Regeringspartierna sviker rättsstaten och sina ideologiska värdegrunder

Vård, skola och omsorg har i princip tillhandahållits alla oavsett ställning i samhället. Vi har haft en av världens mest generösa yttrande – och tryckfrihetslagstiftningar. Vi, som har haft förmånen att växa upp i Sverige, liksom de många människor som invandrat hit, har därför kunnat förlita oss på det goda samhället.

Men, i en tid fylld av populism, mytbildningar, fake news, alternativa fakta, motsättningar och starka högerextrema stämningar, kan vi fortsätta med denna tilltro? Antalet demokratier i världen har de senaste åren kraftigt reducerats.

Autokrater har på kort tid tagit makten i många tidigare demokratiska länder. Maktskiftet har i allmänhet ägt rum, inte genom krig och militärkupper, utan genom fria val och genom nedmontering av de institutioner som haft till uppgift att skydda demokratin.

Nedmonteringen har skett genom stegvisa inskränkningar i grundläggande rättigheter och rättssäkerhet. Metoden har ofta inneburit ett uppmålande av hotbilder. Grupper har ställts mot varandra. Vi mot dom.

Människorna avstår från sina civila fri-och rättigheter i tron att det gagnar dem.

Om man läser Aldous Huxley dystopiska framtidsroman Brave New World utkommen 1932 slås man av den framsynthet som Huxley där visar. Boken handlar om livet i den s.k. Världsstaten och alluderar i viss mån på den dåtida Sovjetstaten.

I Världsstaten råder ett samhällssystem i vilket människorna fungerar som ett medel för staten. Några individuella fri- och rättigheter finns inte, med undantag för ekonomiska.

När Huxley 1947, två år efter nazismens vidrigheter och andra världskrigets slut, skriver förord till nästa upplaga av sin bok beskriver han hur befolkningen i den nya totalitarismen blir indoktrinerad av en politisk klass och hur människorna avstår från sina civila fri- och rättigheter i tron att det gagnar dem eller att de saknar valmöjlighet.

Om man läser Tidö-avtalet och de utredningsförslag m.m. som regeringsunderlaget därefter presenterat känns tankemönstren igen. Det gäller dessvärre även reaktionerna från stora delar av befolkningen.

Ofta hörs argument som om man inte har något dölja så finns ingen risk för missbruk, det s.k. rent mjöl i påsen argumentet. För bekämpande av brottsligheten bör vi inte sky snart sagt några medel. Ty Apokalypsen är nära. På brottsbekämpningens altare måste det mest offras. Läget är så allvarligt att man måste göra avkall inte bara på integriteten utan också på rättssäkerheten.

Preventiv avlyssning och visitation av enskilda utan misstanke om brott, införandet av anonyma vittnen, väsentligt höjda straff, borttagande av ungdomsrabatten, kriminalisering av deltagande i kriminella gäng, angiveriplikt av papperslösa, ”återvändande-center”, tidsbegränsat SFI och en hjärtlös migrationspolitik är bara några exempel på åtgärder som aktualiserar principiella rättsstatliga överväganden.

Till detta kommer de senaste närmast vildsinta förslagen. Människor ska kunna utvisas pga bristande vandel. Svenska medborgarskap ska kunna dras in och människor ska kunna göras statslösa.

Och, yttrandefriheten och demonstrationsfriheten ska inskränkas för utlänningar om de ger uttryck för tankar och idéer, som fastän inte direkt olagliga, likväl kan anses ”farliga”.

Den demokratiska rättsstatens viktigaste uppgift är att skydda individens mänskliga rättigheter som de kommer till uttryck i lagar och konventioner

Den demokratiska rättsstaten kännetecknas av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens maktutövning. Den demokratiska rättsstatens viktigaste uppgift är att skydda individens mänskliga rättigheter som de kommer till uttryck i lagar och konventioner.

Detta innebär upprätthållande av kravet på rättssäkerhet och rättstrygghet samt skyddet för den personliga integriteten. Den värdegrund som förenat de flesta svenska riksdagspartier har byggt på rättsstatens principer, på tolerans och respekt för den enskilda människan, samt för allas likhet inför lagen.

Tala om svek mot värdegrunder! De initiativ som den sittande regeringen och dess stödparti SD i rasande takt presenterar på kriminalpolitikens och migrationspolitikens områden saknar i svensk historia motstycke.

