SE-banken på Alexander Ernstbergers sida i Allra-målet

Historien om Allra är minst sagt underlig. Allra var ett av drygt 800 fondbolag där pensionssparare kunde placera sina pengar. Men Allra stängdes av från fondtorget den 16 mars 2017.

Det blev sen åtal mot fyra personer i Allras ledning. De frikändes i tingsrätten på alla åtalspunkter men dömdes i hovrätten.

Till saken hör att Allra inte var ett fondbolag som själva kunde förvalta de pengar som sparats i Allras fonder – utan måste i så fall samarbeta med ett av de fondbolag som hade den rätten och därmed stod under Finansinspektionens tillsyn. Det bolag Allra gick via var fondförvaltarbolaget Gustavia.

Det kan enkelt uttryckas som att Allra hade förslagsrätt men inte beslutanderätt när det gällde att, som i det här fallet, med fondernas pengar göra affärer med värdepapper.

Den affär man då lät göra 24 maj 2012, en så kallad warrantaffär med den amerikanska banken, Bank of America Merrill Lynch, kontrollerades först av Gustavia och därefter av Skandinaviska Enskilda Banken (SEB). Kontrollerna innebar att affärstransaktionen inte skulle bryta mot några lagar, regler eller etiska åtaganden.

Från SEB:s sida kontrollerades den här transaktionen i flera omgångar då det rörde sig om en, även för SEB, stor summa – 430 miljoner kronor.

Såväl Gustavia som SEB kom fram till att allt var i sin ordning och att affären kunde genomföras. Nästa steg var att gå via den svenska värdepappersdistributören, Oak Capital.

Varför det, kanske någon frågar sig? Därför att Oak var det enda företag i Sverige som kunde göra sådana här affärer med banken ifråga. Oak var helt enkelt den svenska generalagenten för affärer med Bank of America Merrill Lynch.

Tänk dig att du till exempel vill köpa en tysktillverkad bil. Helst skulle du kanske vilja köpa den direkt från fabriken för att därmed få ett bättre pris, än vad du får från den svenska generalagenten. Men det kan du inte.

Även om du skulle direktimportera bilen från Tyskland, finns det en tysk generalagentur mellan dig och fabriken. Och dessa agenturer måste naturligtvis kunna tjäna pengar.

Alltså, den här affären med den amerikanska banken kunde bara göras via bolaget Oak. Och – så långt är det ingen som ifrågasätter det hela. Ingen myndighet, inte Allra, inte Gustavia, inte SEB, inte Oak och inte den amerikanska banken.

När det hela genomförs ger det en väldigt hög avkastning, som resulterar i att de som placerat sina PPM-pengar i Allras fonder får en extra avkastning på 120 miljoner kronor som fördelas mellan dem.

Det som framförts i olika medier att Allra skulle ha stulit pengar från pensionärer och liknande påståenden, är alltså så fel som de kan vara. Inte en enda krona har försvunnit från dessa fonder, utan det hela har tvärtom resulterat i en högre avkastning än vanligt.

Så vad är då problemet? Varför döms Alexander Ernstberger och hans närmaste medarbetare till fängelsestraff, näringsförbud och höga skadestånd?

I Ernstbergers fall till sex års fängelse, tio års näringsförbud och närmare 170 miljoner kronor i skadestånd. En summa som nu med ränta på ränta uppgår till närmare 300 miljoner kronor.

Även om Ernstberger efter sitt avtjänade fängelsestraff skulle få ut en lön som är högre än en normallön, så kan han under sin livstid inte betala det här skadeståndet. Allt utöver existensminimum kommer att dras av Kronofogden.

Han har kort sagt fått ett ekonomiskt livstidsstraff. Detta trots att han redan betalat in närmare hundra miljoner – via Kronofogden.

Varför blev det då så här? Och inte minst, om det man gjort är brottsligt, vem eller vilka är brottsoffer?

Vad Pensionsmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten hakat upp sig på är att Oaks provision blivit så hög. Vilket den de facto har blivit. Närmare bestämt 168 miljoner kronor. Onekligen väldigt mycket pengar.

Hur kan då det komma sig? Har Allra, Gustavia eller SEB fixat och tricksat, eller har Oak gjort något fuffens? Nej, det handlar om att banken betalar en provision till den agentur som sett till att de fått kunden och affären ifråga. Och den provisionen handlar om några få procent. Men blir alltså i det här fallet väldigt mycket pengar.

