighet att dra fördel av krigets framfart; horor, tjuvar, rånare, likplundrare och andra mindre väl sedda personer.

En bunt eller packe folk de flesta helst inte ville träffa. Vi besöker Ekenäs året 1667 för att få lära oss mer om hur man förnedrar kringstående, och hela deras familj.

”Johan Larsson tittade på änkan och sa: Du får allt tänka på hur du uppför dig nu när du är en del av vår släkt. Änkan drog ihop ögonbrynen. Hon släppte allt hon hade för händer och reste sig upp. Din släkt, sa hon med eftertryck, är inget annat än pack. Inte en enda en av er är värd att ens stryka mina skor. Sedan gick hon ut och smällde igen dörren.”

Skostrykare kallas med dagens språkbruk för skoputsare, ett yrke som blivit allt ovanligare med tiden. Att den som har till jobb att tvätta och putsa andras skor, som ju förmodligen klivit i all möjlig orenlighet, inte kom särskilt högt på den sociala rangskalan är lätt att förstå.

Naturligtvis strök även skomakaren de skor han tillverkat men annars var det bara de fattigaste som ägnade sig åt detta yrke, och att då säga att någons hela släkt var så lågt stående att de inte ens var värda att torka smutsen av ens skor var självfallet en grov förolämpning.

Släkten var viktig på 1600-talet, ja många gånger till och med viktigare än den enskilda individen, så det är lätt att förstå att Johan Larsson inte blev så nöjd.

Du ska få skam!
Det har ett par gånger tidigare visats att ett av de vanligaste sätten att mucka gräl under 15- och 1600-talen var att gå fram till någon och fråga: Vad är du för en? Ett mer omedelbart sätt att komma till samma resultat var att helt enkelt strunta i alla formaliteter och gå rätt på pudelns kärna.

Att säga att du ska få skam var en direkt utmaning som ingen som ville ha hedern i behåll kunde avvisa. Ett väl dokumenterat sätt var att dricka sig full och sedan springa upp och ner för gatan med dragen värja och ropa detta, en sak som garanterat leder till strid förr eller senare.

Att få skam betydde att få förakt och nesa, och också i överförd betydelse att förlora, till exempel ett slagsmål eller ett fältslag. Från Göteborgs föregångare Nya Lödöse kommer 1594 ett praktiskt exempel på uttrycket i användning.

”Jag har inget hö att sälja, sa Jon Persson och såg på Rasmus, greve Axels tjänare. Rasmus ilsknade till och pekade på hölasset framför dem. Det har du visst, och grevens hästar behöver hö, sa han. Jag har inget hö att sälja, upprepade Jon med högre röst, gå härifrån. Då rann tålamodet för Rasmus och han lyfte upp geväret och spände hanen. Du står här och brukar munnen, skrek han, men du ska få skam, jag ska skjuta dig. Sedan kramade han in avtryckaren, men skottet klickade.”

Att bruka munnen, eller mer rakt på sak att bruka sin onyttiga mun, betydde som sagt att skälla någon. Nog kan man lätt tänka sig att Rasmus tyckte att han som tjänare till en greve borde bli åtlydd omedelbart och inte få ett nej till svar, och att han misstänkte att Jon bara sa nej på pin kiv.

För den som vill veta hur det gick sedan kan avslöjas att Rasmus slog Jon med sitt gevär så att det gick sönder och att Jon då slog tillbaka med baksidan av en yxa och att de sedan fått nog och gick skilda vägar. I varje fall tills de sågs igen inför rådhusrätten åtalade för ömsesidig misshandel.

Den nämnde greve Axels fullständiga namn var Axel Stensson Leijonhufvud, greve av Raseborg, en man som gått till historien som en av landets värsta bondeplågare alla kategorier. Kanske är det inte att dra för stora växlar på det hela att anta att hans humör och beteende även avspeglades hos hans tjänare.

Bernhyttare!
Bernhyttare betyder mes eller fegis, en sak vi modiga människor inte gärna blir kallade för. Inte idag, och absolut inte på 1600-talet när äran var så mycket viktigare än nuförtiden. Ordet användes inte bara i Sverige-Finland, utan även i Norge och Danmark och tros vara kommet av det tyska 1500-talsuttrycket ”auf der Bärenhaut liegen”, att ligga på björnskinnet, alltså att ligga och lata sig, och att dess betydelse ändrats med tiden.

Nu tar vi oss till Stockholm och år 1628 för att få en handgriplig instruktion i hur ordet bernhyttare kan användas i vanligt samtal.

”Ska jag sova här, frågade löjtnanten upprört när Israel Stadstjänare visade honom sitt rum. Du sover där borgmästaren och rådet bestämt, svarade Israel bistert. Löjtnanten drog hotfullt sitt svärd. Jag ger er tusen djävlar allesammans. Du är ingenting annat än en bödelsknekt, en rackare och bernhyttare, skrek han så att det hördes ända ut på gatan.”

