En bra story – men är den sann?

Men en dag slog Ekobrottsmyndigheten till mot Allra, vilket med tiden resulterade i att Alexander Ernstberger och några andra medarbetare i Allra blev dömda och inlåsta.

Den 1 oktober 2018 väcktes åtal mot fyra personer, däribland Allras vd Alexander Ernstberger. Åtalet rörde grovt mutbrott, bestickningsbrott, grov trolöshet mot huvudman och medhjälp till sådan brottslighet, grovt penninghäleri samt grovt bokföringsbrott.

– Strategin har varit att använda fondspararnas pengar för att berika ägarna, hävdade Pensionsmyndighetens generaldirektör Katrin Westling-Palm.

Kan så vara. Men vad är då strategin för alla andra privata fondbolag? Eller privata företag över huvud taget. Skulle det kunna tänkas vara att man inte försöker tjäna pengar på sin verksamhet?

Magdalena Andersson, som då var finansminister, kommenterar det hela i SVT Nyheter med orden:

– Det är för jävligt!

Och dåvarande statsministern Stefan Löfven hängde på:

– Nu har vi tagit del av rapporter där flera av de här kontrahenterna gjort av med pensionärernas pengar. Det finns en otrygghet i detta.

Det är att observera att i det här skedet när landets två ledande politiker uttalar sig i skuldfrågan, har frågan om det över huvud taget har begåtts något brott – ännu inte avhandlats i någon rättegång.

Rättegången i Stockholms tingsrätt mot de åtalade inleds först den 15 oktober 2019 och pågår i drygt två månader. Det hela resulterade i att samtliga åtalade frikändes av en enig tingsrätt.

Men målet överklagades och gick vidare till Svea hovrätt som dömde Alexander Ernstberger till sex års fängelse och tio års näringsförbud. Några av hans medarbetare dömdes också till flera år i fängelse.

Så ser storyn ut. Onekligen en bra mediestory som resulterade i stora rubriker och spaltkilometer i form av ett otal artiklar. Att Ernstberger åren innan det här pådraget med polis och åklagare drogs igång, hade hyllats i olika affärspublikationer som en av de mest framträdande unga entreprenörerna och fått olika hedersbetygelser och utmärkelser, gjorde inte storyn sämre.

Men – är storyn sann?

Jag har ägnat några veckor åt att gå igenom det här målet. Läst domarna och den resningsansökan på flera hundra sidor inklusive bilagor, som Alexander Ernstbergers advokater inkom med den 14 augusti i år. Som bilagor finns även delar av domstolarnas inspelningar.

Det är en skrämmande läsning om falska vittnesmål som påvisas med dokumentationer, om Pensionsmyndigheten som betalar advokatbyråer miljoner och åter miljoner kronor för att göra egna utredningar riktade mot Allra och Alexander Ernstberger – och det hela landar i att förhandlingarna i hovrätten på punkt efter punkt inte har uppfyllt Europakonventionens krav på en rättvis rättegång.

Under mina drygt 30 år som rättsjournalist har jag gått igenom hundratals resningsansökningar men kan inte komma på någon enda som varit så genomarbetat som den här. Och som så klart och tydligt, på punkt efter punkt, uppfyller det som krävs för att få till en resning och en ny rättegång.

Vad som krävs uttrycks så här av Högsta domstolen (HD):

”Eftersom utgångspunkten är att ett beslut eller en dom som inte kan överklagas ska gälla, förutsätter resning något alldeles särskilt. Det kan till exempel vara fråga om att nya viktiga omständigheter eller nya bevis som inte tidigare var kända har kommit fram efter det att målet avgjordes. För att en ansökan om resning ska kunna beviljas krävs i så fall i regel att det är sannolikt att utgången av målet hade blivit en annan om det som är nytt hade varit känt för domstolen när målet avgjordes.”

Kan inte se annat när jag går igenom resningsansökan och alla bilagor, än att Högsta domstolen rimligen måste tillstyrka en resning.

Det är att observera att en resning endast innebär att rättegången, i det här fallet i hovrätten, måste tas om. Det innebär alltså inte att HD upphäver straffen eller liknande. Dock kan HD i samband med att man tillstyrker resning också besluta att Alexander Ernstberger försätts på fri fot i avvaktan på hovrättens nya dom.

Det kan naturligtvis sticka i ögonen på såväl dig som läser det här som andra, att en 30-årig kille som startar ett företag ihop med en kompis i ett källarkontor, ett tiotal år senare kan hantera hundratals miljoner och i varje fall enligt vad som förmedlades i medierna kan leva ett lyxliv.