Låt oss gå tillbaka till det tänkta köpet av den tyska bilen, för att se hur det kan bli så här. När den svenska generalagenten via den europeiska generalagenten säljer en bil till dig eller mig, så tjänar man i varje led en slant på det. Naturligtvis är det så. Det benämns i dagligt tal med ordet marknadsekonomi.

Men rätt som det är kan den här svenska agenturen få en väldigt stor försäljningsorder. Det kan ske om till exempel polisen bestämmer sig för att köpa in några hundra bilar av en viss modell av märket ifråga.

Eller om Stockholms län vill köpa hundratals bilar till hemtjänsten, eller något liknande. Då blir det plötsligt en affär på hundratals miljoner kronor, som i Allra-fallet, vilket naturligtvis blir en väldigt bra affär för den svenska agenturen.

Något som det alltså även nu blev i Allra-fallet för agenturen Oak. Återigen, den stora provision Oak får ut, betalas alltså av den amerikanska banken. Och den kan alltså varken styras av Allra, Gustavia eller SEB.

Så vad är då brottsligt – om nu något i den här affären över huvud taget är brottsligt?

Pensionsmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten hävdar att brottsligheten har bestått i att:

1. Man har köpt värdepapperen till ett överpris och därmed har provisionen kunnat bli så hög.
2. Det i praktiken är Allra som genomfört affären och bakvägen fått ta del av provisionen.
3. De som placerat sina pengar i Allras fonder borde ha fått ut betydligt mer av affären om inte provisionen varit så hög.

Det här resonemanget, den här så kallade ”brottsplanen” köper sedan Svea hovrätt rakt av och de fyra döms.

Men nu har Pensionsmyndigheten dessutom stämt SEB i ett civilmål på 472 miljoner. Man anser att SEB borde ha stoppat affären och att skadeståndet nu med ränta på ränta är uppe i 472 miljoner kronor.

Det här blir onekligen lite konstigt, för hade SEB stoppat det hela hade de som placerat sina pengar i Allras fonder gått miste om 120 miljoner.

Och vad Pensionsmyndigheten än har för funktion, så kan det knappast vara att blivande pensionärer ska få sämre avkastning på sina pengar.

Men Pensionsmyndigheten menar att SEB borde ha stoppat fondbolaget Gustavia från att genomföra inköpet av värdepapper, så kallade warranter, från värdepappersdistributören Oak. Och att banken därför tillsammans med bland andra Alexander Ernstberger är solidariskt skadeståndsskyldig gentemot Pensionsmyndigheten.

I sitt svar till Stockholms tingsrätt redogör SEB i detalj för hur värdepappersaffärerna har gått till och de bilägger hitintills okända dokument som bevisning för att påvisa att Pensionsmyndigheten har fel.

SEB inleder med att ifrågasätta på vilket sätt som Pensionsmyndigheten menar att det skulle föreligga en skada eftersom warranterna medförde en vinst på 16,5 Milj USD som tillfallit Pensionsmyndigheten (Cirka 120 miljoner kronor vid rådande valutakurs.) Man skriver:

”Så vitt SEB förstår är det ostridigt mellan parterna att fondandelarna i Fonderna ökade i värde under tiden som Fonderna innehade warranterna samt att warrantaffärerna under 2012 medförde en vinst om cirka 16,5 miljoner USD, dvs. att Fonderna tillfördes medel med detta belopp.
Skadan som myndigheten gör gällande är att värdeuppgången på fondandelarna skulle ha blivit ännu större om det påstått ansvarsgrundande handlandet inte förelåg (utebliven vinst) och att den uteblivna vinsten sen inte har kunnat generera ytterligare avkastning (utebliven vinst på utebliven vinst).”

Allra-målet handlar alltså inte om försvunna pengar utan om en vinst som Pensionsmyndigheten hypotetiskt sett menar skulle ha kunnat vara ännu högre om banker och distributörer inte tagit betalt för sina tjänster.

SEB skriver vidare att det från Pensionsmyndighetens sida,

”påstås å ena sidan att konsekvensen av ett korrekt agerande skulle ha varit att de aktuella värdepapperen aldrig hade förvärvats av fonderna. Å andra sidan beräknar Pensionsmyndigheten sin skada utifrån en påstått utebliven vinst som bara kan ha uppkommit om värdepapperen faktiskt förvärvades och överläts, låt vara till andra priser. Det går inte ihop.

