Håll hoppet levande

Vi var på plats redan en vecka innan valdagen, en graciös tid som fylldes med ett antal för jobbet viktiga möten, men även med sightseeing och vykortskrivande. Även Jaroslav och jag skrev vykort.

Sånt kommer man inte ifrån även om man rest världen runt i samtliga riktningar flera gånger om. Visst låter vykortpysslat lätt. Den som någon gång promenerat genom gamla stan i Stockholm vet, att man måste koncentrera sig på att inte stöta ihop med ett ställ med hundratals vykort med alla upptänkliga Stockholms- och andra motiv.

Men så var det inte i Georgiens huvudstad Tbilisi. Det tog oss åtskilliga dagar att finna ett ställe som inte bara saluförde vykort utan även hade öppet. Dock hade detta ställe inte några frimärken, åtminstone inte till salu.

Vi fick en hel del tips på var man eventuellt skulle kunna köpa georgiska frimärken, men alla dessa råd var antingen falska eller också inaktuella. Som exempelvis det postkontor som vi på heder och samvete var garanterade att de skulle saluföra dessa kvitton på att porto för vidarebefordrandet av en försändelse var erlagt.

Det postkontoret var så definitivt nerlagt att man skulle kunde starta arkeologiska utgrävningar där. Efter några dagar av spaning efter de frimärken som flytt, ser jag Jaroslav närma sig mig, viftandes med något som, ytterligare 50 meter närmare mig, visade sig vara frimärken. Mycket färggranna och vackra, med motiv från allehanda städer där man höll sommarolympiaden, sedan Aten år 1896.

På en livlig uteservering skrev vi våra vykort. Både Jaroslav och jag har en högre akademisk utbildning, så den som läser våra vykortstexter kan inte annat än tro att texterna är kodade, att de korta meningarna döljer en intrikat och synnerligen betydelsefull information…

Här är ett exempel: ”Tbilisi 29.9.12. Ahoj všichni! Moc pozdravů, myslím na Vás, mámě velkou pusu. Nejpíš budu doma dřív než tenhle pohled. Táta”.

I ordagrann, om än odechiffrerad översättning, betyder texten följande: ”Tbilisi 2012-09-29. Hej på er allihopa! Många hälsningar, tänker på er, en stor puss till morsan. Troligen hinner jag hem innan ni får det här vykortet. Pappsen”.

Jaroslavs förutsägelse att han troligen kommer att hinna fram till Sverige innan hans vykort kommer att göra det, besannades, då det anlände först den 7 maj 2014.

Den, troligen mycket undernärda brevduvan, som under dryga 19 månader dagligen flög med detta vykort, hade således en genomsnittshastighet på 6 km om dagen, vilket, enligt encyklopediska uppgifter överstiger en snigels, om än inte snigelposts söliga hastighet.

Men, det är möjligt att det inte var en duva, som anförtroddes detta uppdrag, så jag vill på inget vis komma med förhastade slutsatser här.

När vi var färdiga med vykortskrivandet, fick vi för oss, att posta dessa. Men var? Inte ens receptionisten på det behagfulla hotellet där vi åtnjöt georgiska sängar och riklig frukost, hade något tips att ge…

På avfärdsdagen hade vi vykorten fortfarande i vår ägo men på Tbilisis internationella flygplats fann vi till slut en uniformerad dam som lovade att ordna att vykorten skulle komma att sändas ut ur Georgien. Och hon höll vad hon lovade. Inget tvivel här inte.

Så var ligger det moraliska innehållet i denna redogörelse? Det finns flera och du som höll ut att läsa ända fram hit, har säkerligen luskat ut åtminstone två tre par, förborgade mellan raderna.

Personligen vill jag dock poängtera följande: Håll hoppet levande. År 2004 beställde/”köpte” Örjan Herlitz, dåvarande chef för Länsteatern på Gotland min pjäs ZLATA IBRAHIMOVICS DAGBOK, en dramatisering av en sedermera bästsäljande bok med samma namn.

Någon betalning för pjäsen har jag fortfarande (2023-12-16) inte fått, antagligen på grund av att för en ohederlig teaterchef är 150-tusen kronor ingen större summa att orda om.

Kunde jag vänta 19 månader på ett vykort, så bör en 19-årig väntan på rättmätig ersättning för en prisad teaterpjäs inte ter sig alltför lång. Jag håller hoppet levande.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.