Hur att bli en bättre krämare

Den där tröttheten kommer när den själv vill och – som det verkar – när man minst anar det. Mig drabbade den häromdagen, strax efter att brevbäraren kommit och sedan trampat nedför trapporna igen.

I posthögen låg en bok. Varför jag fick den begriper jag inte. Den heter ”Guldläge” och är skriven av Malmberg. Hon kallar sig – till och med på omslaget där hon ler käkknakande brett med sina kemikaliskt vita tänder – för ”framgångsexpert”. Vad gör egentligen en framgångsexpert?

Boken vänder sig till krämare som vill bli bättre krämare.

Den består av en radda med meningslösa råd om hur man lurar människor att köpa saker de inte vill ha. Och, ja. Jag vet. Vi är inte längre medborgare i detta land som är vårt land. Vi är blott och bart kunder.

Våra två viktigaste uppgifter är att tjäna pengar så att vi genast kan konsumera mera. Jag skulle till exempel kunna ringa och beställa tid för att få så där meningslöst vita tänder som damen på bokomslaget har.

Eller skaffa en bil av senaste årsmodellen. Några fluffiga franska gardiner. Ett par redan färdigslitna jeans som jag antar faller sönder kvickt som bara den.

Jag är, det måste jag erkänna, en mycket dålig kund. Helt enkelt en sämre sorts deltagare i vårt nya samhälle som illa uppfyller min plikt som kund. Jag köper bara saker och kläder när jag behöver. När jag måste – det är nog ett ärligare sätt att uttrycka det på.

När man ser hur affärerna fylls av folk, hur de går från en butik till nästa, hur tunga kassar de släpar på så är det svårt att undvika att undra över vad all denna onödiga konsumtion står för?

Är det ett sätt att för en stund försöka fly ett trist och tomt liv? Ett sätt att glömma? Är det ett förvridet sätt att hantera dödsskräck på?

Vet inte alla dessa människor att livet är förödande kort? Att vi måste ta hand om de få år vi har här på jorden? Att prylar inte förmår att förändra någonting i våra liv?

Inför döden står vi ensamma, avklädda alla yttre tribut. Och ingenting får man ta med sig. Inför döden betyder allt du köpt, allt du spenderat dyra pengar på, saker och ting du kanske skrutit och skrävlat med att du äger och har ingenting. Absolut ingenting.

Det är när jag börjar bläddra i ”Guldläge” och läser att ”finns det något mer kreativt än att sälja” som jag på allvar känner tröttheten välla fram som en tsunamivåg och jag börjar leta efter den där gamla fula filten.

Tänk om Babben Larsson har rätt när hon säger:

”Svenskar är ett folk som gör av med pengar de inte har på saker de inte behöver för att imponera på människor de inte gillar.”

Och sedan dör vi och begravs i en svindyr kista – köpt av en drillad försäljare i svart kostym och skinande vita tänder – så att alla kan se hur lyxigt och flott förpackade vi som livlösa kadaver ligger serverade likt ett gratis skrovmål åt likmaskarna.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.