Pensionsmyndighetens haltande resonemang är en konsekvens av att talan inte kan grunda sig på att transaktionerna inte borde ha gjorts. Transaktionerna resulterade nämligen i en betydande vinst varför myndighetens påstådda skada förutsätter att transaktionerna hade genomförts också i det hypotetiska händelseförloppet men till ännu bättre villkor.

SEB kände till att fondbolaget Gustavia delegerat delar av portföljförvaltningen till Allra men säger att det inte till skillnad från vad Pensionsmyndighten har påstått har någon betydelse eftersom Allra ej var fondbolag och SEB bara haft kontakt med företrädare för Gustavia och att det var Gustavia som både godkände affären och bad SEB genomföra affären. SEB skriver att ” Ett lämnat uppdrag fråntog aldrig fondbolaget dess ansvar (4 kap. 4 § första stycket LIF)” och ”Även om ett fondbolag alltså hade en möjlighet att anlita en tredje part för vissa förvaltningsuppgifter avseende en värdepappersfond omgärdades en sådan kontraktering av flera regulatoriska krav. Det faktum att fondbolaget anlitade en uppdragstagare påverkade inte heller relationen mellan fondbolaget, förvaringsinstitutet och fondandelsägarna. Fondbolaget var fortsatt motpart till förvaringsinstitutet och fondandelsägarna i de frågor som rörde fonden.”.

Som bevisning har SEB bland annat bilagt Gustavias interna verksamhetsplan av vilken det framgår att det bara var Gustavias personal som fick besluta om att genomföra affärer i fonderna och ansvarade för pris och villkor.

Under rubriken ”Bästa möjliga resultat” framgår att ” När Bolaget (Gustavia) utför en portföljtransaktion, tar Bolaget hänsyn till följande faktorer:

Priset och tillhörande kostnader; ” och ” Bolaget kommer normalt vid utförande av portföljtransaktioner att söka åstadkomma det bästa möjliga resultatet i form av det totala beloppet som fonden skall betala eller erhålla.”

Vidare framgår att ”Det åligger Bolagets förvaltningschef (Jan Rosenqvist) att löpande övervaka att det värdepappersinstitut som väljs vid placering av order vidtar alla rimliga åtgärder för att uppnå bästa möjliga resultat vid utförandet av ordern.”

Hur ansvarsfördelningen mellan Allra och Gustavia såg ut var en av de avgörande tvistefrågorna i Allra-målet när Hovrätten skulle bedöma huruvida Allras företrädare haft en förtroendeställning som krävs vid trolöshet mot huvudman.

Av den nya bevisningen, som inte tidigare har framkommit i domstolen, framgår svart på vitt att det var Gustavia som ansvarade för att bedöma rimligheten av priset och att förhandla detta så långt som möjligt med motparten innan de ger SEB order om inköp – tvärtemot vad Gustavias företrädare vittnat om under ed i Stockholms Tingsrätt i Allra-målet.

SEB har i sitt svaromål i detalj redogjort för vem på Gustavia som deltagit i respektive moment och godkännande hela vägen fram tills att SEB erhåller en instruktion från Gustavia om att inköp av warranter ska ske.

SEB menar att den enda part som kan vara ansvarigt för det fall värdepapperet köpts till ett pris mer än vad det borde vara är Gustavia och konstaterar samtidigt,

”Den enda part som inte tycks ha fått något krav riktat mot sig är Gustavia och dess företrädare – dvs. det bolag och de företrädare som faktiskt beslutade om att Fonderna skulle göra warrantaffärerna.”.

Att det skulle vara fråga om ett överpris motsätter sig banken och påtalar att deras experter gjort rimlighetsbedömningar av förvärven av warranter den 31 maj 2012 och fann inget att anmärka på.

Banken hänvisar även till att de gjort en fördjupad kontroll av warranterna den 31 augusti 2012 och fann inte heller då någonting att anmärka på.

SEB hänvisar också till nya bevis:

”Handläggaren slutförde den 31 maj 2012 sin rimlighetsbedömning efter en manuell granskning av förvärven av Warranterna. Handläggaren fann inte någon anledning att ifrågasätta förvärven av Warranterna efter en rimlighetsbedömning.

Vid tiden för handläggarens granskning fanns de slutliga villkoren för Merrill Lynch-warranterna tillgängliga på Luxemburgsbörsens webbplats (bilaga 36). Av de slutliga villkoren framgick att emissionspriset för Merrill Lynch-warranterna var 8 000 USD per Warrant, dvs. samma pris som Fonderna skulle betala.”.

