Av Andreas Magnusson 2023-08-31
Norrköping har kommit i ropet. Staden som en gång i tiden var känd för Eldkvarn, spårvagnar och Jalle, Julle och Hjulius har nu valt att profilera sig som Sveriges mest kulturfientliga stad.Det är en grej de håller på med i högerpopulistiska kommunledningar, att marknadsföra sina kommuner negativt. Vellinge – tiggerikommunen. Staffanstorp – Kommunen där du inte får äta vad du vill. Norrköping – kommunen utan kultur.
Man vet att någonting är på gång när artisterna börjar kliva ut ur sina sånger, när den lågmälda tonsatta protesten inte längre räcker till, när det är så bråttom att stoppa galenskapen att ingen hinner vänta på inspelningar, mixningar och skivreleaser.
En som har tagit tydlig ställning mot den totala slakten av allt kulturliv i Norrköping och den populistiska ledningens kulturfientlighet är artisten Tomas Andersson Wij. I flera uppmärksammade inlägg i sociala medier har han tagit strid och uppmanat sina kollegor att göra gemensam sak genom att bojkotta alla framträdanden i staden.
Den yttersta högern har alltid haft en idé om att kultur ska vara självbärande, att den inte får kosta något. Det kan delvis handla om rädslan för att få den egna ytlighetskulturen utmanad.
Det kan delvis handla om att i ett samhälle där rika människor ska få mer pengar i plånboken så måste utgifterna minska någonstans. Men det handlar nog också om något annat.
Kultur är farligt för makten och allra farligast är den för makthavare i ett totalitärt samhälle. Det beror på att musikens, litteraturens, teaterns och konstens roll är att klä av makten naken och ställa upp dess skröpliga kropp till allmän beskådan.
Makten tycker inte om att visa upp sina ärr, sina konstiga utbuktningar, sin rynkiga hud. Makten tycker inte om när maktkroppens begränsade funktioner blir allmänt kända.
Kultur är maktkritik, men inte bara det, kultur är också empatiträning. Det är därför sånger i alla tider har berättat om kärleken som kan förvandla allt, om hur vi bara kan bli lyckliga genom att göra gott mot varandra.
Av förklarliga skäl är det nästan omöjligt att hitta musiker som sympatiserar med högerpolitik. Det finns liksom ingen existentiell kraft i att propagera för fri företagsamhet eller att påtala fördelarna med att höja taket för statlig inkomstskatt. Arbetslinjen står sig slätt mot livslinjen.
Kultur handlar om det som betyder mest i livet för oss och högerns idéer om att begränsa människors friheter genom övervakning, hårda straff och stängda gränser saknar helt förankring i det man finner längst in i människors hjärtan.
Människor drömmer om kärlek, längtar efter förståelse, önskar att få komma nära den man älskar, hoppas på att bli uppskattad för den man är. Det är sådant man skriver sånger om.
Eller så skriver man om ett samhälle i förändring, om de steg vi som samhälle tar bort från solidaritet och medmänsklighet. Inte sällan blir musiker vår tids profeter – de som ifrågasätter vad vi gör mot varandra och varnar oss för vart vi är på väg.
Som när Mikael Wiehe och Björn Afzelius gav ut låten “Natten” som beskriver mordet på Olof Palme och varnar för vart vi är på väg:
“Ditt blod låg kvar på gatan
som en spegel blank och ren
Där framtiden blev synlig
för den som kunde se”
I efterhand har många gjort samma analys. Det hände något med landet Sverige i februari 1986. Det var inte bara en statsminister som mördades utan också drömmen om det öppna och toleranta samhället.
Idag lever vi i ett samhälle med en SD-styrd regering som steg för steg tar oss bort från den solidaritet och öppenhet som en gång i tiden var det här landets signum.
11 september 1973 arresterades sångaren Victor Jara i Chile. När militären tog makten genom en statskupp blev hans musik farlig eftersom den visade vägen mot kärlek, tolerans och frihet.
Han sköts med 41 kulspruteskott och kastades ut på gatan. Innan han sköts till döds lär de ha huggt händerna av honom och sagt: “Spela gitarr nu då!”
I Norrköping hugger man inte händer av gitarrister. Man nöjer sig med att ta ifrån dem möjligheten att försörja sig. Och musiker kastas inte döda ut på gatorna från konserthuset, utan levande.
Ett citat som ibland tillskrivs Himmler, ibland Goebbels och ibland Göring lyder: “När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver.” I själva verket är repliken hämtad ur en teaterpjäs från 1933.
Alldeles oavsett är det ett citat som sätter fingret på varför högerpolitiker inte gärna vill diskutera kulturpolitik och varför bibliotek, konserthus, teatrar och musikklubbar prioriteras lägre än lokala flygplatser och skattelättnader för höginkomsttagare.
Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Stöd oss i arbetet med att bevaka rättsstaten » Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska och religionskunskap. Han sysslar också med musik både som soloartist och med bandet Oblomov.
Andreas har skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
År 2022 debuterade han med boken ”När humanismens fördämningar brister – personerna och partierna som drogs med”.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.