Det här var skäppan full av goda ord och uttryck. Återigen görs bekantskap med ord som bödel och rackare. Knekt betydde på 1600-talet inte nödvändigtvis soldat, utan helt enkelt någon som tjänar andra, och både män och kvinnor kunde knekta. En bödelsknekt var bödelns dräng, inte det yrke som stod högst på dåtidens karriärönskelista.

Mjölkare!
Ett uttryck som idag helt försvunnit ur svenska språket är att kalla någon för en mjölkare. För att riktigt förstå detta krävs att associationerna flyttas från ordets uppenbara och nutida betydelse, och i stället riktar sig åt vad man ibland kallar självbefläckelse, i varje fall till den manliga varianten av denna sysselsättning.

Att mjölka betydde helt enkelt att onanera, och när stockholmaren Paul Spannikow 1624 beskylls för att ha frågat sin piga: ”Anna, vill du mjölka?” så var det alltså inte korna han ville att hon skulle visa uppmärksamhet och lägga sin hand på.

Den som ägnade sig åt mjölkning av detta slag kallades en mjölkare och vi återvänder till Stockholm året 1624.

”När Simon Busch och Paul Spannikow gick förbi Elias Bylows port öppnades den med ett ryck och Elias hustru klev ut. Hon pekade på Paul och ropade så att alla på gatan stannade upp: Du är en gammal skälm och mjölkare och vore värd att ligga på en eld.”

Om det var elden i helvetet hon syftade på eller kanske att Paul borde bli halshuggen och sedan uppeldad av bödeln är inte helt klart, man var troligen av mindre betydelse. Uttrycket mjölkare, eller i varje fall ett uttryck med samma betydelse, lever än idag kvar i engelska språket där det kallas wanker och är mycket vanligt. En gång i tiden var det som synes vanligt även här.

Slöke!
Ett slöke är en lättfärdig och slamsig kvinna, en slampa rent av. Den manliga motsvarigheten hette slok, men var heller inte särskilt uppskattad som tilltal. Att det inte bara var bland folk i gemen den här sortens uttryck användes kan man få en aning om i grevinnan Agneta Horns dagbok där hon våren 1644 berättar hur hennes moster, grevinnan Katarina Oxenstierna, lät henne veta sitt hjärtas mening på följande sätt:

”Då begynte hon om morgonen till att banna mig in till afton och for så ut med mig att jag icke var vatten värd och kallade mig alla de onda namn som hon visste och sade till mig: Ett sådant ettert ont as och avskrap som du är. Och: När det blir folk av dig ditt slöke, då blir mina gamla skor nya”.

Slöke och slok är mer eller mindre synonyma med uttrycken slyna och slyngel som idag kanske inte upplevs så fasliga, men på 1600-talet innefattade allt mellan en illa uppfostrad tölp och skälm och rentav en hora eller horkarl. Ordet avskrap kanske inte behöver någon förklaring men motsvaras av uttryck som avfall och skräp.

Kyss röven!
Det tidigare nämnda hästerädret var inte det enda man kunde bli ombedd att kyssa under 1600-talet. Även andra kroppsdelar, både mänskliga och övriga, förekom i sådant sammanhang.

Ordet röv är troligen självklart för så gott som alla, men för den i sin uppfostran mer avskärmade delen av denna lektions läsekrets kan nämnas att det har en synonym i 1600-talsordet ars.

Ursprunget till ordet röv är fornnordiskt och går att söka i ordet reva, en långsmal öppning som alltså går att återfinna i de bakre delarna av människans anatomi. Vi vänder oss till Härnösand och året 1637 för vidare upplysningar.

”Högmässan har just slutat och folket står och pratar på kyrkbacken i väntan på hemfärd. Mickel Kristofferson och Lars Månsson kommer att tala om lagläsaren Clas Nilsson, en man Mickel tycker mycket bra om och berömmer stort för hans rättrådighet och nitiskhet, någonting som får Lars Månsson att brusa upp. Kyss du Clas Nilsson i röven, och han dig, säger han högt, så högt att inte bara Mickel hör honom, utan även prästen och en stor del av de församlade sockenborna.”

Att Lars Månsson inte blev glad av att höra Clas Nilsson berömmas berodde på att samme man gett honom böter några veckor tidigare, och sådant kan man ju förstå. Det är också lika lätt att förstå att varken Clas Nilsson eller domstolen han representerade tyckte om att bli ombedda att delta i en orgie av rövkyssande tillsammans med Mickel Kristoffersson.

Man kan vidare gissa att Lars inte blev på värst mycket bättre humör av att han sedan fick sitta bakom lås och bom en hel vecka ”och spisas med vatten och bröd” för detta uttalande. Och fick nya böter.

Och därmed var skolan slut. Diplom kan avhämtas vid katedern på vägen ut, och lycka till med svärjandet.

Av Petter Inedahl

Petters första svordomslektion finns att ta del av här.
Och den andra finns att fördjupa sig i här.