SEB beskriver även i detalj hur Finansinspektionen granskat warrantaffären hos såväl Gustavia (Fondbolaget), Oak Capital (distributören) och SEB (Förvaringsinstitutet) och haft vetskap om till vilket pris Gustavia beslutat att köpa in warranterna till och Oaks ersättning från emittentbankerna utan att ha haft något att anmärka på.

Som ytterligare bevis för att det inte var något avvikande med warrantaffären har SEB hänvisat till ett uttalande från Oaks tidigare revisor, Sussanne Sundvall, hon var och är en mycket erfaren revisor och särskilt inriktad på den finansiella sektorn.

Hon var även ordförande för Föreningen för Auktoriserade Revisorer (FAR), som är en expertgrupp inom revision av bolag inom den finansiella sektorn.

Inom ramen för disciplinärendet förklarade Sussanne Sundvall, mot bakgrund av sin tjugoåriga erfarenhet av revision av finansiella bolag och trettioåriga erfarenhet av revision, att hon inte bedömde Oaks provisioner som orealistiska. Hon uttalade bland annat följande:

”Sett till instrumentets potentiella värde för köparen bedömde jag inte Oaks provisioner som orealistiska. I sammanhanget måste beaktas att det vid den här tidpunkten var vanligt med affärer med mycket stora marginaler på den här typen av produkter. Mot den bakgrunden ansåg jag mig inte ha anledning att ifrågasätta att prissättningen på produkterna och därmed Oaks vinst var marknadsmässig.”

SEB avslutar med att påpeka att Pensionsmyndigheten framställt ersättningsanspråk rörande warrantaffärerna 2012 mot åtminstone 14 rättssubjekt, bland annat PwC, Ernst & Young, Allra, Alexander Ernstberger med flera men inte mot varken Fondbolaget Gustavia eller dess företrädare.

Hela skadeståndet och Allra-målet känns konstruerat vilket bland annat påvisas av att samtliga marknadsaktörer som deltagit i warrantaffärerna enhälligt vittnar om att det inte varit fråga om något fel eller ovanligt i dess genomförande.

Ensam i den andra ringhörnan står Pensionsmyndigheten med en avvikande uppfattning – men med statens resurser i ryggen.

När stora banker med gott anseende, som SEB, hamnar i sådana här tvister avslutas det ofta med förlikning. Detta även om, som i det här fallet, SEB har rätt på varje punkt.

Att man väljer att göra så beror framförallt på att man vill få ett slut på den dåliga PR det utgör för en bank att ha blivit stämd av en myndighet. Och då inte minst av en myndighet som Pensionsmyndigheten vars uppgift rimligen är, eller i varje fall borde vara, att slå vakt om pensionärernas pengar och rättigheter.

Vi får hoppas att SEB står på sig och tar det här hela vägen, eftersom man har rätt på varje punkt. I längden lär det bygga förtroende för banken, för i det här fallet blir det SEB och inte Pensionsmyndigheten som slåss för att de blivande pensionärerna ska få så mycket avkastning som möjligt för de pengar de placerat i olika fonder.

Vad SEB därmed även skulle påvisa är att Pensionsmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens teorier om en ”brottsplan” som i sin tur låg till grund för den fällande domen i Svea hovrätt mot Alexander Ernstberger med flera – är helt fel.

För på punkt efter punkt påvisar man att den warrantaffär som genomförts inte alls är brottsligt, utan är ett vanligt och helt legalt förfarande.

Om det är något som kan påvisas som ovanligt i transaktionen, är det i så fall att den var osedvanligt lyckad – och därmed alltså resulterade i att de som placerat sina pengar i Allras fonder fick 120 miljoner extra att fördela mellan sig.

Vad det sen skulle resultera i om SEB står på sig, vad gäller Allra-målet framöver – det återstår att se.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

SE-bankens bemötande som ingetts till Tingsrätten, biläggs i här i form av två bilagor:
Stockholms TR T 14121-23 Aktbil 17
Stockholms TR T 14121-23 Aktbil 32

För övrigt bör påpekas
att den ansedda revisorn Sussanne Sundvall, inte är släkt med mig som skrivit den här artikeln. Hon heter Sundvall och jag heter Sundevall. Vi har aldrig haft med varandra att göra.

Några tidigare artiklar på Para§raf om Allra-målet finns att ta del av här:

En bra story – men är den sann?

Det politiska spelet bakom Allra-domen

Para§raf avslöjar att åklagarens huvudvittne ljög under ed