Men vi har en marknadsekonomi i Sverige och sånt här är möjligt, samtidigt som det kan gå helt fel. Under sensommaren i år och nu under hösten har det varit ovanligt många konkurser.

Det är ett chanstagande att starta eget. Går det bra som det gjorde för Allra, då kan det gå väldigt bra.

Om det sedan är rättvist att en ung kille i 30-årsåldern kan hantera hundratals miljoner medan andra kämpar på med högre matpriser och skenande elräkningar, kan naturligtvis diskuteras. Och jag diskuterar mer än gärna fördelningspolitik.

Men nu handlar det inte om det. Nu handlar det om huruvida Alexander Ernstberger har gjort något brottsligt eller inte.

Inte alls något brottsligt, kom tingsrätten fram till. Jo, det han har gjort är brottsligt, enligt hovrätten.

Jag kan inte se att han har gjort något brottsligt, när jag går igenom alltihop. Vad jag ser är en person som har dömts utan att ha fått en rättvis rättegång i enlighet med Europakonventionens artikel sex, som klargör förutsättningarna för en rättvis rättegång.

Men det är ju pensionärernas pengar han lurat till sig, kanske någon tänker som har läst de braskande rubrikerna. Nej, de som placerat sina pengar hos Allra har fått en bra avkastning och deras pengar har inte ”försvunnit”.

Det har funnits andra fonder där de kunde ha fått högre avkastning, visst är det så. Men också väletablerade fonder där de hade fått en lägre avkastning.

Det är alltså inte så att Allra har stulit några pengar från de cirka 130 000 personer som valt att placera en del av sina pensionspengar hos Allra. Som sagt, vi har marknadsekonomi i Sverige. Kapitalism, om man så vill. Och ingen har varit tvingad att placera sina pengar hos Allra eller hos något annat fondbolag.

Samtliga fondbolag har startats för att tjäna pengar på sin verksamhet. Jag var emot hela den politiska idén med att vi skulle spela på börsen med en del av våra pensionspengar och därför var det från min sida ett medvetet ställningstagande att inte placera några pengar hos något av dessa fondbolag.

Men återigen, det är inte vad det här handlar om. Utan vad det handlar om är om Alexander Ernstberger har gjort något brottsligt eller om han agerat i enlighet med de lagar och regler som finns avseende den här verksamheten.

Personligen tror jag inte, efter att ha läst igenom alltihop, att det över huvud taget hade blivit något åtal och än mindre några rättegångar om det var någon av de etablerade finansfamiljerna som varit verksamma under många årtionden, hade agerat så som Alexander Ernstberger och hans medarbetare hade gjort.

Men nu var det en ung uppstickare som fick en väldigt positiv uppmärksamhet och köpte en stor villa på en sjötomt på Lidingö, påstods köra om kring i en Ferrari och ha en egen helikopter.

Och även om villan på Lidingö inte alls var Sveriges dyraste villa det året, så som påståtts och det där med helikoptern handlade om att han var delägare i ett helikopterföretag och han aldrig har ägt en Ferrari – så visst kunde han leva ett gott liv utan att behöva bekymra sig så värst mycket för ökande matpriser.

Det var många som högg när han kanske kunde sättas åt. Konkurrenter inte minst. Därtill de som hade ett egenintresse av att påvisa att pensionssystemet var det minsann inget fel på.

Alltså Pensionsmyndigheten, som i praktiken kom att utgöra en extra åklagarenhet i det här målet och på alla sätt försökte påvisa att det inte var något fel på pensionssystemet – utan att det här handlade om några individer som brutit mot lagar och regler.

Att det som skett skulle vara fullt möjligt och helt lagligt inom det nuvarande systemet skulle ju med dåvarande statsministerns ord skapa ”otrygghet”.

Pensionsmyndigheten har beställt egna omfattande utredningar som utförts av advokatfirmor, som fakturerat miljoner och åter miljoner för sitt nedlagda arbete. Fakturor som sedan Pensionsmyndigheten betalade – med våra skattepengar.

Pensionsmyndigheten betalade därtill ut stora summor till personer som vittnade i de båda rättegångarna! Ja, du läste rätt. Just så var det faktiskt.

Normalt går det till så här: Efter att någon vittnat frågar rättens ordförande om han eller hon har haft några utlägg för resor, förlorad arbetsförtjänst och liknande. Varvid vittnet får betalt i efterhand för sina omkostnader.

