Rasismen är ingen etikettsfråga

“Annars blir vi väldigt, väldigt arga på dig och vi skriver ett brev till dig och berättar hur arga vi är.”

Scenen avslutas med att Kim Jong-Il lurar Blix att ställa sig på en lucka som öppnas. Blix faller ner och hamnar i en akvarietank med hajar som sliter honom i stycken allt medan diktatorn skriker “vad tycker du om det här din j**la K*ksugare?!”

Man skulle kunna göra om samma scen men låta den utspela sig i Sverige 2023 med Jimmie Åkesson i Kim Jong-Ils roll och Johan Pehrson som den maktlöse Hans Blix.

Liberalerna under Johan Pehrsons ledning har valt att gå in i ett aktivt politiskt samarbete med det parti man fram tills nyligen påstod att man aldrig någonsin skulle komma att samarbeta med på grund av deras rasism. Sen skulle man samarbeta i alla fall och bli en garant för liberal politik. Det går inte bra. Det går riktigt, riktigt dåligt.

Johan Pehrsons största problem är inte att han har dåliga värderingar. Hans största problem är att han saknar ideologisk förankring. Och ryggrad. Och inflytande.

Och precis som Hans Blix i scenen med Kim Jong-Il har han absolut inga åtgärder att sätta in när Åkessons parti väljer att agera i antiliberal riktning – vilket sker precis hela tiden.

Som när Björn Söder, som regeringen utsett till ordförande i Sveriges delegation i OSSE där man arbetar för att främja mänskliga rättigheter, menade att Pride-galan stöttade pedofili och att statsministern legitimerade pedofili genom att hänga upp Pride-flaggan utanför Sagerska huset.

Då var Pehrson snabbt framme. Ja, inte för att fördöma Sverigedemokraterna, utan för att försvara dem. Enligt Pehrson representerade Björn Söder inte sitt parti. Samtidigt menade han att Söder var folkvald och att man därför skulle respektera Söders rätt att tala i folkets namn så att säga. En logisk kullerbytta som nog bara “liberaler” kan förstå.

Än mer tydligt i samklang med Hans Blix-scenen blev det när justitieutskottets ordförande, Sverigedemokraten Richard Jomshof, menade att det var lämpligt att elda ännu fler koraner om muslimer blir upprörda.

Pehrson tog i från tårna med hela sin liberala inspektionskraft och berättade att han kontaktat Jimmie Åkesson, ja utan att än så länge få svar (jag antar att han skickat ett sms eller ett mejl).

“Jag har sagt att det är olämpligt för vårt samarbete” och så la han till: “Jag har sagt till Jimmie Åkesson att han ska återkomma om hur han ska se till att det här inte sker ytterligare gånger.”

Några dagar senare släppte Pehrson kraven på framtida garantier.

“Han ger väl inga garantier för han kanske inte kan det för sina ledamöter.”

Liberalerna har alltså valt att gå in i ett aktivt samarbete med ett högerpopulistiskt och i många avseenden rasistiskt parti som i nutid grundades av nazister och människor ur den högerextrema vit makt-rörelsen.

Det motiverades med man skulle vara det liberala samvetet och humanismens grindvakt. Det slutade i att man blev som barnen som ligger på marken och slåss om grindslanten i den berömda målningen. Vem som helst släpps in. Vad som helst tillåts. Men myntet, som kanske fångas upp, har en mörk baksida.

Johan Pehrson (och för övrigt även Ulf Kristersson) tycks ofta göra det till sin uppgift att hålla vett- och etikettskurs med Sverigedemokraterna. Det är som att problemet inte är deras rasism utan att de emellanåt talar så mycket klarspråk att det hindrar det borgerliga bordsskicket.

Men Sverigedemokraternas stora problem är inte att de vägrar följa borgarklassens etikettsregler, problemet är deras åsikter.

Problemet med partiets rasism, homofobi och islamofobi försvinner inte för att deras företrädare lär sig att linda in budskapet i sirliga formuleringar.

Problemet försvinner inte för att de skolas av liberaler att förstå att den som hatar invandrare kan göra större skada med statliga utredningar än med järnrör. 

Pehrson tycker sig ändå ha nått framgång med att berätta för Jimmie Åkesson att Richard Jomshof uttryckt sig dumt.

Inte för att Jomshof backat en meter. Inte för att Åkesson, eller någon annan i partiet fördömt utspelet. Inte för att han fått några garantier om att SD nu kommer att sluta upp med att driva på hatet mot muslimer och försätta alla landets medborgare i säkerhetsrisk.

“Det var en annan ton sist han skrev.”

Det var alltså för att lära Sverigedemokraterna vett och etikett som Liberalerna valde att sälja sin själ.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.