Avföljandets etik

En av Bruce Springsteens mer anonyma låtar heter 57 Channels (And Nothin’ On). Den släpptes 1992 och beskriver på ett enkelt sätt hur mångfalden av val inte nödvändigtvis leder till ökade möjligheter.

1992 var vi i början av den gemensamma resan mot medialt överflöd. Med internets genomslag klickar vi oss nu istället fram mellan miljontals möjliga synintryck. Det innebär att vi väljer och väljer bort i rasande fart.

En konsekvens av den inbillade valfriheten är att vi tror att människor väljer sina religioner (det absolut vanligaste är att vi tar över våra föräldrars tro eller otro och omformar den till vår egen), att det var vårt helt igenom självständiga val att rösta på ett visst parti eller att gifta oss med en kvinna eller man som vi tror att vi åtrår helt oavhängigt av samtidens ideal.

Valfriheten är möjligen en klickfrihet, men egentligen är vi till och med i våra klickanden förutsägbara för algoritmer och marknadsavdelningar.

Instagram, Facebook och YouTube vet exakt vad jag tycker om, i alla fall på ett mer övergripande plan. Därför matas jag med likriktad information och får ett liv där mångfald ersätts med enfald.

En annan följd av det predestinerade valfrihetssamhället uppstår genom de sociala mediernas inneboende logik. Våra medmänniskor är aldrig mer än ett klick från att bli våra motmänniskor.

Den vi inte gillar tas bort som Facebookvän. Tjejen vi inte längre tror att vi får ligga med avföljs på Instagram. Tidningen som publicerat en krönika med en åsikt vi inte tycker om avföljs omedelbart trots att vi gillat tidigare texter och nu kommer att gå miste om framtida klokskaper, även från andra skribenter.

När vi tror oss välja våra liv så tror vi oss också kunna styra våra intryck. Alla som inte tycker precis som oss själva behöver antingen korrigeras att tycka precis som oss själva eller så överger vi dem.

Som krönikör har jag kanske märkt av det här extra mycket. Man har varit besviken på mig för saker jag har skrivit, för saker jag inte har skrivit och för saker jag kunde ha formulerat annorlunda.

Det är som att människor genom att ha valt att läsa min text också tror sig ha rätt att välja vad jag ska skriva och vem jag ska vara — vad jag ska tycka. Min humor har till exempel ibland fått människor att rygga tillbaka. ”Det där var inte roligt” säger människor som på riktigt tycks tro att det finns en humormanual.

En tråkig aspekt av ett samhälle där människor ”swipas” åt höger eller vänster beroende på tillfällig attraktionskraft är att vi går miste om en massa möten och möjligheter.

Varje gång en skribent som jag brukar dela åsikt med skriver något riktigt dumt blir jag lycklig i djupet av min själ. Det visar att människor inte kan stöpas i mallar, att vi alla är komplexa och motsägelsefulla.

Vi blir unika genom oförutsägbara kombinationer. Som att vara marxist och rojalist eller Sverigedemokrat och tro på alla människors lika värde. Sånt där är spännande på riktigt.

Har alltid haft svårt för människor som är vandrande partiprogram, som alltid tycker som ett visst parti eller en viss tyckare. Det visar att de egentligen inte alls har tänkt, att de bara rapar upp andras tweets eller reklamslogans.

Partierna blir som fotbollslag som man håller på oavsett hur illa de spelar eller hur tråkig fotboll de levererar.

Det händer något med ett samhälle där vi avföljer alla oliktänkande, bara samtalar med likasinnade, bara tar oss tid för människor vi är attraherade av. Bättre att säga emot, komma med egna argument och nyfiket fråga hur personen som tänker så konstigt egentligen har tänkt.

Vem vet — nästa gång kanske ni tycker precis likadant i en helt annan fråga. Den som avföljer och vänder bort sin blick skapar en allt längre lista på människor som har fel. Till sist står man ensam kvar.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.