Många av förslagen saknar varje samband med en demokratisk rättsstat. Huxley hade känt igen sig. Till detta kommer den besinningslösa hatpropaganda mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet som uttrycks från SD och dess representanter.

Dessvärre är antidemokraterna entusiastiskt påhejade av Moderaterna, KD och det som en gång var Liberalerna. Att partier med rötter i kristna respektive liberala traditioner kan låta bli att med tordönsstämma protestera mot vad som nu pågår är en tragedi av enorma dimensioner. Tala om svek mot värdegrunder!

Förslagen på rättspolitikens område kunde möjligen uppfattas som förvånande då regeringen i Gunnar Strömmer har en mycket kompetent justitieminister. Strömmer startade och drev Centrum för Rättvisa, en organisation i civilsamhället som med kraft kämpade just för den demokratiska rättsstatens principer.

Att som justieminister nu lägga fram förslag i strid mot det organisationen slogs för kräver en flexibilitet av enorma dimensioner. Men, det skall också sägas att samma traditionellt förankrade syn även präglade Moderata samlingspartiet och Liberalerna. Så vad har hänt?

En sak är klar. Alla regeringspartierna har offrat sina själar på maktens altare. Men också Socialdemokraternas hållning förvånar.

Tystnaden därifrån har varit massiv när det gäller att kritisera inte bara Tidö-avtalet utan även en del av de uppseendeväckande förslag som Tidö-partierna presenterat. Också här synes makten hägra på bekostnad av demokratiska och humana principer.

När det gäller kriminalpolitiken är politikernas bristande intresse att lyssna på tillgänglig forskning närmast bedövande.

Utvecklingen kan givetvis kräva att man ibland omprövar tidigare ställningstaganden. Men, att genomdriva paradigmskiften som riskerar vår demokratiska rättsstat är ansvarslöst. Här råder ett delat ansvar för flera partier. Ty samsynen är stor i riksdagen rörande kriminalpolitik och migrationspolitik.

När det gäller kriminalpolitiken är politikernas bristande intresse att lyssna på tillgänglig forskning närmast bedövande. Detsamma gäller ovanan att snabbt driva igenom central lagstiftning, bortse från remissutfall och nonchalera Lagrådets yttranden.

Mycket av den lagstiftning som nu genomförs har sin grund i den förra regeringens initiativ. Den, liksom den nuvarande regeringens initiativ, är i långa stycken ren plakatpolitik. Åtgärderna kommer inte att lösa dagens problem med gängkriminalitet. Härför krävs framförallt andra åtgärder.

Lagstiftning kan nämligen inte lösa alla problem. Brottslighet är som bekant redan förbjuden. Särskilt löses inte de problem som har sin grund i bristande integration eller sociala brister. Det vet alla.

Men, insikten om att sådana åtgärder tar tid att genomföra och ännu längre tid att få effekt bidrar sannolikt till den ängslighet som leder till den högljudda plakatpolitik som nu förs. Man vill visa handlingskraft. Vi närmar oss en punkt när vår demokrati är allvarligt hotad.

Ett fruktansvärt krig i Gaza med över tolvtusen döda civila på kort tid används som slagträ med insinuanta beskyllningar om terror-romantik och antisemitism, medvetna missförstånd av felsägningar och islamofobiska hatupprop.

Politiker i alla läger måste sansa sig. Tonläget bidrar inte till respekt för de folkvalda. Vad värre är; det ökar antisemitismen och polariseringen i befolkningen, liksom misstron till demokratin som styrelseform. Vi närmar oss en punkt när vår demokrati är allvarligt hotad.

Regeringspartierna förefaller ha tappat den ideologiska kompassen i viktiga avseenden. Det enda partiet i regeringsunderlaget som är tydligt i sina politiska värderingar och står fast vid dem över tid är SD. Att t.ex judar och samer inte är svenskar är något flera företrädare för SD med kraft givit uttryck för.

De förtjänar därför att bli trodda när de uttrycker sin nationalistiska, rasistiska och totalitära hållning. Sannolikheten är hög att nästa statsminister heter Jimmie Åkesson. Det kan då vara bra att erinra sig att demokratin inte ensamt kan garantera rättsstaten. Den är bara en förutsättning.

Av Anne Ramberg

Artikeln har även publicerats på Tidskrift för kriminalvård