Det rör sig då ofta om några hundralappar eller lite mer. I det här fallet betalade Pensionsmyndigheten ut 1,2 miljoner vid ett tillfälle och  6,8 miljoner för en annan faktura

Bakgrunden är då att Pensionsmyndigheten, alltså en statlig myndighet, beställer en utredning från en advokatfirma med inriktning på att påvisa att Alexander Ernstberger har begått brott.

Det tycker sig sedan firman kunna påvisa (myndigheten får alltså det man beställt) och någon representant från den firman kallas sedan att vittna, som något slags ”expertvittne”.

Om myndigheten har låtit göra ytterligare utredningar, som kanske kommit fram till ett helt annat resultat, har inte gått att få fram, eftersom Pensionsmyndigheten vägrat att lämna ut handlingar som advokaterna i målet har begärt ut.

Men ska en statlig myndighet ha rätt att agera på det viset i ett brottmål? Svar nej, absolut inte. Men nu var det så. Hade det fungerat som det ska göra, skulle generaldirektören för Pensionsmyndighetens ha kallats upp till Rosenbad och blivit tillfrågad om vad hon egentligen höll på med. Men så skedde inte.

Tvärtom agerade hon med politiskt stöd i ryggen. Framträdande politiker hade ju tidigt uttalat sig i skuldfrågan, om hur fel och hemskt det hela var, innan det ens hade hunnit till tingsrätten. Det hade alltså redan från början gått politik i det här rättsfallet – och därmed naggades rättssäkerheten inte så lite i kanten.

Men sånt kan väl en domstol stå emot, kanske någon tänker. Svar nej. De ska kunna stå emot det – men mina dryga 30 års erfarenhet av att häcka alltför mycket i olika rättssalar är att det kan de ibland inte.

Vad som ytterligare komplicerar det här målet är att en ung, uppenbarligen oerfaren, åklagare blev satt att av någon förunderlig anledning driva det här stora omfattande komplexa målet. Och att han agerat som allt annat än den objektiva åklagare han ska vara, eller i varje fall framstå som.

Det är stundtals rent pinsamt att lyssna på hans vittnesförhör. När jag lyssnar framstår han som om han vore praktikant på någon åklagarkammare. Och därtill tycks han ha någon personlig agenda som driver honom.

När jag för en del år sedan intervjuade dåvarande presidenten på Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, som har en bakgrund både som riksåklagare och domare i Högsta domstolen, kom vi att prata om ett mål som då pågick, Playamålet, med en åklagare som agerade i likhet med åklagaren i det här målet. Här är ett utsnitt från intervjun där Fredrik Wersäll säger:

– ­Åklagare som förundersökningsledare, inte minst i stora mål, får inte se sig som en del av polisen. Man ska ha en kontrollfunktion. Man ska ha en distans till utredningsmaterialet och man ska aldrig uppfatta det som att man som förundersökningsledare har ett eget intresse av utgången, som polisen naturligen kan ha.

– Men jag tycker att jag alltför ofta ser och hör åklagare som inte alls har den distansen.

– Ja, det finns tyvärr åklagare som uppfattar sig som nummer ett i jaktlaget och det blir väldigt farligt, fortsätter Wersäll. Man måste som åklagare ha en betydande distans till utredningsmaterialet, inte minst i dom jättestora målen.

Jag vet inte – men kan tänka mig att den här unga åklagaren fick ta det här stora omfattande målet avseende Allra och Alexander Ernstberger med flera, för att mer erfarna åklagare på Ekobrottsmyndigheten inte ville ta i det.

Det här är en första krönika om det här fallet. Det kommer flera artiklar och krönikor vartefter. Närmast väntar vi nu på Riksåklagarens yttrande över resningsansökan. Det har flyttats fram då man behövt mer tid – men ska komma nu på fredag.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Intervjun med Fredrik Wersäll som det hänvisas till i krönikan, finns att ta del av i sin helhet här.

Resningsansökan finns här:
2023-08-14 – Resningsansökan Alexander Ernstberger

Den som även vill ta del av bilagorna kan mejla mig, på nedanstående adress så skickar jag över alltihop.

Lyssna gärna också på två klargörande poddar om fallet som publicerats på magasinet Kvartal. De finns att ta del av här:

Allra-männen fick ingen rättvis rättegång.

Historien om Allra är bra men den är inte sann.